Flickan som lekte med elden

Det var nu flera veckor sedan jag såg "Flickan som lekte med elden". Filmen är baserad på Stieg Larssons roman med samma namn och är uppföljare till "Män som hatar kvinnor".

Datahackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace) återvänder från en årslång frånvaro till ett Sverige fyllt med mardrömmar och mörka minnen. Ett förflutet som hon avser att ta itu med. Samtidigt har Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) fått upp spåret till ännu ett scoop där ansedda sexköpare ska hängas ut i tidningen Millenium. Ett nät av intriger som får blodiga konsekvenser för alla inblandade.

I "Flickan som lekte med elden" får Noomi Rapace ännu mer tid att briljera. Och visst är hon bra, men det är faktiskt Michael Nyqvist som imponerade mest på mig. Från att ha varit ganska tråkig i ettan är han nu mycket mer intressant. Så skådespelet är snäppet vassare än i föregångaren.

Tyvärr räcker inte det. Jag stör mig på hur historien berättas. Ettan är väldigt skickligt berättad med precision, geniala detaljer och ideér på väg till ett specifikt mål. "Flickan.." är en mer simpel och rentav luddig story. Allting går som i en cirkel och saknar helt fokus. Detta gör att inte bara tempot utan även spänningen sänks påtagligt. I ettan satt man på helspänn och bet på naglarna mest hela tiden, nu satt jag och tänkte på skådespelarnas frisyrer och annat nonsens.

Det är trots allt inte filmen som är dålig, utan förväntningarna som var skyhöga. Och tyvärr lever inte "Flickan som lekte med elden" upp till ettans höjder, och betyget stannar på godkänt. Det finns ju faktiskt anledningar till "besvikelsen" eller vad jag ska kalla det. Annan regissör, mindre budget, sämre kamera och det var först meningen att filmen bara skulle gå på tv och inte på bio. Inte de bästa förutsättningarna precis.. Den avslutande delen "Luftslottet som sprängdes" har biopremiär 27 november. Missa inte det!

Betyg: 5/10

Artikel

Hittade en intressant artikel om "Nyckeln till frihet". Bland annat om hur den har blivit mer hyllad efter varje år som gått och nu till och med gått om "Gudfadern" på imbd:s lista över världens bästa filmer. Jag kan bara hålla med. Underbar film och enligt mig världens bästa film!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/markuslarsson/article5863268.ab

Valkyria

Det var ett tag sen jag såg denna film. Den hade premiär i slutet av januari men jag såg den ganska sent. Förväntningarna var sådär, och tyvärr är filmen ganska medioker.

Filmen handlar om attentatet mot Hitler den 20 juli 1944, genomfört av den tyska motståndsrörelsen med högt uppsatta militärer i spetsen. Det var långifrån det första försöket att mörda Führern, men det kanske mest välöverlagda och det närmaste att lyckas. Planen var att direkt efter bombdetonationen sätta i verket Operation Valkyria, den reservplan som Hitler själv utarbetat i händelse av hans plötsliga död. Attentatets frontman, greve Claus von Stauffenberg (Tom Cruise), skrev en ny version av Valkyria som skulle göra ett blixtsnabbt övertagande av Berlin möjligt, eftersom enda sättet att få reservarmén på sin sida var att få kuppen att framstå som Führerns egen önskan.

Jag har svårt för Cruise. Det är någonting, jag kan inte sätta fingret på det, som gör att jag inte klarar av honom. Visst han varit bra då och då men är inte en av de stabilaste skådisarna. Även i "Valkyria" stämmer det inte riktigt för honom. Sätt in Russel Crowe eller någon annan som alltid övertygar.

Rent utseendemässigt är "Valkyria" en snygg film. Fotot och scenografin är grymt och det märks att rullen är påkostad. Men under ytan är det inte särskilt märkvärdigt. Eftersom slutet är ganska uppenbart krävs det något speciellt för att hålla spänningen uppe. Tyvärr saknar filmen intensivitet förrän mot slutet då den tar sig något. Jag finner även filmen något klyschig med superonda nazister, modig hjälte och så vidare..

Kort och gott än snygg film på ytan, men som saknar djup, intensivitet och nämnvärda rollprestationer. Platt helt enkelt.

Betyg: 4/10

Kill Bill: Volume 2

Efter att jag såg "Kill Bill: Volume 1" kände jag mig självklart tvungen att se fortsättningen. Från början var det meningen att det bara skulle bli en film, men filmen blev för lång och fick därför klippas till två filmer.

På The Brides dödslista återstår nu bara tre namn. Vernita Green och O-Ren Ishii har redan fått smaka på "Black Mambas" vrede och nu är hennes måltavlor Budd, Elle och slutligen Bill. Tillsammans med sitt sylvassa Hanzosvärd ger hon sig iväg för att hämnas en gång för alla...

Det jag gillade med ettan var främst våldet och det höga tempot. Det var charmigt, rappt och störtcoolt! Tyvärr så byter Tarantino helt spår i den andra delen. Redan i början förstår man att det här kommer bli en mer dialogdriven och realistisk "Kill Bill". Inget fel med det. Quentin kan verkligen det där med dialog, det har han bevisat många gånger. Problemet är att dialogen inte tillför särskilt mycket i "Kill Bill" som i hans andra filmer. Vanligtvis använder han sig av dialogen för att få fram något, driva handlingen framåt, men i "Kill Bill" känns det nästan lite meningslöst.

Det känns nästan som han känner sig tvungen att fylla ut med lite dialog eftersom handlingen är så pass svag. Och visst, ibland är det riktigt bra, i synnerhet David Carradine (Bill) gör ett ruskigt bra jobb. Men på det stora hela känns det ganska utdraaaget och filmen kunde lätt varit tjugo minuter kortare.

Som jag nämnde är det inte lika blodigt. Inga blodfontäner eller flygande kroppsdelar, utan en lite mer realistisk version. Jag vet inte riktigt vad som tilltalar mig mest. Ettans överdrivna men coola våld eller tvåans realistiska, "snygga" våld. Skådespeleriet är ännu bättre i tvåan. Uma Thurman får visa hela sitt register, inte bara bitchfighter och Michael Madsen och David Carradine spelar sina roller mer än väl.

Tarantino fortsätter (som tur är) med sin lekfullhet. Likt ettan är vissa scener svartvita, kamerajobbet är makalöst och musiken är briljant! Slutligen kan jag säga att jag är lite kluven. Istället föra att skapa två så pass olika filmer tycker jag att han borde kört på samma stil i båda delarna. I tvåan finns mycket av det djup som jag saknade i ettan, men saknar det coola våldet som skapade en sån härlig stämning i ettan. Alltså riktar sig filmerna åt olika målgrupper. Jag själv är inte säker på vilken grupp jag tillhör, kanske någonstans i mitten.

Betyg: 7/10

Kill Bill: Volume 1

Kill Bill vol. 1 (2003) är Quentin Tarantinos fjärde film och anses av många vara en av hans bästa. Jag har sett filmen förut (vem har inte det liksom) men det var ett tag sen, så jag bestämde mig för att ta en titt igen.

Yrkesmördaren "Black Mamba" (Uma Thurman) är medlem i Deadly Viper Assassination Squad, en slags organisation som förutom "Black Mamba" består av fyra andra professionella yrkesmördare som alla lyder under bossen Bill. När "Black Mamba" upptäcker att hon är gravid vill hon sluta med sin verksamhet, men på sin egen bröllopsdag blir hon förrådd av sina gamla vänner. Alla gäster blir dödade och Bill ser själv till att göra slut på sin höggravida flickvän med ett skott i skallen.

Mirakulöst nog överlever "The Bride" som hon kallas av polisen, och hamnar i koma. Fyra år efter attentatet vaknar hon upp och har bara EN sak i tankarna. HÄMND! På sin dödslista skriver hon upp de fem namn som förråde henne fyra år tidigare. Hennes stora mål och sist på listan är Bill, men först måste hon slakta O-Ren Ishii och de andra uslingarna!

"Kill Bill: Volume 1" är en väldigt underhållande film. Vissa element känner vi igen från Tarantinos andra filmer, men ändå är filmen väldigt annorlunda från hans andra. Det som sticker ut mest är givetvis våldet. Blodet sprutar som ur fontäner, olika kroppsdelar klyvs och flyger hit och dit o.s.v. Överdrivet kan tyckas, men enligt mig är det hysteriskt roligt. Det är gjort med glimten i ögat och är dessutom väldigt skickligt gjort.

