The American

När jag fick höra om filmen "The American" första gången suckade jag bara. Titeln pekar på alla hollywoodproduktioner idag ska vara amerikanskt så in i botten och lämpa sig för den breda massan. Man ska knappt få chansen att andas mellan all action och absolut inte få tänka själv. Lyckligtvis betyder titeln just bara "amerikanen" och saknar symboliskt värde, eftersom filmen är befriad från alla konventioner.

Clooney spelar lönnmördaren Jack, ett odiskutabelt proffs på det han gör. Efter ett uppdrag i Sverige som går åt skogen (både bokstavligt och metaforiskt) skickas han till en mysig liten by i Italien för att ligga lågt. Så småningom får han i uppdrag av en belgisk kvinna att bygga ett avancerat skjutvapen, samtidigt som han förälskar sig i en gladlynt prostituerad kvinna.

Det första som slår mig är hur makalöst vacker filmen är. Fotot är utsökt med extrema närbilder varvade med fantastiska vyer ála Sergio Leone. Men någon västernfilm är det inte frågan om. Inga spektakulära "pistoldueller", i själva verket är det inte mycket skjutande alls. Filmen är långsam och väldigt lågmäld - historien tar den tid den behöver utan att förhasta sig, musiken är mer en bristvara än ett utmärkande drag, vilket också beskriver dialogen i filmen på ett bra sätt.

Detta är både till filmens fördel och nackdel. Positivt på så sätt att det känns befriande att kunna ta till sig det som visas utan att matas med snabba klipp, bombastiskt soundtrack eller för den del övertydlighet. Negativt på så sätt att filmen aldrig riktigt tänder till, det stora engagemanget uteblir. Även manuset är ganska tunnt, i den bemärkelse att det inte händer så mycket. Intrigen är mer kopplad till Clooneys inre och det är just hans karaktär som är det intressanta. Han gör en nedtonad roll och gör det dessutom väldigt bra. Någon charm och värme är det inte frågan om, utan han spelar ett tomt skal utan livsglädje som brottas med sitt inre. Det är endast i ett fåtal scener som inte lyckas övertyga riktigt. Eller som Michael Tapper skrev i Sydsvenskan; "Clooney besitter inte förmågan att förmedla existensiell ångest".

"The American" kan som bäst beskrivas med två ord; lågmäld och vacker. Filmen kör på en "less is more"-mentalitet med ett resultat av både gott och ont. Man blir inte bjuden på en förhastad, actionspäckad och övertydlig film vilket känns befriande, men samtidigt saknar filmen den gnista som skulle behövas för ett toppbetyg.

Betyg: 7/10

Till vildingarnas land

Den älskade barnboken av Maurice Sendak har till slut blivit film och Spike Jonze (I huvudet på John Malkovich och Adaptation) står för regin. Filmen har fått blandad respons. Många har kallat den för mästerverk och magisk, andra för långtråkig och besvikelse. Jag ställer mig någonstans i mitten.

Nioåriga Max (underbart spelad av Max Records) lever ett vanligt liv med sin mamma och storasyster. Han gör allt som ett barn "ska" göra - jagar hunden, "leker" monster, startar snöbollskrig o.s.v. Det sistnämnda leder till att hans nybyggda snökoja förstörs av hans storasysters killkompisar och han hämnas på sin syster genom att sabotera halva hennes rum.

En kväll får Max ett utbrott på hans mamma och springer ut i skogen. Här tar hans fantasi över. Han blir kung över ett gäng pälsklädda monster och gör allt för att leva upp till sin titel samtidigt som han utvecklar ett nära förhållande med "de vilda".

"Till vildingarnas land" är i grund och botten inte en barnfilm. Det är en film för vuxna människor som har glömt hur det är att vara barn. Vilka svårigheter det innebär (filmens inledande kvart när man får se Max vardag och hur han brottas med sitt inre är oerhört träffsäkert) och vilka äventyr man får uppleva. Något som Jonze trycker på väldigt mycket är hur makalöst viktigt det är att drömma och fantisera. Fantasin har en renande effekt och barn är i princip beroende av den. Hos vildingarna får Max vara den person som han alltid velat vara. Han är kung och alla gör som han säger.

Filmen är befriad från klyschor och sentimentalitet. Den skildrar ett barns fantasi på ett realistiskt och ärligt sätt. Men filmen saknar något. Något fulländat mästerverk är det inte frågan om. Den magin och det känslomässiga äventyret som jag hoppades på uteblir tyvärr. Monsterna väcker inte den sympati som man skulle vilja. Att de representerar Max olika personligheter är tänkvärt på sitt sätt men det hämmar bara historien. Visserligen lyckas Jonze förmedla väldigt starka känslor men det är endast ett par gånger och i de flesta fall är monsterna stela och torra, när de kunde ha varit så mycket mer tilltalande. Med andra ord saknas lite glöd, värme och engagemang.

Trots detta är "Till vildingarnas land" en film du inte bör missa. En film som alla kan få ut någonting av. Barnet uppslukas av de gulliga monsterna, äventyret och det faktum att de själv är barn och känner igen sig. Den vuxna publiken får uppleva känslan att vara barn igen och kanske även tänka till och inse vilket ansvar de måste ta för sina barn.

Betyg: 7/10

Up in the air

"Thank you for smoking" och "Juno" är filmer som Jason Reitman har regisserat. Faktum är att jag inte har sett någon av dem. Men allt jag har hört om dem har varit positivt och hans senaste, "Up in the air", har blivit hyllad av kritiker och vann bland annat en Golden Globe för bästa manus. Med andra ord var mina förväntningar på topp.

Ryan Bingham (George Clooney) har ett udda jobb. Han reser ständigt runt för att hjälpa företag att sparka deras anställda. Det låter kanske inget vidare. Men för Ryan är det rena paradiset. Han lever större delen av sin tid på flygplatser, flygplan och hotell, och de fåtal veckorna han tvingas spendera hemma upplever han som en pina. Han har nämligen någon slags egen livsfilosofi om att människan är starkast ensam. Starka familjeband och relationer är inget han söker eller rekommenderar. Binghams stora mål med livet är att bli den sjunde amerikanen att flyga 10 miljoner mil med flygplan.

Binghams livsrutiner och vardag förändras dock när två kvinnor kommer in i bilden. En ung kollega, Natalie, (Anna Kendrick) vill förändra företagets sätt att arbeta genom att sparka folk genom videokopplade datorer istället. Mer praktiskt och mer ekonomiskt anser hon. Ryan tvingas ta med Natalie på sina resor för att visa henne vad jobbet kräver och innebär och varför det är nödvändigt. Han inleder också en annorlunda romans med Alex (Vera Farmiga), en rättfram kvinna som också är på resande fot.


Det första man slås av när man ser filmen är dess stämning. Det är "feel good" och lättsamt, samtidigt som filmen behandlar seriösa och aktuella ämnen. En lättsam yta med en desto tyngre bakgrund. Humorn är smart och intellektuell och roar inte bara för stunden. Faktum är att allting är väldigt skickligt gjort och tar avstånd från jobbiga klyschor, vilket känns uppfriskande.

Men filmens absoluta tyngd ligger i skådespeleriet och framför allt Clooney. Han hanterar alla situationer på ett perfekt sätt och lyckas verkligen övertyga. Charmen finns där, gåtfullheten likaså. Anna Kendrick fungerar också lysande som ung, överambitiös kvinna och Vera Farmiga spelar sin roll med en fantastisk säkerhet och glans.

Men när filmen tar slut känner man mest, jaha det var det. Historien tar aldrig riktigt fart och man blir inte fullt så engagerad som man skulle vilja. Dessutom förstör Reitham nästan allting i den avslutande akten genom att nästan falla över i en moralkaka som i så många andra hollywoodfilmer. Lyckligtvis är han för smart för det och går inte i fällan. Men slutet är ändå en liten besvikelse eftersom filmen är som mest intressant när han är på resande fot.

"Up in the air" är en bra film med många starka sidor, men som inte riktigt lyckas hela vägen. För ett ännu högre betyg skulle filmen behövt vara mer engagerande och inte bara skrapa på ytan, för något emotionellt klimax är det inte frågan om. Men en klart sevärd film som mycket väl kan tänkas sno med sig en guldgubbe eller två i årets Oscarsgala.

Betyg: 7/10

Zombieland

Zombiefilmer brukar inte riktigt falla mig i smaken, jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med avslitna kroppsdelar. Därför var jag ganska skeptisk till denna rulle. Men "Zombieland" överraskade mig positivt genom att inte fokusera så mycket på just köttätarna, utan istället på skön humor och klockrena karaktärer.

