Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10

Alice i Underlandet (3D)

Tim Burton behöver väl ingen presentation. Sagoberättargeniet med sin karaktäristiska, visuella briljans. Därför steg givetvis förväntningarna till skyarna när jag fick höra att han skulle regissera "Alice i Underlandet". Det magiska och färgsprakande underlandet med sina bisarra karaktärer passar ju som handen i handsken tänkte man. Men med facit i hand så var det ett ganska dumt val av Burton. Istället borde han skrivit en egen saga med ett eget och bättre manus, istället för att tvingas följa en klassisk och nästintill tråkig disneysaga som vi har sett så många gånger förr.

Storyn känner väl alla till? Det är 1800-tal i England och Alice ska giftas bort till en minst sagt annorlunda ung man. Hon rymmer i sista stund och i sin jakt efter en märkvärdig kanin trillar hon ner i ett hål och hamnar i "Underlandet". Väl där stöter hon på massor av konstiga figurer och innan hon vet ordet av är hon den viktigaste spelbrickan i ett hektiskt maktspel.

Filmens största problem är just storyn. För att vara Burton är det inte alls så kreativt som vi är vana vid. Det utvecklas snabbt till en kamp mellan de "goda" och de "onda" där de sistnämnda verkar oövervinnliga. Men sjävlklart har de goda ett ess i rockärmen; en räddare som enligt en profetia ska säkerställa freden i hela landet. Ett magiskt svärd måste hittas för att man ska kunna dräpa den livsfarliga draken, men svärdet vaktas av en farlig best som försöker döda allt i sin närvaro. Med andra ord är filmen fullproppad av klyschor och helt befriad från överraskningsmoment. Hela filmen blir som en enda lång gäspning. Dessutom är historien vansinnigt lik "Narnia", värt att notera. Tim Burton, rata alla disneysamarbeten och liknande från och med nu och skriv dina egna sagor istället; det är ju det du är bäst på.

Men filmen är trots allt inte rena smörjan. Det visuella är precis vad man väntade sig; fullkomligt fantastiskt. Miljöerna är bokstavligen magiska och 3D-teknologin gör sig själv rättvisa. Under vissa stunder får jag en härlig "Avatarkänsla" och det är sannerligen positivt!

Även karaktärerna är lyckade. De allra flesta är mer eller mindre knasiga och röstskådespelarna är perfekta. Johnny Depp spelar kanske den galnaste av de alla; hattmakaren. Visserligen gör han inte dåligt ifrån sig men man börjar tröttna på hans roller som alltid är likadana. Han borde göra mer åt "Finding Neverland" -hållet. Helena Bonham Carter gör en rolig roll som den onda drottningen men de bästa karaktärerna, enligt mig, är den osynliga katten Chess och larven Absolem (underbart spelad av Alan Rickman). Dessa båda karaktärerna är omgivna av en härlig mystik och magisk stämning i klassiskt Burtonmanér. Det finns däremot andra karaktärer som är mindre lyckade. Exempelvis den vita drottnignen, spelad av Anne Hathaway. Precis som resten av filmen ges det inga som helst förklaringar till vem hon är, hur hon är, varför hon är där eller någonting annat för den delen. Hon bara dyker upp och Burton litar på att publiken ska acceptera det.

Vart ska betyget hamna då? Well, filmen är inte direkt dålig. Scenografin och karaktärerna är med vissa undantag klockrena och sammantaget är det roande, om än bara för stunden. Men klyschorgien till manus gör att upplevelsen punkteras och "Burtonmagin" är nästan hela tiden obefintlig. Bra regissörer föder höga förväntningar och tyvärr befriades de inte riktigt den här gången. Därför stannar betyget på "Godkänd". Bättre lycka nästa gång Tim Burton säger jag.

Betyg: 5/10

Avatar (3D)

Då har man sett den. Äntligen! James Camerons största projekt hittills. Mannen har tidigare regisserat klassiker som "Alien", "Terminator" och "Titanic". I över tio år har denna historien utformats i hans hjärna, bit för bit och nu är den alltså här. Han var till och med tvungen att vänta ifatt teknologin för att göra sin dröm rättvisa. Efter att han såg Gollum i "Sagan om ringen" och tekniken bakom den lille krabaten insåg han att tiden var mogen. "Avatarhypen" har varit ENORM och jag kan lugnt säga att mina förväntningar var galet höga. Aldrig tidigare har jag velat se en film så mycket som denna. När jag steg ut ur biosalongen var jag inte paralyserad, filmen hade sina brister som tyvärr gör att filmen inte är det storslagna mästerverk som man hade hoppats på. Men lyckligtvis är bristerna små och lätta att förlåta och till och med glömma när man får åka med på en magisk och oförglömlig resa. Ett storslaget visuellt mästerverk är det utan tvekan. Mitt livs bioupplevelse!

Året är 2154 och jordens tillgångar börjar sina. På den blåa planeten Pandora finns det massor av värdefulla mineraler som människan vill utnyttja. Men ingenting är enkelt. Förutom livsfarliga djur är planeten bebodd av tremeter långa blåa varelser - Na´vi (urbefolkningen). Självklart gör de allt för att försvara deras land. Rullstolsbundna Jake Sully (Worthington) får chansen att fullfölja sin döde brors jobb, eftersom deras genkod matchar varandra. Hans DNA blandas med en riktigt Na´vis DNA och genom ett högteknologiskt program får han möjligheten att kontrollera en alldeles egen Na’vi-klon. Hans uppdrag är att leva sig in i urbefolkningens miljö, lära sig deras seder och på sätt sätt vinna deras förtroende så att människorna kan haffa åt sig deras mineraler snabbare, enklare och på ett mycket mindre smärtfyllt sätt. Men med tiden trollbinds Jake av naturen, folket och framför allt en Na´vi brutta och han börjar tveka. Vem gör rätt och vem gör fel?

Låt oss börja med det negativa, för visst finns det brister, lyckligtvis små och lätt att överse. Det är lite för mycket "Hollywoodstil" för filmens bästa. Klichéerna är av överflöd och det mesta är ganska förutsägbart. Mest av allt kärlekshistorien som följer handbokens alla steg. Men "Avatar" är ingen kärlekshistoria, utan en magisk och trollbindande drömvärld. Fokusera på den snygga och detaljrika miljön istället och glöm den småjobbiga dialogen. Men som sagt, några oväntade vändningar och något mindre klyschiga karaktärer skulle gjort filmen gott och gjort det till det stora mästerverk man hade hoppats på.

Men visst är filmen ett mästerverk. Åtminstone visuellt sett. När man ser skogen genom plastglasögonen för första gången tror man knappt sina ögon. Så detaljrikt, så snyggt, så levande! Vilddjuren är snuskigt välgjorda och även Na´vi folket är en fröjd för ögat. Den tredimensionella skogen är utan tvekan ett steg framåt för film i allmänhet. Men något jag upptäckte är att det är svårt att fokusera på mer än ett ställe när man tittar i 3D. Koncentrera dig därför inte alltför mycket på undertexten, då missar du den fantastiska miljön. Mitt råd är att istället lyssna och njut av Pandoras universum, då blir upplevelsen ännu mer fascinerande.

Vidare så är samhällsreferenserna tydliga. De giriga och inskränkta människorna försöker utrota urbefolkningen med hjälp av bättre utvecklad teknologi. Imperialismen och kolonialismen är inte långt borta.

Skådespelarna gör bra jobb. Sam Wortington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana, Michelle Rodriguez, Stephen Lang, alla gör bra och trovärdiga insatser. Ju längre filmen går ju mer känner man för karaktärerna, sympati för vissa, förakt för andra och i den sista actionfyllda akten är spänningen otroligt hög tack vare att man verkligen bryr sig om karaktärerna.

Filmen har som sagt brister i form av dialog och avsaknaden av twistar och det är det enda som är i vägen för ett fulländat och komplett mästerverk. Men om man tänker efter är det inte manus och dialog som man väntade sig, utan en
visuell "mindblowing", och det är precis vad det är. Därför säger jag att "Avatar" lever upp till den smått osannolika hypen. Det "Avatar" gör allra bäst är trots allt att underhålla, och som den gör det. 2 timmar och 40 minuter har aldrig gått snabbare, detta tack vare Camerons lekfulla hjärna. Pandora är ett universum, långt mycket mer intressat än "vårt eget". Man vill stanna kvar där för evigt och utforska alla dess platser. Därför hoppas jag innerligt på en uppföljare med förutsättningen att det är Cameron och ingen annan. För visst kan han det där med uppföljare.

Upp till det allra högsta betyget når inte riktigt filmen, på grund av bristerna som jag har nämnt. "Avatar" är dock en otrolig film som du MÅSTE se om du gillar film. Se den på bio och helst i 3D. Låt mig somna och vakna upp på Pandora...

Betyg: 9/10

En Julsaga (3D)

Jag såg nyligen Robert Zemeckis nya animerade film "En Julsaga" i 3D. Mina förväntningar var ganska höga efter att jag sett trailern. Jag fick en riktigt härlig känsla och som tur var besannades den.

För er som inte vet är filmen en version av Charles Dickens gamla klassiker. Den snåla och bittra gubben Scrooge hatar det mesta, speciellt julen. En dag besöks han plötsligt av ett spöke som talar om för honom att han kommer att besökas av tre spöken från dåtid, nutid och framtid som ska försöka övertyga honom att livet och julen är underbart på alla sätt.

Det enda jag tvivlade på före filmen var Jim Carreys medverkan. Han röstgestaltar både Scrooge under hela hans liv och de tre spökena. Men tur nog så är Jim inte lika överdriven som vanligt och man vänjer sig ganska snabbt.

Filmen börjar lite avvaktande för att sen bara bli bättre och bättre. Det är charmigt, roligt och stundtals faktiskt riktigt läskigt. 11-årsgränsen är utan tvekan berättigad. Även 3D:n är lyckad. Man känner sig hela tiden närvarande och då och då får man åka en tur genom staden eller liknande.

På stora hela är det en stämningsfull saga som inleder julkänslan för året och lägg därtill ett underbart lyckligt slut så får man en riktigt härlig film.

Betyg: 8/10

Upp (3D)

För ett tag sedan såg jag Pixars nya storfilm "Upp" på bio. Jag har älskat i stort sett alla deras filmer och enligt ryktena skulle "Upp" vara minst lika bra. Därför var mina förväntningar höga, men tyvärr höll den inte samma klass som de tidigare animerade storfilmerna.

Filmen handlar i kort om pensionären Carl Fredricksen som i hela sitt liv drömt om att bli en upptäcksresande. När han en dag blir vräkt av en byggherre bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Med hjälp av massor av heliumballonger fästa i skorstenen flyger han iväg med sitt hus mot frihet och äventyr. Den lilla scoutkillen, Russel, följer av misstag med på färden och tillsammans hamnar de i Sydamerika där äventyret börjar...

Först och främst ska det sägas att "Upp" är mera riktad till den yngre publiken än de andra pixarfilmerna. Kort sagt är allting lite barnsligare och när det väl blir allvar känns det inte helt äkta (inte i en film där en gubbe flyger ett hus med hjälp av ballonger och hundar snackar genom halsband). Den "vuxnare" humorn och värmen som gör "Hitta Nemo", "Ice Age", "Wall-E" etc. så underbara är i stort sett obefintlig i "Upp".

Vidare så är intrigen lite "tafatt". Det är förutsägbart och skurken är väldigt endimensionell och klyschig. Dessutom så utspelar sig filmen till största del på ett kargt berglandskap. Den underbara djungelmiljön som förhöjer atmosfären rejält får en relativt kort varsel, vilket är väldigt synd eftersom miljön gör väldigt mycket i animerade filmer. Men filmen är trots allt inte dålig. Smårolig men inte briljant. Som i alla animerade filmer hittar vi ett flertal sköna karaktärer. Sammanfattningsvis en helt okej film som tyvärr riktar sig endast till den yngre publiken. Lite mindre rolig och intelligent än de stora inom genren, men den ljuvliga musiken höjer betyget ett steg.

Betyg: 6/10

Ice Age 3(D)

Idag såg jag min första biofilm i 3D. Filmen var "Ice Age 3", som jag har sett en gång tidigare, dock utan 3D, så det var själva "3D:n" jag ville uppleva. Givetvis blev det en helt annan upplevelse med brillorna. Allting kändes mycket närmre och levande men något jag saknade är den riktigt djupa 3D:n, d.v.s när saker och ting susar mot huvudet så man nästa får titta bort.

Jag tror emellertid att "Ice Age" inte är den ultimata filmen för just denna teknologin. Men det var definitivt värt de extra tjugo kronorna för upplevelsen. Före filmen fick man se ett par trailers och "G-Force" såg faktiskt ut att kunna bli en riktigt häftig film, i 3D avseende förstås. Som vanlig film tvivla jag starkt på den..

Jag tänkte säga ett par ord om filmen också. Denna gången blev det svenskt tal istället för engelska. Inte alls lika bra.. Karaktärerna förstörs på något sätt, speciellt Manny har helt fel röst och inte ens profilen Claes Malmberg lyckas fylla i Simon Peggs skor i rösten som vesslan Buck. Personen som står för Diegos röst får klart godkänt, alla andra stod för ganska mediokra insatser.

Dessutom förstör det svenska språket en del av de briljanta skämten, vilket är mycket synd. Exempelvis när Buck säger att vinden talar med dem och pungråttorna frågar vad den säger. Med engelskt tal är det: "I don't know. I don't speak wind"(talar inte vindska), men med svensk tal blev det: "Jag vet inte. Jag är inte blåst". Det måste vara ett av historiens mest misslyckade skämt.. Dessutom är filmen mycket barnsligare på svenska, så jag rekommenderar alla att se den med engelskt tal!