Public Enemies

Såg Michael Manns nya film Public Enemies igår. Hade hyfsat höga förväntningar på den, främst med tanke på skådespelarna. Både Johnny Depp och Christian Bale är två av mina absoluta favoriter av de "nya" skådisarna. Filmen var bra men saknade lite djup för att bli ihågkommen.

Filmen utspelar sig mitt under den stora depressionen i USA under 30-talet. Den karismatiske John Dillinger (Depp), folkets hjälte, rånar banker på en minut och fyrtio sekunder blankt, flyr från fängelse hit och dit samtidigt som han försöker få ihop det med Billie Frechette (Marion Cotillard). På andra sidan lagen hittar vi polisagenten Melvin Purvis (Bale) som gör allt i sin makt och lite till för att sätta fast "samhällets fiende nr 1".

Detta kunde blivit ett mästerverk och en modern klassiker. Men det blev det inte. Det som skiljer "Public Enemies" med filmer som "Gudfadern" och "Scarface" är framför allt djupet. Vi får knappt någon information om någon av karaktärerna. Ingen bakgrund, ingen familj varken hos Dillinger eller Purvis. De bara "dyker upp". Med andra ord skulle det inte skadat om vi fått komma lite närmre inpå deras liv och på så sätt bli mer engagerade och det skulle fått oss att bry oss mer om deras öde.

Hela första halvan av filmen haltar lite på grund av detta. Mann bryr sig mer om häftiga kameravinklar, coola vapen, kostymer etc. vilket i och för sig är väldigt bra men han borde lagt lika mycket fokus på att driva handlingen framåt. Första timmen ser vi mest upprepade bankrån, ständiga flyktscener och en massa gubbar i kostymer och givetvis en massa pangpang. Vid tredje bankrånet satt man inte direkt på helspänn, snarare satt jag och gäspade. Rånen är varken genialiska eller coolt genomförda. Nej, det går väldigt snabbt vilket gör att man inte heller fastnar för själva rånen (fast det är väl meningen, han är ju John Dillinger).

Men filmer tar sig, absolut! Den sista halvan av filmen är väldigt bra. Depp blir bättre och bättre ju längre filmen går och spänningen höjs väldigt mycket. Härliga repliker mellan Bale och Depp och scenen där Depp går in i själva polishuset är underbar. Men det som är filmens höjdpunkt näst efter slutet är faktiskt romansen mellan Dillinger och Frechette. Där lyckades de verkligen att göra det intressant och spännande. Men att en romans är en av filmens höjdpunkter säger ganska mycket om filmen.

Men som sagt, filmen är riktigt välgjord, extremt välgjord till och med. Musiken är storartad, värd en klassiker. Inte riktigt i klass med musiken i "Nyckeln i frihet" men inte långt därifrån. Det säger mycket.. De borde kanske varierat med någon annan låt då och då och men annars var det utmärkt. Som sagt en ganska ytlig film, som med mer djup och en bättre början skulle kunnat bli riktigt, riktigt bra. Istället känns det som att man har slarvat bort enorm potential till ett mästerverk.

Betyg: 6/10