The Social Network

Ända sedan jag hörde talas om denna filmen har jag varit kluven. En film om Facebook lät sådär tänkte jag, till och med ganska ointressant. Men att David Fincher, mannen bakom filmer som "Fightclub", "Seven", "Zodiac" och "Benjamin Buttons otroliga liv", skulle regissera gjorde att mitt intresse höjdes avsevärt. Men trots att en personlig favorit skulle styra ratten så var jag inte helt övertygad. Även ett geni kan välja fel, även ett geni kan misslyckas tänkte jag. Men sedan började recensionerna trilla in och kritikerna var eniga; Fincher hade lyckats än en gång. Så när jag satte mig i biosalongen förväntade jag mig en ytterst välgjord och underhållande Fincher-film. Det var precis vad jag fick.

En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgenit Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta billionären genom tiderna… men för den här entreprenören så leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Något man alltid kan vänta sig av Finchers filmer är att de är välgjorda in i minsta detalj, det är kvalitet rakt igenom. Så även i "The Social Network". Foto, scenografi och musik - alla dessa komponenter sätter stämningen i filmen, prickar tidsandan och väcker känslor. Just musiken är en av filmens största styrkor.

Men den kanske största styrkan är manuset, signerat Aaron Sorkin. Hans känsla för dialog lyser verkligen igenom i filmen. Det är smart, rappt och genialiskt skrivet. Dialogen, som tar upp en stor del av filmen, blandar allvar med komik, träffsäkra citat samtidigt som den för handlingen framåt. Allt annat än en Oscar för bästa originalmanus vore en skandal.

Även karaktärerna är välskrivna. Man har undvikit övertydlighet och moraliska pekpinnar genom att låta karaktärerna ha mer än bara en mörk alternativt ljus sida. Skådespelarna gör det hela trovärdigt genom ett alltigenom proffsigt agerande. Allra bäst är Jesse Eisenberg i huvudrollen. Hans ivriga pladdrande och hans "geekiga" agernade är både fascinernade och trovärdigt. Även han är en stark oscarskanditat, dock tycker jag inte hans insats riktigt är av den klassen. Det var även roligt att se Justin Timberlake framför kameran. Jag hade förberett mig på det värsta men det visade sig att jag inte hade något att oroa mig för. Ingen De Niro men inte heller någon Hilton.

Trots att jag inte har några specifika invändningar på filmen så blev jag inte överväldigad av den. Det är långt ifrån tråkigt men inte heller har den samma höga underhållningsvärde som många andra filmer. Det där lilla extra som gör att man förälskar sig i en film finns inte där helt enkelt. Men Fincher ska definitivt vara stolt över sitt senaste verk. I en annan regissörs händer skulle en film om Facebook lätt kunna ha blivit stel och tråkig. Det är inte "The Social Network". Det är en högkvalitativ film med ett fantastiskt manus och som dessutom är filmtekniskt fulländad och mycket välspelad.

Betyg: 8/10

Wall Street: Money Never Sleeps

"Wall Street" är enligt mig en av de bättre filmerna från 80-talet, mycket tack vare det klockrena sättet som finansvärlden skildras på. Därför hoppades jag mycket på "Wall Street: Money Never Sleeps", speciellt med tanke på den rådande finansiella krisen.

Drygt tjugo år sedan sist. Gordon Gekko är ute ur fängelset, sedan sina ekonomiska brott på 80-talet. Hans dotter Winnie (Carey Mulligan), som hatar honom och den girighet som uppstår på grund av pengar, får ihop det med en ung finanskarl på uppgång (Shia LaBeouf). Jacob, som han heter, dras i sin tur ner till finansvärldens mörka sidor där man inte kan lita på någon.

Det är just manuset som är filmens stora svaghet. Far/dotter-relationen är förvisso trovärdig och intressant till en början, men det blir för mycket. Det utvecklas till ett familjedrama och slutet är inget annat än klyschig, sentimental hollywoodsmörja. Wall Street för mig är kapitalistisk ondska, d.v.s. girighet, svek och en underbart cynisk Gordon Gekko. Tyvärr så blir det inte så mycket av dessa varorna i tvåan. Den "finansiella intrigen" känns inte heller särskilt intressant; skurken är en förvånansvärt tråkig karaktär och man drivs aldrig riktigt med i historien. Detta känns lite extra synd med tanke på den enorma potential till en intressant story som faktiskt finns i dessa tider av finanskris. Stone borde slipat lite extra på sitt manus eller gjort en intrig riktigt bra istället för två som båda lämnar mer att önska.

Men filmen är riktigt snygg. Kameraarbetet är innovativt med överblickar av storstaden och svepande åkningar som det mest utmärkande. Däremot känns musikvalet alla gånger inte helt gjutet. Det faktum att jag under filmen ställer mig frågan varför denna musiken spelas här, får ses som negativt. Filmmusik ska förstärka en känsla som vill förmedlas utan att kännas onaturlig. Punkt slut.

Skådespeleriet är det inget fel på. Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko men har efter åtta år i fängelse förändrats; han inser nu att allt i livet inte bara handlar om pengar. Douglas är fantastisk i rollen men det är omöjligt att inte sakna hans påtagliga cynism från den första filmen. Det är enligt mig en av de största orsakerna till att klassikern från 1987 är så bra som den är. De andra skådespelarna gör också bra ifrån sig, dock utan att lämna några större avtryck. Shia LaBeouf gör inga misstag och visar att han är en kapabel skådespelare. Även Josh Brolin och Frank Langella är bra, i synnerhet det sistnämnda som tyvärr får ganska liten speltid. Carey Mulligan, som var helt fantastisk i "An Education" och oscarsnominerades i den, spelar en svår och krävande roll. Hon gör en klart godkänd insats men i vissa scener får man en konstig känsla, en negativ sådan. Som ryktet säger gör Charlie Sheen en cameoroll som Budd Fox från ettan. Den scenen är nästan smärtsam att se på men samtidigt talande för hur hans karriär har utvecklats (läs degraderats). Scenen skulle nämligen kunna vara tagen från valfritt avsnitt av "Two and half men", vilket å andra sidan förmodligen är Stones avsikt - att visa hur Budds och Gekkos liv utvecklats.

"Wall Street: Money Never Sleeps" är en stilren, välspelad och ganska underhållande film men saknar den intensitet och det intelligenta manus som sin föregångare har. Tyvärr sumpar filmen sin potential när det tröttsamma relationstemat fullkomligt tar över och gör filmen till inget mer än en klyschig och konventionell hollywoodrulle. Och visst saknar man Michael Douglas underbara cynism.

Betyg: 5/10

Salt

Mina förväntningar på "Salt" var inte höga. Angelina Jolie är inte direkt känd för att medverka i oförutsägbara och intelligenta filmer och denna kändes inte annorlunda på något sätt. I efterhand kan jag konstatera att jag hade rätt.

Evelyn Salt (Angelina Jolie) är en CIA-agent som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt land. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn och för att en gång för alla visa att hon är en sann patriot.

Filmens stora akilleshäll är avsaknaden av trovärdighet. Det finns inte ett spår av trovärdighet varken i enstaka scener eller sett på det stora hela. Jolie hoppar runt i hisschakt som en utomjordisk apa, kastar sig från olika lastbilstak i full fart på motorvägen och lyckas klara de mest omöjliga situationer - helt själv - utan att bli skadad. Men den kompletta bilden känns inte heller trovärdig som sagt. Känslan att "något sånt här skulle absolut inte kunna hända" är ständigt närvarande och punkterar upplevelsen. De logiska luckorna är stora och många men jag tänker inte avslöja de med risk att spoila filmen.

Jag kan erkänna att jag gillade filmen i början, men allt eftersom spårade filmen sakta ur och till slut orkade jag inte mer. Det är inte den första actionfilmen som saknar trovärdighet och säkerligen inte den sista. Men skillnaden mellan exempelvis "A-Team" och "Salt" är att den förstnämnde är medvetet klyschig och otrovärdig medan "Salt" är ett fullskaligt försök till en seriös actionfilm. Då blir resultatet varken charm eller värme, snarare irritation och suckar.

För den "vanliga" biotittaren eller den fanatiske "Jolieanhängaren" kan "Salt" säkerligen uppskattas som god underhållning. För den mer krävande cineasten finns det dock alltför många invändningar för att uppskatta filmen. "Salt" är någorlunda underhållande och Angelina Jolie är förbannat sexig. Det räcker åtminstone till en fyra för mig.

Betyg: 4/10

The American

När jag fick höra om filmen "The American" första gången suckade jag bara. Titeln pekar på alla hollywoodproduktioner idag ska vara amerikanskt så in i botten och lämpa sig för den breda massan. Man ska knappt få chansen att andas mellan all action och absolut inte få tänka själv. Lyckligtvis betyder titeln just bara "amerikanen" och saknar symboliskt värde, eftersom filmen är befriad från alla konventioner.

Clooney spelar lönnmördaren Jack, ett odiskutabelt proffs på det han gör. Efter ett uppdrag i Sverige som går åt skogen (både bokstavligt och metaforiskt) skickas han till en mysig liten by i Italien för att ligga lågt. Så småningom får han i uppdrag av en belgisk kvinna att bygga ett avancerat skjutvapen, samtidigt som han förälskar sig i en gladlynt prostituerad kvinna.

Det första som slår mig är hur makalöst vacker filmen är. Fotot är utsökt med extrema närbilder varvade med fantastiska vyer ála Sergio Leone. Men någon västernfilm är det inte frågan om. Inga spektakulära "pistoldueller", i själva verket är det inte mycket skjutande alls. Filmen är långsam och väldigt lågmäld - historien tar den tid den behöver utan att förhasta sig, musiken är mer en bristvara än ett utmärkande drag, vilket också beskriver dialogen i filmen på ett bra sätt.