Zombies härjar överallt. Överlevarna är inte många, men en av de är ungtuppen Columbus (Eisenberg). Han råkar träffa hårdingen Tallahassee (Harrelson). Columbus och Tallahassee är varandras motsatser. Columbus är den WoW-spelande tönten som överlevt tack vare ett dussintal självskrivna regler. Tallahassee är tuffingen utan fruktan som aldrig tvekar, vars
absoluta favoritsyssla, förutom att kränga twinkies, är att ta kål på zombies. Radarparet "får sällskap" av systrarna Little Rock och Wichita och tillsammans börjar deras överlevnadsresa.

Jag vill återigen betona att "Zombieland" inte är en film om en desperat överlevnadskamp eller en film om själva smittan. Nästan allt fokus har lagts på karaktärer och humor, vilket visar sig vara ett genidrag. Kontrasten mellan de olika personerna bidrar till många skratt. Man skrattar både med och åt karaktärerna för att sedan lida med dem. Vissa scener är väldigt roliga, framför allt deras visit i en viss kändis hus.

Dialogen är rapp och smart och tempot är högt, vilket gör att man aldrig tappar intresset. "Zombieland" är en fräsch och välbehövlig uppsving för den annars nedgående trenden inom genren. Om du känner dig lite trött och inte orkar tänka, se då "Zombieland". Den är lättsmält och väldigt underhållande!

Betyg: 7/10

Korta recensioner

Har varit sjuk sedan i torsdags. Har bara vilat och försökt med film som botmedel. Det har blivit ett par sköna rullar och jag tänkte skriva en rad eller två om varje film och ge betyg.

FROM DUSK TILL DAWN 2: Något sämre än ettan, men ändå underhållande. Inte heller lika bra skådespeleri men sevärd som sagt. BETYG:6/10

FROM DUSK TILL DAWN 3: Den sista av blodsugarfilmerna bekräftar regeln. En mycket bra etta, lite sämre men okej tvåa och en värdelös trea. Till en början verkar den okej men sen spårar den ur totalt och är inte ens spännande. BETYG:1/10

FORREST GUMP: Underbar film på alla sätt. Fantastiskt skådespeleri av Tom Hanks i huvudrollen, en mycket välförtjänt Oscars. Det är roligt, spännande, sorgligt och fullkomligt trollbindande. En av de tio bästa filmerna jag har sett! BETYG:10/10

TAKEN: Fartfylld action med Liam Neeson i huvudrollen. Det är viktigt att ta filmen för vad det är - en actionfilm, och inte störa sig på filmens övertydlighet, smått overkliga våldsglorifiering etc. Bortser man från det är det riktigt riktigt underhållande. BETYG:7/10

STATE OF PLAY: En konspirationsthriller i toppklass. Dock har jag lite svårt för den genren. Ett dussintal olika kostymkillar visar sig alltid vara inblandade på ett eller annat sätt och sedan ska allting vridas och vändas upp och ner tio gånger för att det sedan ska visa sig att det är på ett helt annat sätt. Men filmen är bra. Speciellt Russell Crowe och Helen Mirren. På vissa ställen är det grymt spännande! BETYG:6/10

THE DEER HUNTER: Klassiker från 70-talet med Robert De Niro, Meryl Streep och Christopher Walken. En fängslande, gripande och stundtals väldigt rå film som behandlar Vietnamkriget och dess psykologiska effekter med en skrämmande precision. Filmen är uppdelad i tre "avsnitt". I del ett får man lära känna personerna. De skämtar, jagar hjort, dricker öl på puben, är på bröllop etc.

I den andra delen är de i Vietnam där vardagen är hemsk och där de bland annat tvingas till rysk roulette. Den sista delen utspelar sig efter kriget. Det är här filmen verkligen lyfter, mycket tack vare den första delen eftersom skillnaden nu ter sig så påtaglig. Kriget har förändrat dessa personernas liv för alltid, både fysiskt och psykologiskt. Direkt efter att jag sett filmen tvekade jag mellan en fyra och en femma. Men den bara växer och växer ju mer jag tänker efter och nu i efterhand är femman självklar. En oerhört gripande och realistisk film med ett enormt djup. Det handlar om vänskap och lojalitet och om krigets fruktansvärda effekter iställer för fokus på själva kriget som man har sett så många gånger förr. Utöver det fantastiskt skådespeleri. En film man aldrig kommer glömma! BETYG:10/10

KELLYS HJÄLTAR: En gammal krigsfilm från 1970 med Clintan! Mitt första intryck av filmen är att den inte riktigt håller. Den känns ganska "b" och de flesta skådespelarna spelar över så det skriker om det. Då syftar jag främst på Don Rickles och Carroll O´Connor. Jag satt till och med och skrattade åt deras överspel ett par gånger. Clintan och Savalas gör mycket bra ifrån sig måste jag dock säga. Kort och gott en film som påminner en om filmskapandets utveckling och känns ganska ointressant. BETYG:3/10

Julie & Julia

Samma dag såg jag dramakomedin "Julie & Julia" med Meryl Streep och Amy Adamas.

Filmen är baserad på två verkliga personer och filmen hoppar mellan dessa olika historier. Den ena är den kända kocken Julia Child (Meryl Streep). Vi får följa hennes liv i Paris under mellankrigstiden då hon utvecklades till en världskänd tv-kock och nästan ett fenomen. Den andra personen vi får äran att följa är den unga kvinnan Julie Powell (Amy Adams) som lever ett normalt liv i 2000-talets början. Hon har pojkvän, ett bra jobb (som hon knappt klarar av) och skriver en novell som hon aldrig avslutar. Istället börjar hon att blogga och hennes mål är att laga alla Julia Childs 500 recept ur hennes kända kokbok på 365 dagar...

I "Julie & Julia" visar Meryl Streep att hon är en av, eller kanske rentav vår tids största och bästa skådespelerska. Hon är grymt förberedd inför varje roll och det märks tydligt i denna film. Ansiktsuttryck, rörelser, dialekt och inte minst hennes fantastiska utstrålning av humor och värme gör att man inte kan annat än le varje gång hon dyker upp i rutan.

Även Amy Adams gör en mycket bra rolltolkning av en typisk ung kvinna som dras med vardagliga problem. Hennes karaktär är mer "realistisk" och den värmen och humorn som Julie Child utstrålar finner man inte i Julia. Med det menar jag inte att hon gör det dåligt, tvärtom.

Filmens storhet ligger, förutom i skådespelet, i den lätta och muntra stämningen. Man blir helt enkelt glad när man tittar på den. Visserligen är det en film utan twistar och dramatiska händelser, men man kan inte undvika att inspireras av Julie Childs härliga personlighet, inte heller undvika att lida med Julia när hon bränner kycklingen, man kan inte undvika att le! Denna "feelgood" rekommenderar jag starkt om du känner dig nere eller bara vill njuta av Meryl Streeps fantastiska skådespeleri!

Betyg: 7/10

Kill Bill: Volume 2

Efter att jag såg "Kill Bill: Volume 1" kände jag mig självklart tvungen att se fortsättningen. Från början var det meningen att det bara skulle bli en film, men filmen blev för lång och fick därför klippas till två filmer.

På The Brides dödslista återstår nu bara tre namn. Vernita Green och O-Ren Ishii har redan fått smaka på "Black Mambas" vrede och nu är hennes måltavlor Budd, Elle och slutligen Bill. Tillsammans med sitt sylvassa Hanzosvärd ger hon sig iväg för att hämnas en gång för alla...

Det jag gillade med ettan var främst våldet och det höga tempot. Det var charmigt, rappt och störtcoolt! Tyvärr så byter Tarantino helt spår i den andra delen. Redan i början förstår man att det här kommer bli en mer dialogdriven och realistisk "Kill Bill". Inget fel med det. Quentin kan verkligen det där med dialog, det har han bevisat många gånger. Problemet är att dialogen inte tillför särskilt mycket i "Kill Bill" som i hans andra filmer. Vanligtvis använder han sig av dialogen för att få fram något, driva handlingen framåt, men i "Kill Bill" känns det nästan lite meningslöst.

Det känns nästan som han känner sig tvungen att fylla ut med lite dialog eftersom handlingen är så pass svag. Och visst, ibland är det riktigt bra, i synnerhet David Carradine (Bill) gör ett ruskigt bra jobb. Men på det stora hela känns det ganska utdraaaget och filmen kunde lätt varit tjugo minuter kortare.

Som jag nämnde är det inte lika blodigt. Inga blodfontäner eller flygande kroppsdelar, utan en lite mer realistisk version. Jag vet inte riktigt vad som tilltalar mig mest. Ettans överdrivna men coola våld eller tvåans realistiska, "snygga" våld. Skådespeleriet är ännu bättre i tvåan. Uma Thurman får visa hela sitt register, inte bara bitchfighter och Michael Madsen och David Carradine spelar sina roller mer än väl.

Tarantino fortsätter (som tur är) med sin lekfullhet. Likt ettan är vissa scener svartvita, kamerajobbet är makalöst och musiken är briljant! Slutligen kan jag säga att jag är lite kluven. Istället föra att skapa två så pass olika filmer tycker jag att han borde kört på samma stil i båda delarna. I tvåan finns mycket av det djup som jag saknade i ettan, men saknar det coola våldet som skapade en sån härlig stämning i ettan. Alltså riktar sig filmerna åt olika målgrupper. Jag själv är inte säker på vilken grupp jag tillhör, kanske någonstans i mitten.

Betyg: 7/10

Män som hatar kvinnor

I fredags såg jag även den svenska jättesuccén "Män som hatar kvinnor". Filmen är baserad på Stieg Larssons roman som har sålts över hela världen. Även filmen har som sagt blivit mycket populär och inte mindre än 1,2 miljoner svenskar såg den på bio! Jag var inte en av dem, vilket beror på att jag inte har läst någon av böckerna i serien och att jag inte är något stort fan av svensk film. Trots det kunde jag inte hålla mig ifrån "Män som hatar kvinnor". Filmen har fått mycket bra omdöme från både publik och kritiker och det känns som en film man inte kan missa helt enkelt!

I huvudrollerna hittar vi den lågmälde journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och den piercade, tatuerade, asociala, emodatahackern Lisbet Salander (Noomi Rapace). Blomkvist får i uppdrag att lösa en 40 år gammal mordgåta. Snart kommer Lisebet in i bilden och tillsammans gör de allt för att knäcka det mystiska fallet..

Tempot är högt från början till slut och med hjälp av kusligt passande musik är spänningen på högsta nivå hela tiden. Även skådespelarna gör ett fantastiskt jobb. Nyqvist spelar en ganska okomplicerad och "tråkig" roll men lyckas ändå övertyga. Men den som står för den största insatsen och som faktiskt höjer filmen ett snäpp är Noomi Rapace. Jag har visserligen inte läst boken och kan därför inte jämföra "boksalander" med "filmsalander" men allt jag kan säga är att hon är störtcool! Hon äger varje scen hon framträder i.

Om jag ville skulle jag kunna klaga på vissa saker, men jag gör inte det. "Män som hatar kvinnor" är utan den bästa svenska filmen på väldigt länge och ett välbehövligt lyft från de tidigare "Beck" och "Wallander"- filmerna. Det är mer osvenskt, intressantare karaktärer och mer spännande. Fyran är inte stark men åtminstone ganska stabil. Har redan bokat biljetter till premiären av "Flickan som lekte med elden" på fredag!

Betyg: 7/10

Linje 123 Kapad

Kvällens andra och sista film var den nya actionthrillern "Linje 123 Kapad". Eller egentligen inte så ny. Originalet är en klassiker från 70- talet men Tony Scott (Top Gun) kände för att göra en "remake". Tacka honom för det!

En helt vanlig dag i New York kapar ett gäng terrorister en tågvagn i New Yorks tunnelbana och tar 19 gisslan. Förhandlingsspelet mellan den högteknologiska sambandscentralen och kaparna i tåget är snart i full gång. På ena sidan telefonlinjen sitter Denzel Washingtons trafikkoordinator, i andra änden John Travoltas desperata gängledare.

Vi har börjat känna igen Denzel Washington som den humana och sympatiska polischefen vid detta laget. Så även i "Linje 123 Kapad", med undantaget att han är en trafikledare som blir gisslanförhandlare. Mannen som aldrig gjort en dålig roll glänser igen. Han spelar den sympatiska och oskyldiga familjepappan som är på fel plats vid fel tillfälle. Minst lika bra är Travolta. Hans karaktär är desperat, galen men också mycket smart och hans "små" utbrott är synnerligen underhållande. I en av birollerna hittar vi också John Turturro som gör en mycket stabil insats som den "riktige" gisslanförhandlaren. Med andra ord är skådespeleriet av absolut högsta klass.

