The Expendables

Sylvvester Stallone, Arnold Schwarznegger, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Danny Trejo, Bruce Willis, Jason Statham, Jet Li. Den rollistan säger allt. Ända sedan jag fick nys om "The Expendables" har jag sett fram emot den. Trots vissa klockrena scener är filmen en liten besvikelse.

En grupp legosoldater får i uppdrag att mörda en sydamerikansk diktator. Där har vi filmens handling. Manuset är faktiskt aningen bättre än vad jag hade förväntat mig, vilket egentligen inte säger någonting om kvalitén på manuset. Visst är manuset mest ett snabbt hopkok för att kunna lägga mer tid åt action, men det finns faktiskt ett par vändningar som Stallone ska ha cred för. Bara nästan ett helt onyanserat manus, ett stort framsteg.

Skämt åsido. Filmen har vad man förväntar sig - många och stora explosioner, osannolika knivkastningar och ett jävla skjutande. Dessutom finns det två mycket roliga scener. Den första är precis i början när vår nationalhjälte Dolphan bokstavligen skjuter huvudet av en man. Det är helt omöjligt att inte skratta. Den andra scenen utspelar sig i kyrkan och Arnold gör en cameoroll. Hans dialog med Stallone återspeglar deras personliga karriärer och en stor dos av humor kan urskiljas.

Skådespelarna är som väntat en fröjd att se och höra. Det är inte mycket till agerande (förutom en scen med Mickey Rourke där han verkligen övertygar) men nog f-n är det underhållande. MEN jag klarar verkligen inte av Jason Statham. Han försöker efterlikna Willis men allting känns bara tillgjort och löjligt. Dock vet jag att jag är ganska ensam om den saken.

Egentligen vet jag inte varför jag är besviken. Man får det man borde förvänta sig av en film av denna karaktär, varken mer eller mindre. Förutom de ikoniska skådespelarna finns det inte särskilt mycket att hurra över, och det var egentligen också ganska väntat. Jag finner det hela charmigt men blir inte lika exalterad över det som vissa andra. Det är kanske inte mitt område helt enkelt.

Betyg: 5/10

Predators

Nej, jag har inte sett orginalet med Arnold. Nej, jag tyckte inte om "Alien vs Predator". Dessutom läste jag att min favoritscen från trailern inte finns med i filmen. Med andra ord var mina förväntningar inte särskilt högt ställda. Jag väntade mig underhållande action med mycket monster, blod, muskler och one-liners. Det var också mycket riktigt vad jag fick se.

Ett gäng hårdingar är fast mitt i djungeln utan vetskap om hur de kom dit, varför de kom dit eller vilka de andra är. Snart anar de att någonting fasansfullt härjar i djungeln. Ska de fly, gömma sig eller ta fighten?

Början är riktigt lovande. Man lär känna karaktärerna i början, om än något ytligt. Den modige men själviske, den rättfärdige, den nervöse nörden etc. Under den första akten byggs spänningen upp och det är under denna del som filmen är absolut bäst. Det yttre hotet har inte visat sig än och regissören passar på att reta publiken med hoppa-till-scener och nervig spänning. När rovdjuren uppenbarar sig går filmen rakt utför.

Man kan dela upp filmen i tre akter. Den första, utan rovdjur, är riktigt bra och lovande. I den andra akten dyker rovdjuren upp och spänningen försvinner. Den avslutande akten är ren smörja och väl där har man tappat intresset för längesen. Faktum är att slutet är så dåligt att jag knappt finner ord. Jag satt och funderade under filmens gång hur det hela skulle sluta och jag kom fram till några kloka tankegångar. Jag ville ha svar och någon smart twist. Jag fick inga svar alls och "twisten" var pinsamt lam.

Nu tänker jag inte sitta här och slösa bort min tid på att förklara allt dåligt med filmen. Faktum är att Adrien Brody passade betydligt bättre som självisk macholedare än vad jag hade förväntat mig. Det tillsammans med den starka inledningen gör att "Predators" lyckas få ett godkänt av mig, med nöd och näppe.

Betyg: 5/10

Shrek 4 (3D)

Shrekfilmerna har gått samma väg som många andra uppföljare. Första bäst för att sedan bara bli sämre och sämre. I just detta fall var ettan närmast ett mästerverk, tvåan betydligt sämre och trean löjligt usel. Av den anledningen var jag mycket skeptisk inför den fjärde och avslutande delen.

Shrek saknar tiden som "riktigt" träsktroll så mycket att han luras att ingå ett avtal med en skojare med välsmort munläder – Bullerskaft. Plötsligt befinner sig Shrek i en skruvad alternativvärld, ett Långt långt borta där träsktroll är lovligt byte, där Bullerskaft är kung och där Shrek och Fiona aldrig ens träffats. Nu måste Shrek göra allt han gjort ogjort för att rädda sina vänner, återställa den vanliga världen och återfå sin enda sanna kärlek.

Problemet med de senaste Shrek-filmerna är att charmen har försvunnit. Mest på grund av att det tillkommer massviss av nya och ointressanta karaktärer i varje film som gör att charmen går förlorad. Ice age-filmerna är ett föredöme i detta avseende. De behåller sina huvudkaraktärer och i varje ny film tillkommer en eller ett par nya intressanta, roliga eller häftiga karaktärer (ex, pungråttorna och Buck). På detta vis behåller man charmen och "känslan" samtidigt som uppföljarna känns fräscha.

Shrek, Fiona, Åsnan och Mästerkatten är alla karaktärer man verkligen bryr sig om och till min lättnad är det mesta av fokuset riktat på dem. Men tyvärr känns serien urvattnad, det finns ingenting intressant kvar. Man orkar helt enkelt inte bry sig om Shrek hinner återfå Fiona eller inte, i synnerhet när man redan vet svaret. Det hela blir inte bättre av att manusförfattarna tar en stor genväg genom att förlägga handlingen till en alternativ fantasivärld. Alltså behöver de inte fundera över trovärdighet och liknande.

Filmen är dock inte rena dyngan. Den är sämre än ettan och tvåan men betydligt bättre än trean. Hyfsat underhållande för stunden helt enkelt. Men så fort jag stiger ut ur biosalongen är mina tankar redan någon annanstans.

Betyg: 5/10

Inception

Christopher Nolan skapade sig ett namn genom debuten "Memento" 2000. Filmen spelades baklänges och tvingade tittaren av hela tiden vara uppmärksam och tänka till. I de nya Batmanfilmerna visade han prov på fantastisk action, innehållande specialeffekter och epsik musik. Mellan filmerna om "Läderlappen" gjorde han mästerverket "Prestige", en enda stor illusion som ständigt tog nya vändingar. I Hans senaste storfilm, "Inception", använder sig av allt han tidigare har lärt sig med ett fantastiskt resultat.

Cobb (Leonardo DiCaprio) är den främsta i världen på att stjäla idéer ur drömmar, en invecklad process som kräver pengar, tid och kunskap. Men Cobb nöjer sig inte med det. Efter en överenskommelse med en Saito, en kinesisk företagschef (Ken Watanabe), rekryterar han ett team, vars uppgift är att plantera en idé hos en son (Cillian Murphy) till en döende företagsboss, vars företag håller på att konkurera ut alla andra företag på marknaden, däribland Saitos. Idén som ska planteras går ut på att sonen ska splitta upp företaget. Att plantera en idé - inception - är det svåraste man kan försöka sig på och frågan är om Cobbs team har vad som krävs för att klara det.

Det kanske låter invecklat och lite luddigt, men så är inte fallet. Nolan prioriterar nämligen drömvärldarna och hur allting därtill fungerar väldigt högt. Och visst är det en fascinerande konstruktion, förvisso invecklad i den bemärkelsen att allting är oerhört detaljerat. För att förstå filmen behöver du inte vara någon större tänkare, absolut inte. Men det krävs att du är ständigt uppmärksam för att få ut maximalt av filmen. Ju fler gånger du ser filmen desto mer kommer du garanterat att hitta. Det finns massor av möjliga tolkningar av filmens "sanna identitet" och det är upp till tittaren att avgöra vilken som är den rätta.