Den sylvassa dialogen som genomsyrar Tarantinos andra verk finns inte med på samma sätt i "Kill Bill: Volume 1". Med all rätt. Detta är inte en film för en massa snack. Istället låter han de maffiga actionscenerna tala. Vidare så älskar jag Tarantinos sätt att skapa film. Blandningen mellan svartvitt och färg är intressant och de korta minuterna av mangaanimation är en ren njutning. Även musiken förtjänar ett eget hyllningstal. Oerhört passande och bra musik. Ett stort plus!

Som i de flesta filmer finns det också vissa brister. Handlingen är trots allt ganska tunn och personporträtten är inte särskilt djupa. Uma Thurman ska dock ha en eloge för sin insats.

"Kill Bill: Volume 1" är en av de coolaste och roligaste filmer jag har sett, mycket tack vare Thurman. Upp till "Pulp Fiction" och "Inglourious Basterds" höjder når den inte riktigt, men är ändå en mycket bra film!

Betyg: 8/10

Catch me if you can

"Catch me if you can" är en biografi/drama från 2002 regisserad av Stieven Spielberg. Filmen är baserad på en verklig händelse och det finns även en bok med samma namn.

Frank Abagnale Jr (Leonardo Di Caprio) föds som en vanlig pojkusling. Vid 17 års ålder är han en av FBI:s mest eftersökna personer. Han förfalskar checkar till ett värde av flera miljoner dollar, lever med förfalskad identitet som pilot, jurist och läkare. Den som leder jakten på honom är agenten Carl Hanratty (Tom Hanks), som gör allt för att sätta fast Abagnale och ställa honom inför rätta. Men Abagnale ligger alltid steget före...

Problemet jag hade med denna filmen är att jag har läst boken, och jag gillade den starkt. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar blir man något besviken. Trots en storsatsning med Spielberg som regissör och namn som Christopher Walken, Tom Hanks och Leonardo Di Caprio i rollistan finns inte riktigt den stämningen som jag älskade i boken.

Men det är trots allt en bra film. Underhållande och charmig. Istället för att måla upp rånaren som en livsfarlig galning och agenten som en aggressiv auktoritär som i så många andra filmer (ex "Heat"), är "Catch me if you can" en betydligt mer lättsam historia. Di Caprio spelar sin roll utmärkt. Ungefär som den riktige Abagnale verkar det som han har riktigt roligt med det han gör. Han är smart, charmig och allt annat som jag minns honom från boken.

Även Cristopher Walken sköter sig mycket bra som far till Abagnale. Han fick till och med en oscarsnominering för sin insats. Riktigt så bra är han kanske inte, men fortfarande lysande. Hanks spelar som vanligt en lågmäld och mycket sympatisk karaktär, vilket passar honom som handen i handsken. Han sticker inte ut, men han gör det han ska. Han är tålmodig, sansad och mycket målmedveten.

Som jag nämnde är filmen mycket charmig, mycket tack vare skådespelarna (främst Di Caprio). Spielberg berättar med glimten i ögat och scenen där Di Caprio lurar brallorna av Hanks är helt underbar. Ändå tycker jag att filmen är lite tunn. Son och far-relationen är visserligen mycket intressant och välbehövlig men förutom det flyter filmen mest bara på, utan någre större klimax eller oväntad twister. Dessutom känns filmen aningen lång med tanke på materialet. En bra film, men inte mer.

Betyg: 6/10

Män som hatar kvinnor

I fredags såg jag även den svenska jättesuccén "Män som hatar kvinnor". Filmen är baserad på Stieg Larssons roman som har sålts över hela världen. Även filmen har som sagt blivit mycket populär och inte mindre än 1,2 miljoner svenskar såg den på bio! Jag var inte en av dem, vilket beror på att jag inte har läst någon av böckerna i serien och att jag inte är något stort fan av svensk film. Trots det kunde jag inte hålla mig ifrån "Män som hatar kvinnor". Filmen har fått mycket bra omdöme från både publik och kritiker och det känns som en film man inte kan missa helt enkelt!

I huvudrollerna hittar vi den lågmälde journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och den piercade, tatuerade, asociala, emodatahackern Lisbet Salander (Noomi Rapace). Blomkvist får i uppdrag att lösa en 40 år gammal mordgåta. Snart kommer Lisebet in i bilden och tillsammans gör de allt för att knäcka det mystiska fallet..