Visserligen är handlingen ganska förutsägbar och visst har vi sett det förut. "Inside Man" för att ta ett exempel, där för övrigt Washington spelar en nästan identisk roll. Men trots klyschorna och den uteblivna orginaliteten är spänningen mycket hög, hela vägen. Och trots att personporträtten inte är särskilt djupgående är karaktärerna mycket lyckade. Allra mest Travoltas "Ryder" som man inte riktigt vet var man har, men också Washingtons lågmälda karaktär. Även dialogen dem emellan är briljant. I början endast över telefon, senare öga mot öga.

Filmen är dessutom lagom lång, cirka två timmar. Precis när jakten börjar bli lite utdragen händer det något och slutet är nära. Trots mina höga förväntningar överraskade filmen positivt. Det är spänning på hög nivå och den bästa thrillern på väldigt, väldigt länge.

Betyg: 7/10

The Proposal

Idag bar det av till Lund för ännu en bioupplevelse. Den första romantiska komedin för i år faktiskt (bortsett från Harry Potter). Jag menar förstås "The Proposal".

Möt Margaret (Sandra Bullock), en bitchig företagschef som har en skrämmande effekt på alla i närheten. Hon är på ytan helt känslokall, väldigt hård men även mycket framgångsrik. Under sig har hon assistenten Andrew (Ryan Reynolds) som jobbar häcken av sig för att tillfredsställa Margarets alla behov.

Men plötsligt händer det något som vänder upp och ner på allting. Margaret hotas av deportering till Kandada eftersom hennes uppehållstillstånd inte längre gäller. Oväntat! Instinktivt förklarar hon sin kärlek till Andrew och snart åker de tillsammans till Alaska för att träffa Andrews familj och gifta sig och på så sätt få möjligheten att stanna i USA och behålla chefskarriären. Nu är deras enda mål att övertyga släkten och den maktfullkomlige handläggaren på immigrationsmyndigheten om äktheten i förhållandet. Annars åker Margaret ut ur landet och Andrew riskerar grov böter och fängelse..

Filmen var definitivt en positiv överraskning. Först och främst imponerade både Sandra Bullock och Ryan Reynolds. Den senare var faktiskt fullkomligt briljant.
Varje rörelse och ansiktsuttryck känns äkta och är väldigt övertygande. Visst saknar han lite av Hugh Grants charm men han bevisar att han behärskar genren mer än väl. Vidare så är dialogen oerhört vältajmad och många gånger helt underbar. Scenen där Bullock och Reynold improviserar vilt för att iscensätta en förlovning som aldrig har ägt rum är hysterikst rolig.

Jag gillar även blandningen mellan intellektualitet och härligt oseriösa scener, även om farmorns (Belly White) skogsdans är något överdriven och påminner mer om slapstick. Och nej, det går inte att blunda för det klichéartade och förutsägbara manuset. MEN, ständigt detta men, hur många romcoms har en originell och oväntad handling. Inte många alls. Jag tycker att manuset räcker långt och på det stora hela är det charmigt och hysterikst roligt. 1,47h bara rinner iväg och när eftertexterna rullar känner man sig nästan överväldigad. En "må-bra-film" med världshistoriens coolaste farmor. Eller har din farmor också fejkat en hjärtattack?

Betyg: 7/10

Brüno

Förra veckan såg jag filmen "Brüno" på bio. Mina förväntningar var ärligt talta inte särskilt höga med tanke på att jag inte är något jättefan av hans tidigare succé, "Borat". Men visst blev jag positivt överraskad även om det inte var någon fullträff.

Från den hårige kazakstaniern till den blonda bögreportern Brüno. Tillsamans med sin smygbög till kompanjon (Gustav Hammarsten), drar Brüno iväg i strävan efter att bli en kändis. På vägen bleker han sitt anus, bytar till sig en afrikansk bebis mot en ipod, gör en inte helt lyckad intervju med Harrison Ford och mycket mycket mer som får en att skratta med och även åt Brüno.

I denna filmen går Sacha Baron Cohen längre än någonsin. Det är både grövre och roligare än i Borat och Ali G och på så sätt har han lyckats. Det är imponerande hur långt han vågar gå. Men trots det är det absolut inget mästerverk. Filmen är kort, mindre än en och en halvtimme och därför borde han kunna hålla filmens tempo tillräckligt högt filmen genom kan man tycka. Filmen har vissa svackor med en del misslyckade skämt men allt de andra väger upp det.

Filmen innehåller många sköna repliker och scenen där föräldrarna går med på Brünos sjuka tillgrepp på deras barn är väldigt rolig, för att inte tala om när Brüno är ute och jagar och drar paraleller med "Sex and the city tjejerna". "That´s such a Samantha thing to say" är klockren!

Allt som allt, en stabil fyra. Bättre än Borat enligt mig och jag hoppas på flera roliga karaktärer från Sachas sida.

Betyg: 7/10

Seven

Den andra filmen jag såg var David Finchers "Seven" från 1995. Genren är thriller och filmen anses av många vara 90-talets bästa thriller och en av de bästa i alla kategorier. Den har blivit en modern klassiker.

I en dyster stad blir en fet man mystiskt mördad. Bakom kylskåpet i dennes hem står ordet "frosseri". Inte långt efter upptäcks ett annat dödsfall med ordet "girighet" skrivet med blod på golvet och snart står det klart att mördaren utför ohyggliga mord efter de sju dödssynderna. På fallet sätts veteranen Somerset (Morgan Freeman) och den ivrige ynglingen Mills (Brad Pitt).

Jag får en riktigt äcklig känsla av "Seven". Som i de flesta andra Fincher-filmer är stämningen väldigt dyster, det regnar, musiktonerna är lägre än Glocalnet och tempot är också ganska lågt. Vad som är positivt med filmen är dess djup. Det är en film som sätter sig, ingen vanlig, "tråkig" thriller som man bara ser och sen glömmer. Framför allt beskrivs de olika karaktärerna oerhört väl, vilket gör att man blir mer insatt. Dessutom är rollistan väldigt imponerande. Morgan Freeman och Brad Pitt i huvudrollerna och med Kevin Spacey och Gwyneth Paltrow i mindre men betydelsefulla roller. De lever upp till sina namn. Brad Pitt gör en av sina bästa roller, Freeman är stabil som alltid och Kevin Spacey spelar den psykopatiske mördaren på ett väldigt övertygande sett.

Men jag stör mig lite på filmen. Jag vet inte riktigt vad det är men någonting fattas. Den lilla extra spänningen kommer inte förrän sista halvtimmen som förövrigt är riktigt bra. Man vet att mördaren dödar efter de SJU dödssynderna så förmodligen blir skurken inte tagen förrän han har dödat sju stycken vilket sänker spänningen en aning. Men en smart vändning i slutet som sagt.

Konceptet är bra och ett stort plus till skådespelarna och djupet men trots det når den inte riktigt upp till några skyhöga höjder. Definitivt inte en av 90-talets bästa filmer enligt mig men absolut en sevärd och bra thriller som man inte glömmer i första taget.

Betyg: 7/10

Star Trek

Igår såg jag årets stora science-fiction upplevelse. Star Trek!

Star Trek är från början en serie som börjades att sändas redan 1966 och totalt har 726 avsnitt visats under 30 säsonger. Dessutom har tio långfilmer gjorts tidigare men nu bestämde man sig för att satsa rejält. Jag vet ingen exakt summa som har lagts ner på mäktiga rymdscener och specialeffekter,men det är MYCKET. J.J. Abrams som bland annat har gjort tv-serien "Lost", är regissör denna gång.


I denna storslagna filmatisering får man veta hur allting började för Kirk, Spock, Scotty, McCoy och dom andra klassiska figurerna. Filmen inleds med att Kirks far strider mot ett mystiskt och gigantiskt rymdskepp. Samtidigt föder han fru deras son som sedan blir huvudpersonen i filmen, James.T.Kirk. Efter att hans far offrar sitt eget liv föra att skydda 800 andra får man följa den yngre Kirk, Spock och dom andras uppväxt. Senare förenas alla på rymdskeppet Enterprise. Spock, logikens mästare, Kirk, den charmiga nollan, McCoy, den flygrädda läkaren, Chekov, det ryska underhållande geniet, kommendör Pike, kapten på Enterprise och Uhura, den enda kvinnan på skeppet.