Detta är både till filmens fördel och nackdel. Positivt på så sätt att det känns befriande att kunna ta till sig det som visas utan att matas med snabba klipp, bombastiskt soundtrack eller för den del övertydlighet. Negativt på så sätt att filmen aldrig riktigt tänder till, det stora engagemanget uteblir. Även manuset är ganska tunnt, i den bemärkelse att det inte händer så mycket. Intrigen är mer kopplad till Clooneys inre och det är just hans karaktär som är det intressanta. Han gör en nedtonad roll och gör det dessutom väldigt bra. Någon charm och värme är det inte frågan om, utan han spelar ett tomt skal utan livsglädje som brottas med sitt inre. Det är endast i ett fåtal scener som inte lyckas övertyga riktigt. Eller som Michael Tapper skrev i Sydsvenskan; "Clooney besitter inte förmågan att förmedla existensiell ångest".

"The American" kan som bäst beskrivas med två ord; lågmäld och vacker. Filmen kör på en "less is more"-mentalitet med ett resultat av både gott och ont. Man blir inte bjuden på en förhastad, actionspäckad och övertydlig film vilket känns befriande, men samtidigt saknar filmen den gnista som skulle behövas för ett toppbetyg.

Betyg: 7/10

Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10

The Expendables

Sylvvester Stallone, Arnold Schwarznegger, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Danny Trejo, Bruce Willis, Jason Statham, Jet Li. Den rollistan säger allt. Ända sedan jag fick nys om "The Expendables" har jag sett fram emot den. Trots vissa klockrena scener är filmen en liten besvikelse.

En grupp legosoldater får i uppdrag att mörda en sydamerikansk diktator. Där har vi filmens handling. Manuset är faktiskt aningen bättre än vad jag hade förväntat mig, vilket egentligen inte säger någonting om kvalitén på manuset. Visst är manuset mest ett snabbt hopkok för att kunna lägga mer tid åt action, men det finns faktiskt ett par vändningar som Stallone ska ha cred för. Bara nästan ett helt onyanserat manus, ett stort framsteg.

Skämt åsido. Filmen har vad man förväntar sig - många och stora explosioner, osannolika knivkastningar och ett jävla skjutande. Dessutom finns det två mycket roliga scener. Den första är precis i början när vår nationalhjälte Dolphan bokstavligen skjuter huvudet av en man. Det är helt omöjligt att inte skratta. Den andra scenen utspelar sig i kyrkan och Arnold gör en cameoroll. Hans dialog med Stallone återspeglar deras personliga karriärer och en stor dos av humor kan urskiljas.

Skådespelarna är som väntat en fröjd att se och höra. Det är inte mycket till agerande (förutom en scen med Mickey Rourke där han verkligen övertygar) men nog f-n är det underhållande. MEN jag klarar verkligen inte av Jason Statham. Han försöker efterlikna Willis men allting känns bara tillgjort och löjligt. Dock vet jag att jag är ganska ensam om den saken.

Egentligen vet jag inte varför jag är besviken. Man får det man borde förvänta sig av en film av denna karaktär, varken mer eller mindre. Förutom de ikoniska skådespelarna finns det inte särskilt mycket att hurra över, och det var egentligen också ganska väntat. Jag finner det hela charmigt men blir inte lika exalterad över det som vissa andra. Det är kanske inte mitt område helt enkelt.

Betyg: 5/10

Predators

Nej, jag har inte sett orginalet med Arnold. Nej, jag tyckte inte om "Alien vs Predator". Dessutom läste jag att min favoritscen från trailern inte finns med i filmen. Med andra ord var mina förväntningar inte särskilt högt ställda. Jag väntade mig underhållande action med mycket monster, blod, muskler och one-liners. Det var också mycket riktigt vad jag fick se.

Ett gäng hårdingar är fast mitt i djungeln utan vetskap om hur de kom dit, varför de kom dit eller vilka de andra är. Snart anar de att någonting fasansfullt härjar i djungeln. Ska de fly, gömma sig eller ta fighten?

Början är riktigt lovande. Man lär känna karaktärerna i början, om än något ytligt. Den modige men själviske, den rättfärdige, den nervöse nörden etc. Under den första akten byggs spänningen upp och det är under denna del som filmen är absolut bäst. Det yttre hotet har inte visat sig än och regissören passar på att reta publiken med hoppa-till-scener och nervig spänning. När rovdjuren uppenbarar sig går filmen rakt utför.

Man kan dela upp filmen i tre akter. Den första, utan rovdjur, är riktigt bra och lovande. I den andra akten dyker rovdjuren upp och spänningen försvinner. Den avslutande akten är ren smörja och väl där har man tappat intresset för längesen. Faktum är att slutet är så dåligt att jag knappt finner ord. Jag satt och funderade under filmens gång hur det hela skulle sluta och jag kom fram till några kloka tankegångar. Jag ville ha svar och någon smart twist. Jag fick inga svar alls och "twisten" var pinsamt lam.

Nu tänker jag inte sitta här och slösa bort min tid på att förklara allt dåligt med filmen. Faktum är att Adrien Brody passade betydligt bättre som självisk macholedare än vad jag hade förväntat mig. Det tillsammans med den starka inledningen gör att "Predators" lyckas få ett godkänt av mig, med nöd och näppe.

Betyg: 5/10

Shrek 4 (3D)

Shrekfilmerna har gått samma väg som många andra uppföljare. Första bäst för att sedan bara bli sämre och sämre. I just detta fall var ettan närmast ett mästerverk, tvåan betydligt sämre och trean löjligt usel. Av den anledningen var jag mycket skeptisk inför den fjärde och avslutande delen.

Shrek saknar tiden som "riktigt" träsktroll så mycket att han luras att ingå ett avtal med en skojare med välsmort munläder – Bullerskaft. Plötsligt befinner sig Shrek i en skruvad alternativvärld, ett Långt långt borta där träsktroll är lovligt byte, där Bullerskaft är kung och där Shrek och Fiona aldrig ens träffats. Nu måste Shrek göra allt han gjort ogjort för att rädda sina vänner, återställa den vanliga världen och återfå sin enda sanna kärlek.

Problemet med de senaste Shrek-filmerna är att charmen har försvunnit. Mest på grund av att det tillkommer massviss av nya och ointressanta karaktärer i varje film som gör att charmen går förlorad. Ice age-filmerna är ett föredöme i detta avseende. De behåller sina huvudkaraktärer och i varje ny film tillkommer en eller ett par nya intressanta, roliga eller häftiga karaktärer (ex, pungråttorna och Buck). På detta vis behåller man charmen och "känslan" samtidigt som uppföljarna känns fräscha.

Shrek, Fiona, Åsnan och Mästerkatten är alla karaktärer man verkligen bryr sig om och till min lättnad är det mesta av fokuset riktat på dem. Men tyvärr känns serien urvattnad, det finns ingenting intressant kvar. Man orkar helt enkelt inte bry sig om Shrek hinner återfå Fiona eller inte, i synnerhet när man redan vet svaret. Det hela blir inte bättre av att manusförfattarna tar en stor genväg genom att förlägga handlingen till en alternativ fantasivärld. Alltså behöver de inte fundera över trovärdighet och liknande.

Filmen är dock inte rena dyngan. Den är sämre än ettan och tvåan men betydligt bättre än trean. Hyfsat underhållande för stunden helt enkelt. Men så fort jag stiger ut ur biosalongen är mina tankar redan någon annanstans.

Betyg: 5/10

Inception

Christopher Nolan skapade sig ett namn genom debuten "Memento" 2000. Filmen spelades baklänges och tvingade tittaren av hela tiden vara uppmärksam och tänka till. I de nya Batmanfilmerna visade han prov på fantastisk action, innehållande specialeffekter och epsik musik. Mellan filmerna om "Läderlappen" gjorde han mästerverket "Prestige", en enda stor illusion som ständigt tog nya vändingar. I Hans senaste storfilm, "Inception", använder sig av allt han tidigare har lärt sig med ett fantastiskt resultat.

Cobb (Leonardo DiCaprio) är den främsta i världen på att stjäla idéer ur drömmar, en invecklad process som kräver pengar, tid och kunskap. Men Cobb nöjer sig inte med det. Efter en överenskommelse med en Saito, en kinesisk företagschef (Ken Watanabe), rekryterar han ett team, vars uppgift är att plantera en idé hos en son (Cillian Murphy) till en döende företagsboss, vars företag håller på att konkurera ut alla andra företag på marknaden, däribland Saitos. Idén som ska planteras går ut på att sonen ska splitta upp företaget. Att plantera en idé - inception - är det svåraste man kan försöka sig på och frågan är om Cobbs team har vad som krävs för att klara det.

Det kanske låter invecklat och lite luddigt, men så är inte fallet. Nolan prioriterar nämligen drömvärldarna och hur allting därtill fungerar väldigt högt. Och visst är det en fascinerande konstruktion, förvisso invecklad i den bemärkelsen att allting är oerhört detaljerat. För att förstå filmen behöver du inte vara någon större tänkare, absolut inte. Men det krävs att du är ständigt uppmärksam för att få ut maximalt av filmen. Ju fler gånger du ser filmen desto mer kommer du garanterat att hitta. Det finns massor av möjliga tolkningar av filmens "sanna identitet" och det är upp till tittaren att avgöra vilken som är den rätta.

Samtidigt som din hjärna tvingas arbeta får du underhållning av världsklass serverad på ett fat. Det är skidjakter, explosioner, gravitationslösa hisschakt och mycket mer som med hjälp av fantastiska specialeffekter och ett maffigt soundtrack signerat Hans Zimmer garanterat inte lämnar någon oberörd. Det är just denna blandning av ett välarbetat och intelligent manus och ett extremt högt underhållningsvärde som är filmens största styrka.

Istället för att riktigt drivas med i historien så blir tittaren något passiv, man ser filmen från ovan istället för att vara en del av den. Nolan är så mån om att få sin alternativa värld så perfekt uppmålad som möjligt att han glömmer bort karaktärerna. Om man skulle få samma insikt om karaktärerna och lära känna dem lika bra som drömvärldarna så skulle filmen varit ett obestritt mästerverk. Nu uteblir det stora engagemanget och under en flyktig sekund funderar jag faktiskt om filmen skulle lämpat sig bättre som dokumentär.

Skådespelarna sköter sig överlag mycket bra, speciellt med tanke på det lilla de har att jobba med. De Caprios och Cotillards karaktärer är de enda man kommer någorlunda under ytan på och föga förvånande presterar de bäst. DiCaprio spelar en karaktär med påtagliga likheter med hans karaktär i Scorseses "Shutter Island" och gör det med klass. Marion Cotillard är som klippt och skuren för sin roll i värsta femme-fatale-stil. Hon är iskall, oförutsägbar och riktigt skrämmande. En annan skådespelare som jag gillar starkt och som även här är riktigt bra är Ken Watanabe. Och visst är det alltid roligt att se Michael Caine på duken, trots att han knappt får någon speltid alls i filmen.

"Inception" må inte vara den intellektuella utmaning och tankeprovocerande film som man hade förväntat sig, men när du får se en genomtänkt, smart och samtidigt sanslöst underhållande film går det, trots avsaknaden av karaktärsdjup, inte att klaga.

Betyg: 8/10

A-Team

A-team är ursprungligen en serie från 80-talet som har fått något av en kultstämpel över sig. De flesta som har sett serien gillade inte denna filmen särskilt mycket men jag, som är uppväxt utan serien, fann filmen oerhört underhållande.

Filmens titel syftar på ett gäng actionsnubbar bestående av Hannibal Smith (Liam Neeson), B.A Baracus (Quinton Jackson), Peck (Bradley Cooper)och Howlin Murdock (Sharlto Copley). Detta så kallade A-Team rycker in vid situationer som ingen annan kan hantera, de är helt enkelt bäst. När teamet blir förråda och felaktigt dömda för krigsbrott åker de i fängelse. Därifrån börjar deras hämndresa!

Filmen börjar starkt och direkt känner man värmen mellan de fyra karaktärera. Neeson spelar den hårdkokte men intelligenta ledaren, Jackson är den flygrädde biffen, Cooper är, tro det eller ej, tjejtjusaren som gillar att visa upp sina muskler och sist men inte minst Sharlto Copley som imponerade stort i förra årets "District 9". Här spelar han en mentalt rubbad galning som inte kan mycket annat än att flyga. Copley är något av filmens comic relief och han gör det med bravur. Även Neeson passar bra som ledaren i gänget, vilket han visade i "Taken". Cooper och Jackson är inte av samma kaliber men bidrar med en charm som höjer filmen ytterligare. Men det är som sagt inte deras individuella agerande utan kemin mellan dem som är av största vikt.

Actionscenerna är många, orealistiska och grymt häftiga. Ett exempel är scenen där Jacksons karaktär räddas ur fängelsebilen. Det är riktigt coolt och inte ett dugg realistiskt. Men det är just det som är charmen med det hela. Filmen tar sig inte på för stort allvar, tvärtom. Även karaktärerna är medvetet klyschiga vilket också bidrar med en härlig charm.

Mellan all action finns en essentiell humor som tillåter en att andas ut och skratta. Det finns med andra ord inte en tråkig sekund i hela filmen. Tillsammans med "Kick-Ass" är "A-Team" den film som jag har skrattat mest till i en biosalong på väldigt länge. Intrigen har man sett förr och känns något tråkig men vad gör det i en film som överskuggas av den stora underhållningen.

Betyg: 8/10

Mr.Nobody

Jag såg nyligen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och den imponerade stort på mig. När jag läste att "Mr.Nobody" är en film åt det hållet kunde jag inte låta bli att ta en titt. I efterhand kan jag säga att det är en av de märkligaste, vackraste och mest tankvärda filmerna jag har sett på väldigt länge.

Året är 2092 och människan har uppfunnit ett sätt att bli odödlig genom automatisk cellförnyelse. Nemo Nobody är den sista dödliga mannen på vår planet och blir utfrågad om hans liv och hur det har varit av en nervig journalist. Vi får ta del av ett dussintal olika livsversioner beroende på olika val som Nemo har tvingats göra. "Det stora valet", som historien i grund och botten bygger på, är Nemos val som nioåring mellan att stanna hos sin pappa i England eller åka med sin mamma till Amerika, efter att föräldrarna separerat. Därifrån börjar en parallellhistoria där vi får se hur livet hade sett ut om han valde att stanna respektive åka. Därefter förgrenar sig historierna yttligare efter andra val, stora eller små, som Nemo tvingas uthärda, som får olika konsekvenser.

När jag hade sett ett litet tag av filmen frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Föreläsningar om universums olika dimensioner, existensiella frågor och drömlika sekvenser av ofödda barn i himlen är bara ett fåtal exempel från denna annorlunda film. Men ju mer jag såg av filmen ju mer tyckte jag om den. Det är en väldigt intressant film fylld till bredden av symbolik, budskap och tolkningsmöjligheter. Det är en film om val, hur svårt det kan vara att välja, vilka konsekvenserna blir, hur till synes små obetydliga faktorer påverkar ens livsöde. Spelar det egentligen roll hur du väljer? Är det enkla valet alltid det bästa? Finns det några rätta val? Frågorna är många och det är upp till dig själv att hitta svaren - om det finns några.

Trots att det mesta i filmen överskuggas av det komplexa manuset finns det utrymme för en underbar kärlekshistoria. Kemin mellan Anna och Nemo som tonåringar är minst sagt påtaglig. Alla skådespelare gör bra jobb men Jared Leto (Nemo) och Juno Temple(Anna som tonåring) förtjänar extra uppmärksamhet. Det är också här som budskap som "kärleken är starkast - lyssna till ditt hjärta" smyger sig in. Dormael betonar även vikten av att faktiskt välja och inte lämna sitt liv åt slumpen. Men spelar det egentligen någon roll om eller vad man väljer när det ändå kan förändras på grund av en slumpartad händelse på andra sidan jordklotet? Med andra ord så anar man en viss tvetydighet.

Filmen har kallats för pretentiös på grund av sin filosofaska anda. Och visst ligger ordet pretentiös nära tungan när utläggningar om "The Big Crunch" och frågor huruvida vi existerar eller inte tas upp, men enligt mig är det berättigat. Det känns varken löjligt eller påklistrat, snarare konstnärligt och charmigt. Lägg därtill ett bildspråk som talar för sig och ger en extra kryddning åt den redan exklusiva soppan.

Slutet lämnar inte heller några svar, med all rätt. Till ytan är det en film om en mans olika potentiella livsöden, men i grund och botten representerar han bara en vanlig människa som ställs inför vardagliga situationer där man tvingas välja. Man kan alltså kalla filmen för en studie i människans olika val och dess konsekvenser. "Vilken väg är den rätte?" "Alla vägar är rätt" Det spelar ingen roll vilken väg som karaktären i filmen faktiskt valde, åtminstone inte för mig. Det intressanta är att se skillnaden mellan de olika valen.

"Mr.Nobody" är helt klart en film som blir bättre ju mer man tänker på den. Det är också en film som tåls att se många gånger. Den spelar på så många nivåer och det viktigaste är att regissören inte ger några svar. Tolkningar är helt upp till tittaren, vilket är väldigt befriande. Den må kanske inte ha en fullt lika gripande kärlekshistoria eller toppklassiga skådespeleri som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", men filmens potential att väcka tankar hos tittaren är svårslagen. En frisk fläkt och ett välkommet avbräck från dagens många ytliga och övertydliga hollywoodproduktioner!

Betyg: 8/10

Robin Hood

Alla känner till Robin Hood. Den laglöse pilbågsspecialisten som tar från de rika och ger till de fattiga. Historien har filmatiserats många olika gånger. Det har varit Errol Flynn, det har varit Kevin Costner och det har till och med varit tecknat. Den senaste versionen är regisserad av Ridley Scott (Gladiator, Alien, Blade Runner) med Russell Crowe i huvudrollen.

I denna moderna version får vi se Robin Longstrides väg till laglöshet och den person som vi förknippar honom med. Vägen dit är fylld av krig, kungar, kärlek och allt annat som hör till.

Precis som "Quantom of Solace" inte kändes som en bondfilm så känns inte Ridley Scotts film som Robin Hood. Först och främst är Crowe ett alldeles för fegt val av Scott. Håret, ansiktsdragen, kroppsbyggnaden, ja i stort sett hela han känns väldigt "ohoodsk". Robin Hood ska vara listig - inte biffig! Det känns som han agerar mest på rutin, likaså Cate Blanchett. Den som är bäst är faktiskt vår alldeles egne Max von Sydow. Han spelar med en påtaglig charm och en god portion humor. Förutom vår svenske ikon finns det ingen riktigt minesvärd karaktär i filmen, vilket skulle behövas. Vem minns inte Alan Rickmans sheriff från "Prince of the thieves"?

Det är svårt att inte jämföra med filmen med "Gladiator" med tanke på filmernas många likheter. Det är tydligt att "Robin Hood" inte har samma starka story som sin storebror - man sveps aldrig in i historien på samma sätt. Man blir inte heller lika känslomässigt berörd. Trots att "Gladiator" är ganska förutsägbar sitter man ändå som på nålar mycket tack vare det makalösa skådespeleriet från främst Russell Crowe och antagonisten Joaquin Phoenix. Som jag redan har nämnt gör Crowe vad man förväntar sig i Robin Hood, varken mer eller mindre, men man har sett det förut. Mark Strong gör en likadan roll som han har gjort tidigare i år i filmerna "Kick-Ass" och "Sherlock Holmes" och det är onekligen tröttsamt.

Nu låter det som att jag sågar filmen, men i själva verket förklarar jag bara vad som fattas för att det ska bli en ny "Gladiator". Filmen har förutsättningarna och potentialen men tyvärr gör den tråkiga storyn och det överlag "tråkiga" skådespeleriet att filmen inte är av samma klass, eller ens i närheten.

Iden om en prequel är intressant men tyvärr sveps man aldrigt riktigt med i historien. Man vet ungefär hur det kommer sluta och tyvärr är inte vägen dit tillräckligt underhållande. Filmen är inte dålig men stora namn föder höga förväntningar och såhär i efterhand kan jag konstatera att de inte infriades den här gången.

Betyg: 6/10

Iron Man 2

Den nya filmen om Iron Man tar vid där den första slutade. Tony Stark (Robert Downey Jr) avslöjar sin identitet för allmänheten och staten vill ta del av hans vapenteknik. Samtidigt smider en hämndlysten ryss, Ivan Vanko (Mickey Rourke), planer för att krossa Iron Man.

Det börjar bra. Riktigt bra. Mickey Rourkes skurk är omgiven av en härlig mystik, varje gång han är i bild blir musiken mörk och dov. Denna mörka ton är definitivt på sin plats och Rourke gestaltar Vanko på ett klockrent sätt - hans ryska brytning, hans elaka flin och inte minst hans påtagliga närvaro. Även Robert Downey Jr. övertygar trots att han har gjort den sortens roller hur många gånger som helst nu. Hans nonchalanta och ironiska agerande känns helt rätt. En som däremot inte övertygade är Samuel L. Jackson.

Filmen är som sagt väldigt bra till en början men tappar ju längre filmen lider. När mystiken försvinner gör även mitt intresse det. Scenerna där man får se Rourke på labbet känns väldigt ointressanta och helt onödiga. Man kunde gjort något så mycket bättre av den skurken. Man faller även i "Transformersfällan", d.v.s ju mer robotar desto bättre. Istället borde man fokuserat mer på storyn som inte håller den nivå som man hade önskat.

Filmen är inte dålig, men samtidigt känns det som den kunde ha blivit betydligt bättre. Det finns lite saker som jag stör mig på men filmen är tillräckligt underhållande för att få godkänt av mig.

Betyg: 5/10

The Ghost Writer

Roman Polanskis senaste film, "The Ghost Writer", är en tät thriller som är lika kuslig som titeln. Trots sitt trassliga privatliv lyckades Polanski med att skapa en utav den bästa thrillern på länge.

Ewan McGregor spelar spökskrivaren som får i uppdrag att skriva den förre premiärministern Adam Langs biografi, efterom den förste spökskrivaren plötsligt dog. Efter hand börjar han dock misstänka att allting inte är som det ska, och snart börjar han göra egna efterforskningar.

"The Ghost Writer" är på många sätt lik Scorseses "Shutter Island". Handlingen är förlagd till en tämligen färglös ö, musiken luktar Hitchcock lång väg och båda filmerna har en ständigt krypande spänning som får en att vilja se mer samtidigt som man bara vill bort ifrån platsen. Polanski använder inga billiga knep för att bygga upp spänningen; istället låter han fotot, musiken och historien tala.

Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pierce Brosnan, som jag i vanliga fall är skeptisk mot, gör en trovärdig tolkning av den förre premiärministern. Tom Wilkinson gör även han en väldigt bra insats. Allra bäst är dock Ewan McGregor i huvudrollen. Han har blivit något av en personlig favorit av dagens skådespelare. Hans lugna och behagliga röst, hans oskyldiga blick, ja i stort sett hela hans agerande får mig att beundra honom.

Precis som i "Shutter Island" avslutas filmen med en twist. Men tyvärr känns vändningen varken genomtänkt eller genial, snarare lite lam. Något som däremot är positivt med filmens slut är att tittaren tillåts att tolka själv. Alla frågor besvaras inte, vilket är bra eftersom övertydlighet är något av det värsta som finns. Se filmen och låt dig drivas med i historien, och jag lovar dig att du kommer att sitta som på nålar!

Betyg: 8/10

Kick-Ass

Årets kanske mest hypade film hittills, "Kick-Ass", såg jag förra helgen. Efter att ha sett trailern var jag väldigt skeptisk; det verkade inte vara min sorts film. Men i efterhand kan jag lugnt säga att jag hade fel.

"Varför har ingen försökt att bli en superhjälte?". Den frågan ställer sig Dave (Aaron Johnson) sina två vänner på highschool. Innan man vet ordet av står Dave framför spegeln iförd en grön pyjamasaktig superhjältedräkt, redo att bekämpa stadens kriminalitet.

Det första som ska sägas är att "Kick-Ass" är den mest underhållande film som jag har sett på väldigt länge. Jag har nog aldrig skrattat högt så många gånger i en biograf förut. Filmen innehåller inte en enda död sekund; i varje bildruta finns något att underhållas av.

I likhet med "Watchmen" innehåller "Kick-Ass" mycket våld. Det är avhuggna kroppsdelar och blod i mängder. Det är inte riktigt lika "orealistiskt" våld som i "Kill Bill 1", men inte långt ifrån. Detta "oseriösa" våld, eller vad jag ska kalla det, förstärker den underbart ironiska känslan som hela filmen är full av. Filmen lämnar en nästan satirisk eller parodisk eftersmak, vilket är det som får mig att uppskatta filmen så pass mycket.

En av filmens största styrkor, eller kanske rent av den största, är karaktärerna. Kick-Ass, Hit-Girl, Big Daddy och Red Mist, alla är oförglömliga, och skådespelarna ska ha en stor eloge. Nicolas Cage som Big Daddy leverar något helt annat än sina tidigare tråkiga framträdanden. I "Kick-Ass" får han flumma till det ordentligt och han står för flertalet av de komiska inslagen. Chloe Moretz spelar den elvaåriga flickan Hit-Girl som slänger ur sig ord som "cunt" och "cocksucker" och bokstavligen sparkar skiten ur sina fiender. Man kan inget annat än att älska henne. En som jag däremot har lite svårt för är Mark Strong, som spelar skurken. Det känns lite som att han går på tomgång. Han spelar exakt likadant som i "Sherlock Holmes" tidigare i år. Hans onda blick, hans hotfulla röst och hela hans agerande känns aningen tröttsamt.

Men till slut faller även "Kick-Ass" i fällan. Konceptet är en värld lik vår egen utan några som helst övernaturliga krafter. När Kick-Ass i slutet flyger med hjälp av en slags raket som fungerar som en kulspruta tappar filmen sin trovärdighet och originalitet. Likartade manicker har vi sett många gånger förut i filmer som "Iron Man" och andra superhjältefilmer. Detta hindrar "Kick-Ass" från att nå de riktigt riktigt höga betygen men som helhet är det en underbar film. Man kan hänföras av de skickligt gjorde actionscenerna, det utsökta fotot och den ljuvliga musiken eller så kan man strunta i de tekniska bitarna och istället bara njuta av den underhållande färd som filmen faktiskt är.

Betyg: 8/10

Månadens lista - Februari/Mars

Även den här gången lägger jag ihop två måndader på gund av för lite biotittande. Under februari och mars har jag sett sex filmer på bio och sammantaget har det varit väldigt bra filmer, till och med riktigt bra filmer. Tre av filmerna har jag betygssatt med en nia och två med en åtta. Den enda placeringen jag är riktigt säker på är "Alice i Underlandet", som inte riktigt höll måttet. Kampen om förstaplatsen är väldigt jämn mellan "The Hurt Locker" och Scorseses "Shutter Island". För tillfället väger oscarsvinnaren lite tyngre, men det kan vara tvärtom imorgon. Även kampen mellan den dysta och gråa "Vägen" och Greengrass antiamerikanska actionrökare "Green Zone" är mycket jämn.

1. "The Hurt Locker"

2. "Shutter Island"

3. "An Education"

4. "Vägen"

5. "Green Zone"

6. "Alice i Underlandet"

Månadens skådespelarinsats: Även kampen om mitt prestigefyllda skådespelarpris är ohyggligt jämn och därför får tre personer dela på vinsten eftersom det skulle vara orättvist att lämna någon av dem utanför. Carey Mulligan i "An Education", Leonardo DiCaprio i "Shutter Island" och Viggo Mortensen i "Vägen". Två ruskigt starka "skådespelarmånader"! Notera att den oscarsnominerade Jeremy Renner i "The Hurt Locker" inte var bra nog.








Filmer jag vill se i april: "I love you Phillip Morris", "En Enda Man", "Nine", "Percy och kampen om åskviggen", "Crazy Heart", "En Profet", "Draktränaren", "Den Fantastiska Räven", "Flickan från ovan", "Clash of the Titans", "Kick-Ass", "Invictus", "Iron Man 2"

The Hurt Locker

Samma helg såg jag två filmer om kriget i Irak. Först "Green Zone" och nu den oscarsbelönade "The Hurt Locker", regisserad av Kathryn Bigelow. Två filmer om samma konflikt men med helt olika infallsvinklar. Trots att jag gillade "Green Zone" skarpt så anser jag att "The Hurt Locker" är snäppet vassare, främst tack vare den otroligt påtagliga realismen.

Filmen har ingen egentlig handling, ingen huvudintrig eller konventionell storyline. Man får helt enkelt följa ett bombdesarmeringsteam och deras uppdrag i Irak under en 40-dagarsperiod mitt under stridens hetta.

Det låter kanske som att Bigelow tar en genväg när hon väljer att skildra tre personers vardag i kriget, istället för att vinkla historien, men i själva verket är manuset väldigt starkt. Man kommer väldigt nära inpå både kriget och karaktärerna, det känns som man är där. Realismen och spänningen är total under hela filmens gång. Även detaljrikedomen är imponerande och gör filmen ännu mer realistisk. När teamet befinner sig mitt ute i öknen och siktar på sniperskyttar en hel eftermiddag och man ser deras spruckna läppar och den torkade sanden i deras ansikten blir man tagen. Man känner hettan, tröttheten och rädslan som om man själv vore karaktärerna.

Något jag även gillade angående manuset är dess avståndstagande från hollywoodklyschor. Filmen känns väldigt fräsch och intressant. I synnerhet bombscenerna är nyskapande. Glöm alla digitala tickande bomber som desarmeras med endast ett fåtal sekunder kvar. Här är det betydligt skickligare gjort. Inte nog med att bomberna är skickligt gjorda, även sättet som just bombscenerna skildras på är attraktivt. Istället för att fokusera på bomber, explosioner och panik väljer Bigelow att inrikta sig på karaktärerna. På så vis blir det mer spännande och "nervigt".

Även skådespeleriet är lysande. Jeremy Renner i huvudrollen är allra bäst som den fullkomligt orädde och smått irriterande befälhavaren. Han utstrålar stor självsäkerhet och mycket riktigt fick han en oscarsnominering. Anthony Mackie är inte mycket sämre som Sergeant Sanborn, den mer sansade och noggranne realisten. Även Brian Geraghty gör bra ifrån sig och ger lite perspektiv på krigets vardag genom sin tolkning av teamets nervösa och ständigt livrädde yngling. Det är som sagt runt dessa tre karaktärer historien kretsar och deras samspel fungerar utmärkt.

Om du är ute efter en krigsfilm i sin ordagranna bemärkelse skulle jag inte rekommendera filmen. Det är nämligen inte en film som lever på sitt "pangpang" eller sina explosioner. Om du däremot suktar efter en karaktärsdriven "krigsfilm" som både är underhållande, spännande och fantastiskt trovärdig är "The Hurt Locker" det perfekta alternativet.

Betyg: 9/10

Alice i Underlandet (3D)

Tim Burton behöver väl ingen presentation. Sagoberättargeniet med sin karaktäristiska, visuella briljans. Därför steg givetvis förväntningarna till skyarna när jag fick höra att han skulle regissera "Alice i Underlandet". Det magiska och färgsprakande underlandet med sina bisarra karaktärer passar ju som handen i handsken tänkte man. Men med facit i hand så var det ett ganska dumt val av Burton. Istället borde han skrivit en egen saga med ett eget och bättre manus, istället för att tvingas följa en klassisk och nästintill tråkig disneysaga som vi har sett så många gånger förr.

Storyn känner väl alla till? Det är 1800-tal i England och Alice ska giftas bort till en minst sagt annorlunda ung man. Hon rymmer i sista stund och i sin jakt efter en märkvärdig kanin trillar hon ner i ett hål och hamnar i "Underlandet". Väl där stöter hon på massor av konstiga figurer och innan hon vet ordet av är hon den viktigaste spelbrickan i ett hektiskt maktspel.

Filmens största problem är just storyn. För att vara Burton är det inte alls så kreativt som vi är vana vid. Det utvecklas snabbt till en kamp mellan de "goda" och de "onda" där de sistnämnda verkar oövervinnliga. Men sjävlklart har de goda ett ess i rockärmen; en räddare som enligt en profetia ska säkerställa freden i hela landet. Ett magiskt svärd måste hittas för att man ska kunna dräpa den livsfarliga draken, men svärdet vaktas av en farlig best som försöker döda allt i sin närvaro. Med andra ord är filmen fullproppad av klyschor och helt befriad från överraskningsmoment. Hela filmen blir som en enda lång gäspning. Dessutom är historien vansinnigt lik "Narnia", värt att notera. Tim Burton, rata alla disneysamarbeten och liknande från och med nu och skriv dina egna sagor istället; det är ju det du är bäst på.

Men filmen är trots allt inte rena smörjan. Det visuella är precis vad man väntade sig; fullkomligt fantastiskt. Miljöerna är bokstavligen magiska och 3D-teknologin gör sig själv rättvisa. Under vissa stunder får jag en härlig "Avatarkänsla" och det är sannerligen positivt!

Även karaktärerna är lyckade. De allra flesta är mer eller mindre knasiga och röstskådespelarna är perfekta. Johnny Depp spelar kanske den galnaste av de alla; hattmakaren. Visserligen gör han inte dåligt ifrån sig men man börjar tröttna på hans roller som alltid är likadana. Han borde göra mer åt "Finding Neverland" -hållet. Helena Bonham Carter gör en rolig roll som den onda drottningen men de bästa karaktärerna, enligt mig, är den osynliga katten Chess och larven Absolem (underbart spelad av Alan Rickman). Dessa båda karaktärerna är omgivna av en härlig mystik och magisk stämning i klassiskt Burtonmanér. Det finns däremot andra karaktärer som är mindre lyckade. Exempelvis den vita drottnignen, spelad av Anne Hathaway. Precis som resten av filmen ges det inga som helst förklaringar till vem hon är, hur hon är, varför hon är där eller någonting annat för den delen. Hon bara dyker upp och Burton litar på att publiken ska acceptera det.

Vart ska betyget hamna då? Well, filmen är inte direkt dålig. Scenografin och karaktärerna är med vissa undantag klockrena och sammantaget är det roande, om än bara för stunden. Men klyschorgien till manus gör att upplevelsen punkteras och "Burtonmagin" är nästan hela tiden obefintlig. Bra regissörer föder höga förväntningar och tyvärr befriades de inte riktigt den här gången. Därför stannar betyget på "Godkänd". Bättre lycka nästa gång Tim Burton säger jag.

Betyg: 5/10

Green Zone

"Bourne i Irak" har den kallats. Och visst är likheterna slående; Paul Greengrass regisserar, Matt Damon spelar huvudrollen, man använder sig av en skakig handkamerna och framför allt är det riktigt spännande.

2003 är året då Chief Rory Miller (Damon) är ledare för en grupp soldater som letar efter massförstörelsevapen i Irak. Men när de inte hittar några vapen börjar han tvivla på deras informationskälla och snart vet han inte vem som är hans egentliga fiender.

Det finns som sagt många likheter med Bourne-trilogin. Förutom radarparet Greengrass/Damon är tempot svindlande högt, klippnigen är intensiv, musiken är pulshöjande och den skakiga handkameran bidrar med närvarokänsla. Med andra ord har den allt vad en actionfilm innebär och det är oerhört spännande från början till slut.

Något jag gilar väldigt mycket med filmen är dess budskap, åtminstone sjävla budskapet i sig. Efter terroristattacken den 11 september har USA börjat göra lite som de själva vill. De gick in i Irak utan FN:s godkännande för att de påstod att Irak erhöll massförstörelsevapen, men egentligen var de kanske ute efter något annat(?). Man kan säga att filmen ger kritik till Bush och hans regering. Det som är positivt med detta är att det känns väldigt nära sanningen, vilket gör filmen än mer intressant, realistisk och spännande. Däremot tycker jag att budskapet är något övertydligt. Karaktärerna är skildrade i svart eller vitt, antingen är de alltigenom goda eller raka motsatsen. Detta sänker trovärdighetskänslan och förhindrar tittaren att tolka själv.

Men för att vara en actionfilm är den mycket trovärdig. Scenografin är underbar och det "smutsiga" fotot känns perfekt i sammanhanget. Även Matt Damon gör en riktigt bra roll och han imponerar mer och mer för varje ny film han medverkar i. Det ska bli intressant att se han i "Invictus" där han blev oscarsnominerad. "Green Zone" är kortattat en fartfylld actionrökare med ett tänkvärt budskap, om än lite övertydligt. Jag är osäker om jag ska sätta en stark sjua eller en svag åtta, men eftersom underhållningsvärdet är riktigt högt väger det över till en åtta.

Betyg: 8/10

Dagens Citat

"I'm fucking Lou, who the fuck are you?"

Ett av mina nya favoritcitat, hämtat ur "Fight Club".

Shutter Island

Martin Scorsese är en av historiens mest framgångsrika och respekterade regissörer, även en av mina favoriter. Mästaren av maffiarullar bytar bana helt denna gång. Här finns inga taxichaufförer, kasinon eller gangstrar överhuvudtaget, nej "Shutter Island" är nämligen en psykologiskt thriller med en genomgående kuslig stämning. Scorseses framgångsrika samarbete med giganten Robert De Niro tog slut efter mästerverket "Casino" 1995 men i "Gangs of New York" 2002 startade han ett nytt samarbete, denna gången med Leonardo DiCaprio. "Shutter Island" är deras fjärde film tillsammans och den är både extremt välgjord och oerhört fängslande.

Poliserna Teddy (Di Caprio) och Chuck (Mark Ruffalo) skickas till ett mentalsjukhus för våldsamma och extremt farliga patienter på ön "Shutter Island" för att utreda ett fall. En av patienterna, Rachel Solando, har rymt och Teddy och Chuck gör allt för att hitta henne. Det visar sig dock vara svårare än de tror...

Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen, då det bara hämmar bioupplevelsen. Jag gjorde själv misstaget att läsa för mycket om filmen innan och se trailern som avslöjar på tok för mycket. Därför spenderade jag mycket tid i biosalongen till att försöka lista ut den omtalade twisten, vilket är lite synd.

Men nog om det. Filmen är på många sätt fantastisk. Själva ön är en av filmens huvudkaraktärer och den är skildrad på ett makalöst sätt. Den hotfulla musiken i inledningen ger en hint om den nervkittlande spänning som väntar. Rent stilistiskt och filmtekniskt är filmen felfri. Fotografen Robert Richardson gör ett fantastiskt jobb och lyckas tillsammans med regnet med att få ön att se dyster och motbjudande ut. Även scenografin och klippningen gör sitt jobb - och mer därtill.

Men givetvis finns det mer än en snygg yta. Manuset är ruggigt välskrivet och genomtänkt (följer visserligen boken slaviskt som den är baserad på) och allting knyts ihop på ett imponerande sätt i slutet. Men tyvärr blir det ingen fantastisk och helt oväntad twist alá "Fightclub". Nej, upplösningen är ganska förutsägbar även om man inte listar ut hur exakt allting hänger ihop. Jag måste tillägga att jag gillar twisten och den är inte dålig på något sätt - Scorsese har gjort det bästa av materialet - men jag hade hoppats på något alldeles extraordinärt.