Tempot är högt från början till slut och med hjälp av kusligt passande musik är spänningen på högsta nivå hela tiden. Även skådespelarna gör ett fantastiskt jobb. Nyqvist spelar en ganska okomplicerad och "tråkig" roll men lyckas ändå övertyga. Men den som står för den största insatsen och som faktiskt höjer filmen ett snäpp är Noomi Rapace. Jag har visserligen inte läst boken och kan därför inte jämföra "boksalander" med "filmsalander" men allt jag kan säga är att hon är störtcool! Hon äger varje scen hon framträder i.

Om jag ville skulle jag kunna klaga på vissa saker, men jag gör inte det. "Män som hatar kvinnor" är utan den bästa svenska filmen på väldigt länge och ett välbehövligt lyft från de tidigare "Beck" och "Wallander"- filmerna. Det är mer osvenskt, intressantare karaktärer och mer spännande. Fyran är inte stark men åtminstone ganska stabil. Har redan bokat biljetter till premiären av "Flickan som lekte med elden" på fredag!

Betyg: 7/10

Slumdog Millionaire

I fredags hyrde jag "Slumdog Millionaire". Givetvis var mina förväntningar höga med tanke på filmens oerhörda framgång i Oscarssammanhang (8 stycken bl.a. bästa film).

Vi slängs in mitt i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Jamal Malik, 17 årig slumpojke, överrumplar alla genom att svara rätt på fråga efter fråga. När han är uppe på 10 miljoner rupies och programmet tar reklampaus, blir han arresterad, anklagad för fusk.

Hur kan en 17 årig pojke från slummen veta svaren på alla dessa frågor? Polisen hotar och torterar honom för att få reda på hans fuskmetoder. Men det visar sig att svaren ligger i Jamals egna erfarenheter i hans stökiga uppväxt. Bakom varje svar döljer sig en häpnadsväckande historia. Jamal berättar bland annat om hur han blev föräldrarlös och tvingades fly och växa upp med sin bror Salim. Vi får se hur deras relation förändras och Jamals febrila sökande efter sin bardomskärlek Latika..

Jag kan verkligen förstå varför filmen erövrade så många priser som den gjorde. Det jag kom att tänka på direkt var fotot. Det är grymt skickligt filmat, med en närvaro som inte går att ta miste på. I grund och botten är det en vanlig livssklidring av en grabb som har haft en väldigt svår uppväxt och som gör allt för att återförenas med sin stora kärlek. Låter som en hel klichécirkus. Nej, det som tilltalar mig är själva "vem vill bli miljonär konceptet". Danny Boyle lyckas med att göra en vanligtvis klyschig historia till en smart, fräsch och inte minst gripande story.

Även musik och skådespeleri är av hög klass, inte minst Dev Patel själv, som spelar Jamal. Det finns dock vissa små detaljer som hindrar "Slumdog Millionaire" från en gjuten tia. Hur Jamal vet alla svaren på frågorna i progammet får vi veta men inte HUR han kom att tävla. Frågan ställs i filmen men får inget riktigt svar. Jag stör mig även lite på skådespelerskan som spelar Latika den äldre. Hon känns mest som en tom yta utan någon större tillgivenhet gentemot Jamal. Grunden i filmen är ju trots allt deras kärlek till varandra, men jag tycker inte riktigt att kärleken "når fram". En bättre skådespelerska kunde bidragit till ett starkare band mellan Latika och Jamal och därav väckt ett större engagemang i publiken.

Men nåja, det är bara petitesser. På det stora hela är "Slumdog Millionaire" en underbar film. En storslagen historia och en värdig Oscarsvinnare. På grund av redan nämnda småmissar når filmen inte upp till det högsta betyget, men är trots det en av årets 2-3 bästa filmer hittills!

Betyg: 9/10

Dagens citat

"I love my unofficial title, precisely because I have earned it."

Christoph Waltz i "Inglourious Basterds".

Whats up next?

Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det beror på att det inte har blivit särskilt mycket film på sistone. Men jag kan avslöja att det blir minst ett biobesök till helgen, vet dock inte vilka än.

Funderar även på att hyra "Män som hatar kvinnor" och "Slumdog Millionaire" snart. Två av årets största filmer som jag har missat, fyfy! Recensioner kommer givetvis.

Ändrade betyg

Så här ett par månader efter att jag såg "Transformers: Revenge of the Fallen" och "Ice Age 3" kan jag erkänna att jag satte lite för höga betyg på dem. Recensionerna skrevs samma kväll som jag såg filmerna, vilket nog är den största orsaken. Därför har jag ändrat båda från femmor till fyror. Givetvis är det två mycket bra filmer, men båda har sina brister och är inga mästerverk.