"Wall Street" är enligt mig en av de bättre filmerna från 80-talet, mycket tack vare det klockrena sättet som finansvärlden skildras på. Därför hoppades jag mycket på "Wall Street: Money Never Sleeps", speciellt med tanke på den rådande finansiella krisen.
Drygt tjugo år sedan sist. Gordon Gekko är ute ur fängelset, sedan sina ekonomiska brott på 80-talet. Hans dotter Winnie (Carey Mulligan), som hatar honom och den girighet som uppstår på grund av pengar, får ihop det med en ung finanskarl på uppgång (Shia LaBeouf). Jacob, som han heter, dras i sin tur ner till finansvärldens mörka sidor där man inte kan lita på någon.
Det är just manuset som är filmens stora svaghet. Far/dotter-relationen är förvisso trovärdig och intressant till en början, men det blir för mycket. Det utvecklas till ett familjedrama och slutet är inget annat än klyschig, sentimental hollywoodsmörja. Wall Street för mig är kapitalistisk ondska, d.v.s. girighet, svek och en underbart cynisk Gordon Gekko. Tyvärr så blir det inte så mycket av dessa varorna i tvåan. Den "finansiella intrigen" känns inte heller särskilt intressant; skurken är en förvånansvärt tråkig karaktär och man drivs aldrig riktigt med i historien. Detta känns lite extra synd med tanke på den enorma potential till en intressant story som faktiskt finns i dessa tider av finanskris. Stone borde slipat lite extra på sitt manus eller gjort en intrig riktigt bra istället för två som båda lämnar mer att önska.
Men filmen är riktigt snygg. Kameraarbetet är innovativt med överblickar av storstaden och svepande åkningar som det mest utmärkande. Däremot känns musikvalet alla gånger inte helt gjutet. Det faktum att jag under filmen ställer mig frågan varför denna musiken spelas här, får ses som negativt. Filmmusik ska förstärka en känsla som vill förmedlas utan att kännas onaturlig. Punkt slut.
Skådespeleriet är det inget fel på. Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko men har efter åtta år i fängelse förändrats; han inser nu att allt i livet inte bara handlar om pengar. Douglas är fantastisk i rollen men det är omöjligt att inte sakna hans påtagliga cynism från den första filmen. Det är enligt mig en av de största orsakerna till att klassikern från 1987 är så bra som den är. De andra skådespelarna gör också bra ifrån sig, dock utan att lämna några större avtryck. Shia LaBeouf gör inga misstag och visar att han är en kapabel skådespelare. Även Josh Brolin och Frank Langella är bra, i synnerhet det sistnämnda som tyvärr får ganska liten speltid. Carey Mulligan, som var helt fantastisk i "An Education" och oscarsnominerades i den, spelar en svår och krävande roll. Hon gör en klart godkänd insats men i vissa scener får man en konstig känsla, en negativ sådan. Som ryktet säger gör Charlie Sheen en cameoroll som Budd Fox från ettan. Den scenen är nästan smärtsam att se på men samtidigt talande för hur hans karriär har utvecklats (läs degraderats). Scenen skulle nämligen kunna vara tagen från valfritt avsnitt av "Two and half men", vilket å andra sidan förmodligen är Stones avsikt - att visa hur Budds och Gekkos liv utvecklats.
"Wall Street: Money Never Sleeps" är en stilren, välspelad och ganska underhållande film men saknar den intensitet och det intelligenta manus som sin föregångare har. Tyvärr sumpar filmen sin potential när det tröttsamma relationstemat fullkomligt tar över och gör filmen till inget mer än en klyschig och konventionell hollywoodrulle. Och visst saknar man Michael Douglas underbara cynism.
Betyg: 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar