Frank Darabont har gjort de två bästa fängelsefilmerna som finns, varav en är den bästa filmen jag någonsin har sett. Givetvis talar jag om "Den Gröna Milen" och "Nyckeln till frihet". Därför var det med höga förväntningar och stort nöje som jag satte mig framför tv:n för att se "The Mist". Genren är skräck och filmen bygger på Stephen Kings roman med samma namn. Tyvärr lämnar filmen mycket att önska och är inte i närheten av Darabonts tidigare verk.
En tjock dimma sveper in över en småstad i USA. David Dreyton (Thomas Jane) och hans son befinner sig i en matbutik när dimman sveper fram. Snart visar det sig att det gömmer sig monsterliknande varleser i dimman och Dreyton, hans son och resten av kunderna och personalen stänger in sig i affären för att rädda sig själva.
Givetvis uppstår interna konflikter när människans förnuft sviker och överlevnadsinstinkten tar över. Men motsättningarna känns långt ifrån realistiska. Att hälften av folkmassan besmittas med "onda" religiösa värderingar av en fanatisk instabil troende kvinna känns aningen naivt och allt annat än trovärdigt. Och om man ska vara ärlig så är det den direkta motsatsen som är syftet och receptet för bra skräck. Rädsla skapas när man kan känna igen sig i situationerna och verkligen övertygas om att det är möjligt och skulle kunna hända just dig. Den psykologiska atmosfären och stämningen som filmen skulle kunna ha blir istället en ofrillig parodi.
Faktum är att "The Mist" inte är särskilt läskig, inte heller spännande och definitivt inte rolig. Filmen försöker vara alla tre, men bara halvhjärtat. Istället borde Darabont lagt mer fokus på en eller möjligen två av dessa faktorer för att få en mer engagerande film.
Dessutom är många av karaktärernas beslut och agerande väldigt ologiskt och omotiverat. Regissören borde därför ha strukit allt irriterande predikande och sentimentalt tjafs för att ge mer plats åt fördjupning av karaktärerna. På det viset skulle man inte bara förstå deras motiv och handlingar bättre utan också sympatiserat med dem och brytt sig mer om deras öde och därmed skapat en mer påtaglig spänning och engagemang.
Även skådespelarna gör högst mediokra insatser. Thomas Jane i huvudrollen är ofta oengagerad för att spela över kraftigt i nästa scen. Detta kan mycket väl förklaras av otydlig personregi av Darabont, som gör det svårt för skådespelarna att veta hur det ska agera. Resultatet blir då oftast överspel eller den direkta motsatsen. Regissören måste sätta tydliga gränser för att skådespelarna ska känna sig trygga och säkra i sina roller.
Men filmen är inte rutten rakt igenom. Vissa scener är väldigt bra och det avslutande dubbla antiklimaxet för upp filmen ett par snäpp. Tyvärr blir ändå helhetskänslan negativ. Det mest irriterande med filmen är att dess enorma potential går till spillo. Konceptet är fantastiskt men resultatet blir en oengagerad, otrovärdig och högst medioker film som endast är en dimma av vad den skulle kuna vara.
Betyg: 4/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar