Jag såg nyligen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och den imponerade stort på mig. När jag läste att "Mr.Nobody" är en film åt det hållet kunde jag inte låta bli att ta en titt. I efterhand kan jag säga att det är en av de märkligaste, vackraste och mest tankvärda filmerna jag har sett på väldigt länge.
Året är 2092 och människan har uppfunnit ett sätt att bli odödlig genom automatisk cellförnyelse. Nemo Nobody är den sista dödliga mannen på vår planet och blir utfrågad om hans liv och hur det har varit av en nervig journalist. Vi får ta del av ett dussintal olika livsversioner beroende på olika val som Nemo har tvingats göra. "Det stora valet", som historien i grund och botten bygger på, är Nemos val som nioåring mellan att stanna hos sin pappa i England eller åka med sin mamma till Amerika, efter att föräldrarna separerat. Därifrån börjar en parallellhistoria där vi får se hur livet hade sett ut om han valde att stanna respektive åka. Därefter förgrenar sig historierna yttligare efter andra val, stora eller små, som Nemo tvingas uthärda, som får olika konsekvenser.
När jag hade sett ett litet tag av filmen frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Föreläsningar om universums olika dimensioner, existensiella frågor och drömlika sekvenser av ofödda barn i himlen är bara ett fåtal exempel från denna annorlunda film. Men ju mer jag såg av filmen ju mer tyckte jag om den. Det är en väldigt intressant film fylld till bredden av symbolik, budskap och tolkningsmöjligheter. Det är en film om val, hur svårt det kan vara att välja, vilka konsekvenserna blir, hur till synes små obetydliga faktorer påverkar ens livsöde. Spelar det egentligen roll hur du väljer? Är det enkla valet alltid det bästa? Finns det några rätta val? Frågorna är många och det är upp till dig själv att hitta svaren - om det finns några.
Trots att det mesta i filmen överskuggas av det komplexa manuset finns det utrymme för en underbar kärlekshistoria. Kemin mellan Anna och Nemo som tonåringar är minst sagt påtaglig. Alla skådespelare gör bra jobb men Jared Leto (Nemo) och Juno Temple(Anna som tonåring) förtjänar extra uppmärksamhet. Det är också här som budskap som "kärleken är starkast - lyssna till ditt hjärta" smyger sig in. Dormael betonar även vikten av att faktiskt välja och inte lämna sitt liv åt slumpen. Men spelar det egentligen någon roll om eller vad man väljer när det ändå kan förändras på grund av en slumpartad händelse på andra sidan jordklotet? Med andra ord så anar man en viss tvetydighet.
Filmen har kallats för pretentiös på grund av sin filosofaska anda. Och visst ligger ordet pretentiös nära tungan när utläggningar om "The Big Crunch" och frågor huruvida vi existerar eller inte tas upp, men enligt mig är det berättigat. Det känns varken löjligt eller påklistrat, snarare konstnärligt och charmigt. Lägg därtill ett bildspråk som talar för sig och ger en extra kryddning åt den redan exklusiva soppan.
Slutet lämnar inte heller några svar, med all rätt. Till ytan är det en film om en mans olika potentiella livsöden, men i grund och botten representerar han bara en vanlig människa som ställs inför vardagliga situationer där man tvingas välja. Man kan alltså kalla filmen för en studie i människans olika val och dess konsekvenser. "Vilken väg är den rätte?" "Alla vägar är rätt" Det spelar ingen roll vilken väg som karaktären i filmen faktiskt valde, åtminstone inte för mig. Det intressanta är att se skillnaden mellan de olika valen.
"Mr.Nobody" är helt klart en film som blir bättre ju mer man tänker på den. Det är också en film som tåls att se många gånger. Den spelar på så många nivåer och det viktigaste är att regissören inte ger några svar. Tolkningar är helt upp till tittaren, vilket är väldigt befriande. Den må kanske inte ha en fullt lika gripande kärlekshistoria eller toppklassiga skådespeleri som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", men filmens potential att väcka tankar hos tittaren är svårslagen. En frisk fläkt och ett välkommet avbräck från dagens många ytliga och övertydliga hollywoodproduktioner!
Betyg: 8/10