Utöver ett starkt manus innehar filmen också en mycket imponerande skådespelarensemble, som leverar. Allra bäst är faktiskt Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Det är en mycket krävande roll som ställer höga krav på honom och han gör det med bravur. När ska mannen få sin Oscar? Ben Kingsley är underbar som sjukhusdirektör(?) och vår alldeles egna Max von Sydow gestaltar en tysk överläkare på ett fantastisk sätt - med all patriotism åtsidolagd. Den som däremot sviktar något är Mark Ruffalo som spelar DiCaprios arbetspartner. Det känns nästan som att han är tagen av stunden allvar och vill lite för mycket. Han agerande känns inte alls lika naurligt och övertygande som ovan nämnda DiCaprio.

Scorsese lyckas skapa en riktigt kuslig stämning redan från start som aldrig mattas av. Det finns konstant en klaustrofobisk, mystisk känsla som får en att bita på naglarna. En speciell scen som är närmast magisk är när DiCaprio befinner sig i byggnad C och springer genom mörka rum med tändstickor som enda ljuskälla, för att sedan prata med en viss Doyle.

Det är just den obehagliga stämningen, det högklassiga skådespeleriet och den stilistiska perfektionismen som gör "Shutter Island" så bra som den är. Men det finns trots allt vissa detaljer som jag stör mig på. Detta gör att filmen inte riktigt är ett mästerverk, men inte särskilt långt därifrån.

Betyg: 9/10

Christopher Nolan

fgrgtewerhyr

The Prestige

Christopher Nolan har under 2000-talet blivit en av världens största och mest framgångsrika regissörer och dessutom en personlig favorit. För tillfället är han en av de allra hetaste regissörerna efter succén med "The Dark Knight" och alla, inklusive mig själv, väntar med stor spänning på hans nästa mycket intressanta projekt "Inception" som har premiär till sommaren. Han debuterade 2000 med "Memento", den geniala baklängesfilmen som jag älskade tack vare sin oförutsägbarhet, originalitet samt berättarteknik. 2002 kom hans nästa film "Insomnia", som är den enda filmen av honom som jag inte har sett. 2005 satte han liv på Batman igen genom den briljanta "Batman Begins". 2008 kom den efterlängtade uppföljaren "The Dark Knight" som slog hela världen med storm. Det är min absoluta favoritfilm i actiongenren och Heath Ledgers rolltolkning av jokern är något av det bästa jag har sett på film. Mellan "Batman Begins" och "The Dark Knight" hann Nolan med att göra en till film, "The Prestige", vilken jag rankar som hans näst bästa hittills.

Christian Bale spelar Alfred Borden, den talangfulle magikern som saknar utstrålning. Hugh Jackman spelar Robert Angier, mannen som är som gjord för de stora scenerna men som saknar Borens talang. Efter ett misslyckat trick dör Roberts fru och han anklagar Borden. Detta är starten till en frenetisk rivalitet som bara blir värre och värre. När Angier en dag ser Borden utföra den perfekta illusionen i form av tricket "The transported man", blir han fast besluten om att avslöja Bordens hemlighet och stjäla tricket.

Man kan säga att hela filmen är en perfekt skapad illusion. Precis som "Memento" är det en film som kräver att alla sinnen är på helspänn. Twistarna avlöser varandra men aldrig så att det går till överdrift. Den ligger konstant på gränsen mellan att vara genialisk och att försöka vara smartare än vad den är. Som tur är, eller snarare av ren skicklighet, håller den sig alltid precis på rätt sida vilket gör att resultatet blir fantastiskt. Om man är uppmärksam kan man gissa sig till vissa saker som ska hända, vilket gör filmen ännu mer spännande och fängslande. Men ibland när man tror att man vet svaret visar det sig att Nolan ligger steget före.

Skådespelarna gör också bra ifrån sig. Bale och Jackman i huvudrollerna är gjutna och Michael Caine är underbar, som alltid. I rollistan hittar vi även David Bowie, Andy Serkis och Scarlett Johansson som alla tre stolt kan skryta med att ha medverkat i denna genialiska film.

Filmens absoluta styrka, förutom twistarna, ligger i mystiken. 1800-talets London har sällan varit så här mörkt, smutsigt och dystert. Man kan lugnt säga att foto,kostym och scenografin bidrar med trovärdigheten och den krypande mystiska stämningen. Att låta Hugh Jackman ensam stå för berättarrösten är också ett smart drag. På så sätt vet man aldrig var man har Bales karaktär.

"The Prestige" är en film som jag varmt rekommenderar, i synnerhet om du gillar smarta filmer som tvingar din hjärna till arbete. Jag skrev tidigare att detta var Nolans nästa bästa film, efter "The Dark Knight", men kampen de emellan är jämn och att jämföra dessa filmer är svårt då de är väldigt olika. Något som däremot är alldeles uppenbart är att Christopher Nolan är ett geni. Hans nästa film "Inception" (med Leonardo Di Caprio) har som sagt premiär till sommaren och jag är peppad till tusen. Jag ska dock försöka hålla nere mina förväntningar till rimliga nivåer för att undvika att bli besviken. Men det är nog ingen risk!

Betyg: 9/10

Big Fish

Tim Burton är en regissör med en väldigt säregen stil. Många älskar honom och andra är mer kritiska. Man kan säga att han ställer sig i raden bland kontroversiella regissörer tillsammans med bland annat Quentin Tarantino och bröderna Coen. Jag har dock inte sett så många av Burtons filmer. Nyss såg jag min femte film av honom, "Big Fish", och det är den bästa burtonregisserade film jag har sett...hittills.

William Bloom (Billy Crudup) är trött på att lyssna på sin fars smått otroliga livshistoria. Vid varje tillfälle som ges berättar han om sitt liv för allt och alla. Därför bryter William kontakten med sin far och inte förrän han får reda på att hans far ligger inför döden bestämmer han sig för att försöka lära känna sin far, på riktigt. Därifrån börjar således en parallellhistoria där Edward berättar om hela sin smått otroliga uppväxt, på det sätt han själv beskriver den.

Filmens berättarteknik kan jämföras med "Forrest Gump" och "Benjamin Buttons otroliga liv", det vill säga att historien sträcker sig över ett helt liv, berättad i nutid med hjälp av tillbakablickar. Men sen går filmerna isär. Om Benjamin Buttons liv var otroligt finns det inte tillräckligt med superlativ för att beskriva Edward Blooms. Häxor, jättar, tokiga cirkusdirektörer och gömda städer ; nej, regissören sparar inte på krutet. Det visar sig dock inte var negativt, tvärtom, Burtons sedvanliga magiska stämning är påtaglig.

Förutom själva magin och "måbrakänslan" är det karaktärerna och skådespelarna som imponerar. Helena Bonham Carter är strålande som häxa, Steve Buscemi gör en fantastiskt rolig roll som poet/bankrånare och för att inte tala om Ewan McGregor i huvudrollen. Han spelar otroligt träffsäkert med en "lustig" blick som passar utmärkt i en magisk burtonfilm. Konstrasten mellan honom som ung, äventyrslysten och gammal, bitter är väldigt lyckad.

Var ska betyget stanna då? Jag pendlar mellan åtta och nio men en stark åtta får den nöja sig med. Det är mycket möjligt att jag höjer betyget om jag ser filmen en gång till, eftersom jag blir helt lyrisk bara jag tänker på den. Tim Burton kan det där med berättarkonst, och i "Big Fish" är han på hemmaplan!

Betyg: 8/10

Finding Neverland

För ett par dagar sedan såg jag "Finding Neverland" från 2004. Det är regissören Marc Forsters ("Stranger than fiction", "Flyga Drake", "Quantum of Solace") andra film och den imponerar verkligen.

Den kände författaren J.M.Barries (Johnny Depp) senaste teaterpjäs blev ett fiasko. Han vet att han kan bättre och lovar teaterägaren (Dustin Hoffman) att skriva en ny, mycket bättre pjäs. En dag stöter han på fyra unga pojkar och deras änka till mamma (Kate Winslet). J.M.Barrie och familjen utvecklar ett starkt vänskapsband och Barrie för med dem till massor av äventyr från hans djupaste fantasi. Familjen och äventyren blir inspirationskällan till Barries nya pjäs ; Peter Pan.

"Finding Neverland" är en väldigt djupbottnad film. Ingenting är målat i svart eller vit, utan det finns flera sidor utav allting. Hur konstigt det än låter är den lättsmält men ändå tankeväckande. Den är komisk men samtidigt tragisk. Filmen betonar vikten av vänskap och hyllar fantasin, samtidigt behandlar den seriösa ämnen som liv och död. Filmen skapar så många olika känslor att det nästan svämmar över.

Även skådespeleriet är oklanderligt. Johnny Depp gör en av sina svåraste roller och enligt mig hans bästa hittills (har dock sett långt ifrån alla hans filmer). Det är svårt att sätta fingret på vad som gör hans rolltolkning så bra, men det första jag tänker på är hur genuint äkta det känns. Kate Winslet är inte sämre. Av dagens unga skådespelerskor toppar hon, tillsammans med Cate Blanchett, min lista. Allting hon gör känns rätt och hon ÄR verkligen rollfiguren. Även barnskådespelarna, som har relativt betydelsefulla roller, gör riktigt bra ifrån sig.

Filmen imponerar också på det visuella planet. Det som tilltalar mig allra mest är Forsters färgsprakande fantasivärldar ; det fiktiva "Neverland" är en fröjd för ögat och skulle gjort självaste Tim Burton avundsjuk.

"Finding Neverland" är i stort sett en komplett film. Fantastiskt skådespeleri, visuellt fulländad och framför allt er det en film som väcker känslor. Man skrattar, man gråter och man tvingas tänka efter. Ta din tid och se filmen, för det lär du inte ångra!