Till en början är Kirk ganska ogillad, speciellt av Spock men när Kirk upptäcker att dom kör rakt in i en fälla tvingas att dom tro på honom. Det är samma romulanska skepp som x antal år tidigare fightades mot Kirks far. Den ondskefulla skurken Nero kontaktar Enterprise och avslöjar att han tänker förstöra alla planeter som tillhör federationen för att börja med Spocks hemplanet Vulcan. Allting på grund av hämd, får man reda på senare. Resten av filmen innehåller bland annat en scen där en hel planet "sugs upp" innifrån, vi får träffa den äldre Spock och det tekniska geniet Scotty. Även Spocks och Kirks relation förändras och Kirk slutar som kapten och hjälte.

Jag vill kalla inte mig för någon science-fiction nörd och jag har aldrig gillat Star Trek särskilt mycket men trots det hade jag ganska höga förväntningar på filmen. Jag blev inte besviken. Tvärtom, specialeffekterna var helt enastående(inte konstigt med dom resurserna), alla skådespelarna skötte sig bra. Extra kul att man valde relativt okända skådespelare. Den enda jag kände igen var Simon Pegg(Scotty) som tidigare varit med i bland annat "Hot Fuzz". Kirk spelades av Chris Pine och den unga Spock spelades av Zachary Quinto och båda två spelade sina roller på ett utmärkt sätt. Karl Urban(Bones) däremot, imponerade inte på mig. Replikerna kändes alldeles för inövade men annars inget att klaga över på skådespelarna. Också ett plus för dom små skämten som kom in ibland och dom verbala fighterna mellan Spock och Kirk.

Nu låter det kanske som Star Trek är en helt felfri film. Så är det inte riktigt. Handlingen är ganska svag. Det är synd att man inte har lagt ner lika mycket tid på manuset som på specialeffekterna. Dessutom är filmen lite för kort tycker jag. Man kunde gott gjort den en kvart längre för en bättre avslutning.

Men på det stor hela en klart sevärd film. Även om du inte är ett stort fan av Star Trek så kommer du gilla den. Detta blir förmodligen en nystart för Star Trek-serien och fler långfilmer kommer. Lita på det.

Betyg: 7/10

Änglar och Demoner

Den första filmen jag såg var Änglar och Demoner. Jag har inte läst boken så jag kan inte jämföra men jag blev väldigt positivt överraskad.

Jag såg faktiskt Da Vinci Koden för första gången för ett par veckor sedan. Jag tyckte den var bra men kanske lite för mycket snackande och man tappade koncentrationen lite ibland. Allt detta förbättrades i Änglar och Demoner. Det var mer action än i den första men man har ändå lyckats behålla den mystiska känslan och filmen var riktigt spännande från början till slut. Filmen är mycket bra gjord med bra skådespelare.

T0m Hanks passar perfekt som symbolspecialisten Robert Langdon och vi får även möta Stellan Skarsgård. Jag tycker Stellan gör en helt okej insats. Det enda som stör mig lite är hans engelska uttal som inte låter helt perfekt. En annan positiv sak om filmen är att den är lång och väldigt oförutsägbar. Jag älskar långa filmer, det blir oftast mer noggrannt. Som sagt är den oförutsägbar, man anar att något ska hända men så händer något helt annat. Det gör att det blir ännu mer spännande.

Handlingen då?

Robert Langdon är som sagt tillbaka som professor i religiös symbolik. Denna gång finner han bevis att det legendariska sällskapet Illuminati är vid liv igen och deras fiende är den katolska kyrkan. Illuminati har stulit en oerhört kraftig bomb gjord av en helt ny teknologi. Samtidigt dör påven i Vatikanstaten. Man väntar på konklaven då den nya påven ska väljas. Men Illuminati kidnappar de fyra kandidaterna och meddelar att de har placerat en bomb någonstans inuti Vatikanstaten. De hotar med att döda en kandidat i timmen, den första 20.00, den andra 21.00, den tredje 22.00, den fjärde 2300 för att sen spränga hela Vatikanstaten i bitar vid midnatt.

Vatikanen tar hjälp av Robert Langdon (Tom Hanks) och Vittoria Vetra som var med vid tillverkningen av bomben. Tillsammmans ska dom försöka rädda dom fyra "preferati" och hitta bomben och desarmera den innan midnatt...

Betyg: 7/10