Samtidigt som din hjärna tvingas arbeta får du underhållning av världsklass serverad på ett fat. Det är skidjakter, explosioner, gravitationslösa hisschakt och mycket mer som med hjälp av fantastiska specialeffekter och ett maffigt soundtrack signerat Hans Zimmer garanterat inte lämnar någon oberörd. Det är just denna blandning av ett välarbetat och intelligent manus och ett extremt högt underhållningsvärde som är filmens största styrka.

Istället för att riktigt drivas med i historien så blir tittaren något passiv, man ser filmen från ovan istället för att vara en del av den. Nolan är så mån om att få sin alternativa värld så perfekt uppmålad som möjligt att han glömmer bort karaktärerna. Om man skulle få samma insikt om karaktärerna och lära känna dem lika bra som drömvärldarna så skulle filmen varit ett obestritt mästerverk. Nu uteblir det stora engagemanget och under en flyktig sekund funderar jag faktiskt om filmen skulle lämpat sig bättre som dokumentär.

Skådespelarna sköter sig överlag mycket bra, speciellt med tanke på det lilla de har att jobba med. De Caprios och Cotillards karaktärer är de enda man kommer någorlunda under ytan på och föga förvånande presterar de bäst. DiCaprio spelar en karaktär med påtagliga likheter med hans karaktär i Scorseses "Shutter Island" och gör det med klass. Marion Cotillard är som klippt och skuren för sin roll i värsta femme-fatale-stil. Hon är iskall, oförutsägbar och riktigt skrämmande. En annan skådespelare som jag gillar starkt och som även här är riktigt bra är Ken Watanabe. Och visst är det alltid roligt att se Michael Caine på duken, trots att han knappt får någon speltid alls i filmen.

"Inception" må inte vara den intellektuella utmaning och tankeprovocerande film som man hade förväntat sig, men när du får se en genomtänkt, smart och samtidigt sanslöst underhållande film går det, trots avsaknaden av karaktärsdjup, inte att klaga.

Betyg: 8/10

A-Team

A-team är ursprungligen en serie från 80-talet som har fått något av en kultstämpel över sig. De flesta som har sett serien gillade inte denna filmen särskilt mycket men jag, som är uppväxt utan serien, fann filmen oerhört underhållande.

Filmens titel syftar på ett gäng actionsnubbar bestående av Hannibal Smith (Liam Neeson), B.A Baracus (Quinton Jackson), Peck (Bradley Cooper)och Howlin Murdock (Sharlto Copley). Detta så kallade A-Team rycker in vid situationer som ingen annan kan hantera, de är helt enkelt bäst. När teamet blir förråda och felaktigt dömda för krigsbrott åker de i fängelse. Därifrån börjar deras hämndresa!

Filmen börjar starkt och direkt känner man värmen mellan de fyra karaktärera. Neeson spelar den hårdkokte men intelligenta ledaren, Jackson är den flygrädde biffen, Cooper är, tro det eller ej, tjejtjusaren som gillar att visa upp sina muskler och sist men inte minst Sharlto Copley som imponerade stort i förra årets "District 9". Här spelar han en mentalt rubbad galning som inte kan mycket annat än att flyga. Copley är något av filmens comic relief och han gör det med bravur. Även Neeson passar bra som ledaren i gänget, vilket han visade i "Taken". Cooper och Jackson är inte av samma kaliber men bidrar med en charm som höjer filmen ytterligare. Men det är som sagt inte deras individuella agerande utan kemin mellan dem som är av största vikt.

Actionscenerna är många, orealistiska och grymt häftiga. Ett exempel är scenen där Jacksons karaktär räddas ur fängelsebilen. Det är riktigt coolt och inte ett dugg realistiskt. Men det är just det som är charmen med det hela. Filmen tar sig inte på för stort allvar, tvärtom. Även karaktärerna är medvetet klyschiga vilket också bidrar med en härlig charm.

Mellan all action finns en essentiell humor som tillåter en att andas ut och skratta. Det finns med andra ord inte en tråkig sekund i hela filmen. Tillsammans med "Kick-Ass" är "A-Team" den film som jag har skrattat mest till i en biosalong på väldigt länge. Intrigen har man sett förr och känns något tråkig men vad gör det i en film som överskuggas av den stora underhållningen.

Betyg: 8/10