Betyg: 9/10

Oscarsgalan - så gick det!

06.00 imorse var en av årets, om inte den största, filmhändelsen över. Givetvis menar jag Oscarsgalan. Kvällen där hårt arbetande regissörer, skådespelare, fotografer, manusförfattare etc. har möjligheten att vinna den berömda och mycket prestigefyllda guldgubben.

Här ser du alla Oscarsvinnarna!

Jag hade tippat alla 24 kategorier före galan (du kan se min tippning i inlägget nedanför) och det kändes som jag skulle pricka rätt på de allra flesta. Men jag hade fel. I själva verket gick det inte alls särskilt bra. Endast hälften (12/24) av kategorierna lyckades jag gissa rätt vinnare. Den största anledningen till min svaga tippning beror på de "mindre" kategorierna som jag inte har så mycket koll på, "Bästa animerade dokumentär" och liknande.

På förhand stod det mellan James Camerons "Avatar" och Kathryn Bigelows "The Hurt Locker" och jag trodde, precis som många andra, att "Avatar" skulle bli den stora vinnaren. Så blev inte fallet. "Avatar" vann "bara" tre gubbar (specialeffekter, scenografi, foto) medan "The Hurt Locker" tog hem sex statyetter, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus. Faktum är att jag inte har sett "The Hurt Locker" än, men ska göra det så fort jag kan. Även kul att Christoph Waltz och Jeff Bridges vann sina välförtjänta Oscars!

De största besvikelserna då? Well, min favoritfilm från 2009 var Tarantinos "Inglourious Basterds" så innerst inne hoppades jag att den skulle vinna det mesta, vilket inte var särskilt troligt. Däremot hade den goda chanser på originalmanus men blev snuvad av "The Hurt Locker". Synd, det hade man unnat QT. Sen hoppades jag även att Carey Mulligan skulle vinna bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i "An Education". Istället gick förhandstippade Sandra Bullock och vann. Jag har inte sett "The Blind Side", men i alla filmer jag har sett Bullock har hon alltid gjort ett hyfsat jobb men aldrig nära Oscarsklass! Jag får väl se "The Blind Side" och övertygas antar jag.

Själva galan då? Det var första gången jag såg en Oscarsgala så jag kan inte jämföra med tidigare år. Men min känsla säger mig att den var "halvbra". Absolut inget misslyckande men inte heller fantastiskt. Alec Baldwin och Steve Martin fungerade utmärkt som värdar men skulle behövt lite mer tid. Det skulle inte heller skadat med lite fler komiska inslag (Ben Stillers presentation av "bästa smink" var underbart) och dylikt för att hålla alla tittare vakna. För mig som älskar film var det dock inget problem.

Nu återstår det bara att se alla de nominerade filmer som jag har missat innan jag kan blicka framåt mot nästa års Oscarsgala. Då jäklar ska jag tippa bättre!

Oscarsgalan - fullständig tippning!

Inatt är det dags för den 82:a Oscarsgalan! Sändningen börar kl. 00:00 på kanal 9 men själva galan börjar sändas 02:35 och slutar 06:00. Innan tippade jag några kategorier, här kommer en fullständig tippning av alla 24 kategorier!

BÄSTA...

FILM: "The Hurt Locker"

REGI: Kathryn Bigelow ("The Hurt Locker")

MANLIGA HUVUDROLL: Jeff Bridges ("Crazy Heart")

KVINNLIGA HUVUDROLL: Carey Mulligan ("An Education")

MANLIGA BIROLL: Cristoph Waltz ("Inglourious Basterds")

KVINNLIGA BIROLL: Mo'Nique ("Precious")

ORIGINALMANUS: "Inglourious Basterds"

MANUS EFTER FÖRLAGA: "Up in the air"

ANIMERADE FILM: "Upp"

SCENOGRAFI: "Avatar"

FOTO: "Avatar"

KOSTYM: "The Young Victoria"

KLIPPNING: "Avatar"

SMINK: "Star Trek"

MUSIK: "Avatar"

LÅT: "The Weary Kind" ("Crazy Heart")

LJUD: "Avatar"

LJUDREDIGERING: "Avatar"

SPECIALEFFEKTER: "Avatar"

DOKUMENTÄR: "The Cove"

DOKUMENTÄR (KORTFILM): "The Tears of Sichuan Province"

UTLÄNDSKA FILM: "Det Vita Bandet"

KORTFILM: "The Door"

KORTFILM (ANIMERAD): "A matter of loaf and death"

Top 3: Filmer jag vill se nu

Dessa filmer har jag inte sett och är de jag vill se mest just nu, i rangordning.

1. Shutter Island

2. Gökboet

3. There Will Be Blood

Oscarstippning

Nu är det dags för mig att visa min sällsynta känsla för tippning. Jag hoppar över vissa kategorier som jag inte tycker är så intressanta eller som jag inte har tillräckligt kunskap om för att tippa (bästa låt, smink, kostym, kortfilm, animerad kortfilm, animerad dokumentär, utländska film). Här kommer min Oscarstippning 2010. Filmerna i fet stil är mina vinnare - de jag tror vinner, inte nödvändigtvis hoppas.

BÄSTA FILM:

- Avatar
- The Blind Side
- District 9
- An Education
- The Hurt Locker
- Inglourious Basterds
- Precious
- A Serious Man
- Upp
- Up in the Air

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:

- Sandra Bullock (The Blind Side)
- Helen Mirren (The Last Station)
- Carey Mulligan (An Education)
- Meryl Streep (Julie & Julia)
- Gabourney Sidibe (Precious)

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:

- Jeff Bridges (Crazy Heart)
- George Clooney (Up in the Air)
- Colin Firth (A Single Man)
- Morgan Freeman (Invictus)
- Jeremy Renner (The Hurt Locker)

BÄSTA REGISSÖR:

- Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
- James Cameron (Avatar)
- Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
- Jason Reitman (Up in the Air)
- Lee Daniels (Precious)

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

- Vera Farmiga (Up in the Air)
- Mo'Nique (Precious)
- Penelope Cruz (Nine)
- Maggie Gyllenhaal (Crazy Heart)
- Anna Kendrick (Up in the Air)

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

- Matt Damon (Invictus)
- Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
- Woody Harrelson (The Messenger)
- Stanley Tucci (Flickan från ovan)
- Christopher Plummer (The Last Station)

BÄSTA ORIGINALMANUS:

- A Serios Man
- The Hurt Locker
- Upp
- The Messenger
- Inglourious Basterds

BÄSTA MANUS EFTER FÖRLAGA:

- District 9
- Precious
- An Education
- Up in the Air
- In The Loop

BÄSTA ANIMERADE FILM:

- Prinsessan och grodan
- Upp
- Coraline
- Den fantastiska räven
- Secret of kells

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM:

- The Cove
- Food Inc
- Which Way Home
- Burma VJ

Jag tror även att "Avatar" vinner de flesta, om inte alla, teknikpriser.

Så här tror jag att fördelningen blir:

Avatar: 7 Oscar ( bästa musik, ljud, ljudredigering, klippning, foto, scenografi, specialeffekter)
The Hurt Locker: 2 Oscar (bästa film, regi)
Inglourious Basterds: 2 Oscar (manlig huvudroll, originalmanus)
Up in the Air: 1 Oscar (manus efter förlaga)
Precious: 1 Oscar (kvinnlig biroll)
An Education: 1 Oscar (kvinnlig huvudroll)
Crazy Heart: 1 Oscar (manlig huvudroll)
Upp: 1 Oscar (animerade film)

"Avatar" plockar som sagt hem teknikpriserna, men i de tyngre kategorierna blir det väldigt jämnt.


Givetvis finns det filmer och personer som jag saknar. Julianne Moore fick ingen nominering för sin roll i "A Single Man". Jag har inte sett filmen men hon gör alltid topprestationer och jag är säker på att hon skulle platsa i den för året ganska svaga kategorin (kvinnlig huvudroll).

Även "Vägen" saknar jag bland nomineringarna. Viggo Mortensen gör en otroligt stark prestation och borde fått en nominering. Även foto och bästa film borde den varit nominerad för. "Watchmen", som var fantastisk, blev totalt igonerarad av juryn och fick inte en enda nominering, vilket är synd då den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Det skulle också varit roligt om Robert Zemeckis "En Julsaga" skulle fått ett nominering i kategorin bästa animerade film. Enligt mig är den snäppet vassare än t.ex. "Coraline", men det är hugget som stucket.

Nu har jag tippat årets Osacarsgala men det kan också gå helt annorlunda. Den 7 mars år vi se!

An Education

I min jakt på att se alla tio filmer som är nominerade för "bästa film" i årets Oscarsgala såg jag det romantiska dramat "An Educaton" igår. Förutom "bästa film" är den också nominerad för "bästa manus efter förlaga" och "bästa kvinnliga huvudroll" i Carey Mulligan. Efter att ha sett den kan jag lätt konstatera att den är värd sina nomineringar och borde kanske haft några till. Det är en mycket varm men samtidigt skrämmande berättelse som både är engagerad och tänkvärd. Det fantastiska skådespeleriet är pricken över i:et.

Tidigt 1960-tal i London. 16 åriga Jenny (Mulligan) lever ett stereotypt liv med sina stränga föräldrar. Hon studerar så mycket och så hårt hon kan, allt för att bli antagen på Oxford. När hon en regnig dag får lift av en betydligt äldre man, David (Peter Sarsgaard), hem från instrumentträningen förändras hennes liv drastiskt. Hon dras in i Davids fartfyllda liv och plötsligt äter hon på fina resturanger, lyssnar på livemusik på klubbar och får möjligheter att resa runt i Europa - hon lever livet. Men David visar sig också ha mindre ljusa sidor och Jenny blir ständigt pressad av både sina föräldrar och skolan. Men i slutändan är det hon själv som måste välja hur hon vill leva sitt liv.

"An Education" är en oerhört trivsam film. Den har mycket värme och "feelgoodkänsla" samtidigigt som den är tankvärd och skrämmande, då den behandlar ett seriöst ämne. Ingenting framställs som vitt eller svart, även merparten av karaktärerna har både dåliga och bra sidor. Nyanserat och oberäkneligt med andra ord.

Men filmens absoluta storhet ligger i det mästerliga skådespeleriet. Från minsta biroll till Carey Mulligan i huvudrollen, alla gör otroliga tolkningar. Bäst är den unge och söte Mulligan, som spelar grymt engagerat och träffsäkert. Jag hoppas personligen att hon tar hem guldgubben den 7 mars. Även Sarsgaard imponerar stort i rollen som David. Han övertygar både med sin charm och sin "mörkare" sida. Faktum är att de flesta karaktärerna genomgår någon slags förändring och det ställer höga krav på skådespelarna. De klarar det som sagt utan några som helst problem. Även Alfred Molina, Emma Thompson, Olivia Williams och Rosamund Pike förtjänar att nämnas, då även dessa gör mycket starka prestationer. Det högklassiga skådespeleriet bidrar med en högst påtaglig trovärdighet.

Handlingen må vara klassisk och förutsägbar men det är som sagt sättet det utförs på som präglar filmen. Även foto och musik är av högsta klass. Något som också är tilltalande är hur genuint äkta historien framställs på. Det är varken moraliserat eller påtvingat på något sätt. Hornby berättar filmen utan några genvägar och utan att hamna i några av Hollywoods många fällor. När du går ut från biosalongen känner du dig varm och glad, det är ett som är säkert!

Betyg: 9/10

Vägen

Jag hade ganska höga förväntningar inför "Vägen". Det kändes intressant med en något lugnare undergångsfilm än vad vi är vana vid. Jag fick precis vad jag väntade mig. Dyster stämning, gråaktigt foto, långsamt tempo, en skrämmande realism, starka familjeband och en Viggo Mortensen som leverar.

Jorden håller sakta på att gå under. Anledningen framgår inte särskilt tydligt. Hela städer och landskap ligger i ruiner och nästan hela den mänskliga rasen är utdöd. Folk fryser, folk svälter, folk dör. En far (Mortensen) och hans son (Kodi Smit-McPhee) har överlevt tack vare överlevnadsinstinkt och en vagn med förnödenheter. För att överleva vinterns kyla tvingas de vandra söderut mot havet. Vägen dit är lång och fylld av döda städer och landskap, desperata överlevare och andra faror.

Filmen lyckas med det som många domedagsfilmer inte lyckas med. Den skapar en oerhört obehaglig känsla och ger ett högst trovärdigt intryck. Specialeffekterna är väldigt sparsamma och krutet läggs istället på den påtagligt dystra miljön och samspelet mellan far och son.

Skådespeleriet är enormt av Viggo Mortensen. Han spelar en väldigt krävande roll på ett makalöst sätt och borde enligt mig fått en Oscarsnominering. Även Robert Duvall och Guy Pierce medverkar i filmen men bara väldigt kort och dessutom knappt igenkännbara. Däremot störde jag mig något på Kodi Smit McPhee som spelar sonen. Han är ofta ganska irriterande och bidrar til att samspelet mellan honom och Mortensen inte håller fullt ut. Starka känslor skapas ändå men med en ännu bättre barnskådespelare skulle samspelet övertygats ännu mer och skapat ännu fler och starkare känslor hos tittaren.

"Vägen" är en nyskapande film inom sin genre. Om du är ett stort fan av Michael Bay och Roland Emmerich gör du bäst i att undvika filmen, men om du istället vill se en film med ett fantastiskt foto, fantastiskt skådespeleri och som väcker starka känslor MÅSTE du se "Vägen".

Betyg: 8/10

District 9

Jag hade inget att göra så jag passade på att skriva om min recension om en av de bättre filmerna under 2009, Neill Blomkamps "District 9". Resultatet blev ganska omfattande men förhoppningsvis också läsvärt. Filmen är inget mästerverk men en väldigt bra film som är realistisk, originell, spännande och mycket tänkvärd.

Ett enormt rymdskepp svävar stilla ovanför Johannesburg i Sydafrika och har gjort det i cirka tjugo år. Rymdskeppet är bebott av skumma rymdvarelser som kallas för "räkor" av människorna. Anledningen till att de stannar på Jorden är enkel - de KAN inte ge sig av, de får inte igång skeppet. "Räkorna" strömmar ut ur skeppet och gör entré på Jorden. De är varken onda eller goda utan mest förvirrade. Tro det eller ej, men människorna gillar inte "räkorna". De placeras i trånga "skjul" i slummen där myndigheterna kan kontrollera dem.

Säkerhetsföretaget MNU får uppdraget att upprätthålla ordningen i slummen. Snart bestämmer de sig för att flytta alla räkor till ett tältläger utanför staden. MNU-byråkraten Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley) får ansvaret att leda operationen och vi får följa varenda av hans fotsteg. Till en början går det lugnt till med någon vräkningsorder hit och dit. Det är inte förrän han hittar en mystisk behållare med vätska som det börjar hända saker.

"District 9" är inte science-fiction i vanlig bemärkelse. Det är ingen film med oavbrutna explosioner eller superonda utomjordingar som försöker ta över eller förstöra jorden. Nej, istället är utomjordingarna förvirrade och totalt harmlösa och deras enda avsikt är att komma hem igen, medan människorna är de "onda". Men det är inte det enda som är originellt med filmen. Att historien utspelar sig i Sydafrika, och inte i USA, att man använder sig av okända skådespelare och inte minst att filmen presenteras som en mockumentär, d.v.s som en dokumentär fast i en spelfilm, förstärker känslan av trovärdighet och originalitet.

Men filmens absoluta styrka ligger i det tunga budskapet och de tänkvärda samhällsreferenserna. Utomjordingarna placeras i koncentrationslägerliknande skjul, människorna kallar utomjordingarna för "räkor" och behandlar dem på ett grymt och diskriminerande sätt och gör allt för att uttnyttja dem för att kunna använda deras överlägsna vapen. Med andra ord är det svårt att inte dra paralleller till kärnvapen, nazism och racism och i synnerhet apartheid då det utspelar sig i Sydafrika.

Filmen visar upp människans allra värsta sidor. Man menar att människan utnyttjar allt för egen vinning. När man vädrar makt, pengar eller i detta fallet vapen, läggs allt samvete och alla moraliska värderingar åt sidan. Det för mina tankar oundvikligen till Sigmund Freuds psykologiska värderingar. Han delade upp det mänskliga psyket i tre delar. "Jaget", "detet" och "överjaget" där jaget representerar rationellt tänkande i tid och rum, detet för drifter och impulshandlingar som gynnar en själv och överjaget för samvete och moral. Många utvecklar en stor andel av "detet", vilket tillsammans med opportunism kan leda till utnyttjning som i "District 9".

Även männsikans empati tycks vara borta och möjligen är skildringen aningen generaliserad och svart, men det är tyvärr så dagens samhälle ser ut. Vapen, makt och pengar får många männsikor att förlora, eller snarare förtränga, empati, samvete och moral. Och som jag nämnde är detta tillsammans med opportunism, d.v.s anpassning till rådande omständigheter - "att följa strömmen", anledningen till många av dagens konflikter. Därför kan "District 9" fungera som en väckarklocka och få oss människor att inse hur oerhört dominanta och många gånger taktlösa vi är. Hey, bara för att vi är människor är vi inte bäst!

Något som jag också gillade med filmen är den avslutande akten. Filmen lämnar då sitt mockumentärkoncept och blir mer action- och tempofylld, vilket inte är negativt. Tvärtom, vid det laget har man lärt känna karaktärerna och sitter som på nålar. Alltså är filmen skrämmande realistisk, oerhört tänkvärd och samtidigt väldigt spännande. Genialt! Skådespeleriet går inte heller att klaga på. Sharlo Copley är fullkomligt lysande i huvudrollen och skulle inte vara oförtjänt av en oscarnominering. Synd att det inte blev så. Även specialeffekterna imponerar stort, speciellt med tanke på den klena budgeten som filmen hade.

"District 9" är filmen du inte får missa om du vill se något nytt och smart inom genren. Om du eftersträvar maffiga explosioner och liknande, se då "Star Trek" eller någon annan konventionell science-fiction. Men om du ser denna filmen får du en fantastisk upplevelse och njutning för både hjärtat och hjärnan.

Betyg: 8/10

Oscarsnomineringar klara!

Nomineringarna för den 82:a Oscarsgalan är äntligen klara! Och det blev ungefär som väntat. "Avatar" och "The Hurt Locker" ligger bäst till med vars nio nomineringar, "Inglourious Basterds" kort därefter med åtta. Även "Up in the air" och "Precious" har ett bra utgångsläge med sex nomineringar vardera.


Nytt för i år är att tio filmer nomineras för bästa film till skillnad från fem som det var tidigare. Detta för att fler filmer inom andra genrer ska få chansen (The Dark Knight nominerades inte för bästa film förra året). Och visst blir det en större bredd. Pixars "Upp" fick en nominering, "Avatar" men framför allt "District 9". Den sistnämnde gillar jag skarpt men jag trodde inte den skulle få någon nominering alls. Den fick fyra. Bästa film, bästa orginalmanus bästa klippning och bästa specialeffekter. Som den Harry Potternörd jublade jag över dennes nominering i bästa foto. Dock föga troligt att den vinner.

Många av filmerna som är nominerade har jag inte sett än. Därför ska jag försöka se de flesta som är nominerade i de största kategorierna. "The Hurt Locker", Precious" och "A Serious Man" är de filmer som haft premiär som jag inte har sett. Galan äger rum om drygt en månad, 7:e mars, och tills dess ska jag ha sett de allra flesta. Givetvis ska jag också prova mig på en Oscarstippning.