Tim Burton behöver väl ingen presentation. Sagoberättargeniet med sin karaktäristiska, visuella briljans. Därför steg givetvis förväntningarna till skyarna när jag fick höra att han skulle regissera "Alice i Underlandet". Det magiska och färgsprakande underlandet med sina bisarra karaktärer passar ju som handen i handsken tänkte man. Men med facit i hand så var det ett ganska dumt val av Burton. Istället borde han skrivit en egen saga med ett eget och bättre manus, istället för att tvingas följa en klassisk och nästintill tråkig disneysaga som vi har sett så många gånger förr.
Storyn känner väl alla till? Det är 1800-tal i England och Alice ska giftas bort till en minst sagt annorlunda ung man. Hon rymmer i sista stund och i sin jakt efter en märkvärdig kanin trillar hon ner i ett hål och hamnar i "Underlandet". Väl där stöter hon på massor av konstiga figurer och innan hon vet ordet av är hon den viktigaste spelbrickan i ett hektiskt maktspel.
Filmens största problem är just storyn. För att vara Burton är det inte alls så kreativt som vi är vana vid. Det utvecklas snabbt till en kamp mellan de "goda" och de "onda" där de sistnämnda verkar oövervinnliga. Men sjävlklart har de goda ett ess i rockärmen; en räddare som enligt en profetia ska säkerställa freden i hela landet. Ett magiskt svärd måste hittas för att man ska kunna dräpa den livsfarliga draken, men svärdet vaktas av en farlig best som försöker döda allt i sin närvaro. Med andra ord är filmen fullproppad av klyschor och helt befriad från överraskningsmoment. Hela filmen blir som en enda lång gäspning. Dessutom är historien vansinnigt lik "Narnia", värt att notera. Tim Burton, rata alla disneysamarbeten och liknande från och med nu och skriv dina egna sagor istället; det är ju det du är bäst på.
Men filmen är trots allt inte rena smörjan. Det visuella är precis vad man väntade sig; fullkomligt fantastiskt. Miljöerna är bokstavligen magiska och 3D-teknologin gör sig själv rättvisa. Under vissa stunder får jag en härlig "Avatarkänsla" och det är sannerligen positivt!
Även karaktärerna är lyckade. De allra flesta är mer eller mindre knasiga och röstskådespelarna är perfekta. Johnny Depp spelar kanske den galnaste av de alla; hattmakaren. Visserligen gör han inte dåligt ifrån sig men man börjar tröttna på hans roller som alltid är likadana. Han borde göra mer åt "Finding Neverland" -hållet. Helena Bonham Carter gör en rolig roll som den onda drottningen men de bästa karaktärerna, enligt mig, är den osynliga katten Chess och larven Absolem (underbart spelad av Alan Rickman). Dessa båda karaktärerna är omgivna av en härlig mystik och magisk stämning i klassiskt Burtonmanér. Det finns däremot andra karaktärer som är mindre lyckade. Exempelvis den vita drottnignen, spelad av Anne Hathaway. Precis som resten av filmen ges det inga som helst förklaringar till vem hon är, hur hon är, varför hon är där eller någonting annat för den delen. Hon bara dyker upp och Burton litar på att publiken ska acceptera det.
Vart ska betyget hamna då? Well, filmen är inte direkt dålig. Scenografin och karaktärerna är med vissa undantag klockrena och sammantaget är det roande, om än bara för stunden. Men klyschorgien till manus gör att upplevelsen punkteras och "Burtonmagin" är nästan hela tiden obefintlig. Bra regissörer föder höga förväntningar och tyvärr befriades de inte riktigt den här gången. Därför stannar betyget på "Godkänd". Bättre lycka nästa gång Tim Burton säger jag.
Betyg: 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar