Till vildingarnas land

Den älskade barnboken av Maurice Sendak har till slut blivit film och Spike Jonze (I huvudet på John Malkovich och Adaptation) står för regin. Filmen har fått blandad respons. Många har kallat den för mästerverk och magisk, andra för långtråkig och besvikelse. Jag ställer mig någonstans i mitten.

Nioåriga Max (underbart spelad av Max Records) lever ett vanligt liv med sin mamma och storasyster. Han gör allt som ett barn "ska" göra - jagar hunden, "leker" monster, startar snöbollskrig o.s.v. Det sistnämnda leder till att hans nybyggda snökoja förstörs av hans storasysters killkompisar och han hämnas på sin syster genom att sabotera halva hennes rum.

En kväll får Max ett utbrott på hans mamma och springer ut i skogen. Här tar hans fantasi över. Han blir kung över ett gäng pälsklädda monster och gör allt för att leva upp till sin titel samtidigt som han utvecklar ett nära förhållande med "de vilda".

"Till vildingarnas land" är i grund och botten inte en barnfilm. Det är en film för vuxna människor som har glömt hur det är att vara barn. Vilka svårigheter det innebär (filmens inledande kvart när man får se Max vardag och hur han brottas med sitt inre är oerhört träffsäkert) och vilka äventyr man får uppleva. Något som Jonze trycker på väldigt mycket är hur makalöst viktigt det är att drömma och fantisera. Fantasin har en renande effekt och barn är i princip beroende av den. Hos vildingarna får Max vara den person som han alltid velat vara. Han är kung och alla gör som han säger.

Filmen är befriad från klyschor och sentimentalitet. Den skildrar ett barns fantasi på ett realistiskt och ärligt sätt. Men filmen saknar något. Något fulländat mästerverk är det inte frågan om. Den magin och det känslomässiga äventyret som jag hoppades på uteblir tyvärr. Monsterna väcker inte den sympati som man skulle vilja. Att de representerar Max olika personligheter är tänkvärt på sitt sätt men det hämmar bara historien. Visserligen lyckas Jonze förmedla väldigt starka känslor men det är endast ett par gånger och i de flesta fall är monsterna stela och torra, när de kunde ha varit så mycket mer tilltalande. Med andra ord saknas lite glöd, värme och engagemang.

Trots detta är "Till vildingarnas land" en film du inte bör missa. En film som alla kan få ut någonting av. Barnet uppslukas av de gulliga monsterna, äventyret och det faktum att de själv är barn och känner igen sig. Den vuxna publiken får uppleva känslan att vara barn igen och kanske även tänka till och inse vilket ansvar de måste ta för sina barn.

Betyg: 7/10