Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10

The Hurt Locker

Samma helg såg jag två filmer om kriget i Irak. Först "Green Zone" och nu den oscarsbelönade "The Hurt Locker", regisserad av Kathryn Bigelow. Två filmer om samma konflikt men med helt olika infallsvinklar. Trots att jag gillade "Green Zone" skarpt så anser jag att "The Hurt Locker" är snäppet vassare, främst tack vare den otroligt påtagliga realismen.

Filmen har ingen egentlig handling, ingen huvudintrig eller konventionell storyline. Man får helt enkelt följa ett bombdesarmeringsteam och deras uppdrag i Irak under en 40-dagarsperiod mitt under stridens hetta.

Det låter kanske som att Bigelow tar en genväg när hon väljer att skildra tre personers vardag i kriget, istället för att vinkla historien, men i själva verket är manuset väldigt starkt. Man kommer väldigt nära inpå både kriget och karaktärerna, det känns som man är där. Realismen och spänningen är total under hela filmens gång. Även detaljrikedomen är imponerande och gör filmen ännu mer realistisk. När teamet befinner sig mitt ute i öknen och siktar på sniperskyttar en hel eftermiddag och man ser deras spruckna läppar och den torkade sanden i deras ansikten blir man tagen. Man känner hettan, tröttheten och rädslan som om man själv vore karaktärerna.

Något jag även gillade angående manuset är dess avståndstagande från hollywoodklyschor. Filmen känns väldigt fräsch och intressant. I synnerhet bombscenerna är nyskapande. Glöm alla digitala tickande bomber som desarmeras med endast ett fåtal sekunder kvar. Här är det betydligt skickligare gjort. Inte nog med att bomberna är skickligt gjorda, även sättet som just bombscenerna skildras på är attraktivt. Istället för att fokusera på bomber, explosioner och panik väljer Bigelow att inrikta sig på karaktärerna. På så vis blir det mer spännande och "nervigt".

Även skådespeleriet är lysande. Jeremy Renner i huvudrollen är allra bäst som den fullkomligt orädde och smått irriterande befälhavaren. Han utstrålar stor självsäkerhet och mycket riktigt fick han en oscarsnominering. Anthony Mackie är inte mycket sämre som Sergeant Sanborn, den mer sansade och noggranne realisten. Även Brian Geraghty gör bra ifrån sig och ger lite perspektiv på krigets vardag genom sin tolkning av teamets nervösa och ständigt livrädde yngling. Det är som sagt runt dessa tre karaktärer historien kretsar och deras samspel fungerar utmärkt.

Om du är ute efter en krigsfilm i sin ordagranna bemärkelse skulle jag inte rekommendera filmen. Det är nämligen inte en film som lever på sitt "pangpang" eller sina explosioner. Om du däremot suktar efter en karaktärsdriven "krigsfilm" som både är underhållande, spännande och fantastiskt trovärdig är "The Hurt Locker" det perfekta alternativet.

Betyg: 9/10

Shutter Island

Martin Scorsese är en av historiens mest framgångsrika och respekterade regissörer, även en av mina favoriter. Mästaren av maffiarullar bytar bana helt denna gång. Här finns inga taxichaufförer, kasinon eller gangstrar överhuvudtaget, nej "Shutter Island" är nämligen en psykologiskt thriller med en genomgående kuslig stämning. Scorseses framgångsrika samarbete med giganten Robert De Niro tog slut efter mästerverket "Casino" 1995 men i "Gangs of New York" 2002 startade han ett nytt samarbete, denna gången med Leonardo DiCaprio. "Shutter Island" är deras fjärde film tillsammans och den är både extremt välgjord och oerhört fängslande.

Poliserna Teddy (Di Caprio) och Chuck (Mark Ruffalo) skickas till ett mentalsjukhus för våldsamma och extremt farliga patienter på ön "Shutter Island" för att utreda ett fall. En av patienterna, Rachel Solando, har rymt och Teddy och Chuck gör allt för att hitta henne. Det visar sig dock vara svårare än de tror...

Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen, då det bara hämmar bioupplevelsen. Jag gjorde själv misstaget att läsa för mycket om filmen innan och se trailern som avslöjar på tok för mycket. Därför spenderade jag mycket tid i biosalongen till att försöka lista ut den omtalade twisten, vilket är lite synd.

Men nog om det. Filmen är på många sätt fantastisk. Själva ön är en av filmens huvudkaraktärer och den är skildrad på ett makalöst sätt. Den hotfulla musiken i inledningen ger en hint om den nervkittlande spänning som väntar. Rent stilistiskt och filmtekniskt är filmen felfri. Fotografen Robert Richardson gör ett fantastiskt jobb och lyckas tillsammans med regnet med att få ön att se dyster och motbjudande ut. Även scenografin och klippningen gör sitt jobb - och mer därtill.

Men givetvis finns det mer än en snygg yta. Manuset är ruggigt välskrivet och genomtänkt (följer visserligen boken slaviskt som den är baserad på) och allting knyts ihop på ett imponerande sätt i slutet. Men tyvärr blir det ingen fantastisk och helt oväntad twist alá "Fightclub". Nej, upplösningen är ganska förutsägbar även om man inte listar ut hur exakt allting hänger ihop. Jag måste tillägga att jag gillar twisten och den är inte dålig på något sätt - Scorsese har gjort det bästa av materialet - men jag hade hoppats på något alldeles extraordinärt.

Utöver ett starkt manus innehar filmen också en mycket imponerande skådespelarensemble, som leverar. Allra bäst är faktiskt Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Det är en mycket krävande roll som ställer höga krav på honom och han gör det med bravur. När ska mannen få sin Oscar? Ben Kingsley är underbar som sjukhusdirektör(?) och vår alldeles egna Max von Sydow gestaltar en tysk överläkare på ett fantastisk sätt - med all patriotism åtsidolagd. Den som däremot sviktar något är Mark Ruffalo som spelar DiCaprios arbetspartner. Det känns nästan som att han är tagen av stunden allvar och vill lite för mycket. Han agerande känns inte alls lika naurligt och övertygande som ovan nämnda DiCaprio.

Scorsese lyckas skapa en riktigt kuslig stämning redan från start som aldrig mattas av. Det finns konstant en klaustrofobisk, mystisk känsla som får en att bita på naglarna. En speciell scen som är närmast magisk är när DiCaprio befinner sig i byggnad C och springer genom mörka rum med tändstickor som enda ljuskälla, för att sedan prata med en viss Doyle.

Det är just den obehagliga stämningen, det högklassiga skådespeleriet och den stilistiska perfektionismen som gör "Shutter Island" så bra som den är. Men det finns trots allt vissa detaljer som jag stör mig på. Detta gör att filmen inte riktigt är ett mästerverk, men inte särskilt långt därifrån.

Betyg: 9/10

The Prestige

Christopher Nolan har under 2000-talet blivit en av världens största och mest framgångsrika regissörer och dessutom en personlig favorit. För tillfället är han en av de allra hetaste regissörerna efter succén med "The Dark Knight" och alla, inklusive mig själv, väntar med stor spänning på hans nästa mycket intressanta projekt "Inception" som har premiär till sommaren. Han debuterade 2000 med "Memento", den geniala baklängesfilmen som jag älskade tack vare sin oförutsägbarhet, originalitet samt berättarteknik. 2002 kom hans nästa film "Insomnia", som är den enda filmen av honom som jag inte har sett. 2005 satte han liv på Batman igen genom den briljanta "Batman Begins". 2008 kom den efterlängtade uppföljaren "The Dark Knight" som slog hela världen med storm. Det är min absoluta favoritfilm i actiongenren och Heath Ledgers rolltolkning av jokern är något av det bästa jag har sett på film. Mellan "Batman Begins" och "The Dark Knight" hann Nolan med att göra en till film, "The Prestige", vilken jag rankar som hans näst bästa hittills.

Christian Bale spelar Alfred Borden, den talangfulle magikern som saknar utstrålning. Hugh Jackman spelar Robert Angier, mannen som är som gjord för de stora scenerna men som saknar Borens talang. Efter ett misslyckat trick dör Roberts fru och han anklagar Borden. Detta är starten till en frenetisk rivalitet som bara blir värre och värre. När Angier en dag ser Borden utföra den perfekta illusionen i form av tricket "The transported man", blir han fast besluten om att avslöja Bordens hemlighet och stjäla tricket.

Man kan säga att hela filmen är en perfekt skapad illusion. Precis som "Memento" är det en film som kräver att alla sinnen är på helspänn. Twistarna avlöser varandra men aldrig så att det går till överdrift. Den ligger konstant på gränsen mellan att vara genialisk och att försöka vara smartare än vad den är. Som tur är, eller snarare av ren skicklighet, håller den sig alltid precis på rätt sida vilket gör att resultatet blir fantastiskt. Om man är uppmärksam kan man gissa sig till vissa saker som ska hända, vilket gör filmen ännu mer spännande och fängslande. Men ibland när man tror att man vet svaret visar det sig att Nolan ligger steget före.

Skådespelarna gör också bra ifrån sig. Bale och Jackman i huvudrollerna är gjutna och Michael Caine är underbar, som alltid. I rollistan hittar vi även David Bowie, Andy Serkis och Scarlett Johansson som alla tre stolt kan skryta med att ha medverkat i denna genialiska film.

Filmens absoluta styrka, förutom twistarna, ligger i mystiken. 1800-talets London har sällan varit så här mörkt, smutsigt och dystert. Man kan lugnt säga att foto,kostym och scenografin bidrar med trovärdigheten och den krypande mystiska stämningen. Att låta Hugh Jackman ensam stå för berättarrösten är också ett smart drag. På så sätt vet man aldrig var man har Bales karaktär.

"The Prestige" är en film som jag varmt rekommenderar, i synnerhet om du gillar smarta filmer som tvingar din hjärna till arbete. Jag skrev tidigare att detta var Nolans nästa bästa film, efter "The Dark Knight", men kampen de emellan är jämn och att jämföra dessa filmer är svårt då de är väldigt olika. Något som däremot är alldeles uppenbart är att Christopher Nolan är ett geni. Hans nästa film "Inception" (med Leonardo Di Caprio) har som sagt premiär till sommaren och jag är peppad till tusen. Jag ska dock försöka hålla nere mina förväntningar till rimliga nivåer för att undvika att bli besviken. Men det är nog ingen risk!

Betyg: 9/10

Finding Neverland

För ett par dagar sedan såg jag "Finding Neverland" från 2004. Det är regissören Marc Forsters ("Stranger than fiction", "Flyga Drake", "Quantum of Solace") andra film och den imponerar verkligen.

Den kände författaren J.M.Barries (Johnny Depp) senaste teaterpjäs blev ett fiasko. Han vet att han kan bättre och lovar teaterägaren (Dustin Hoffman) att skriva en ny, mycket bättre pjäs. En dag stöter han på fyra unga pojkar och deras änka till mamma (Kate Winslet). J.M.Barrie och familjen utvecklar ett starkt vänskapsband och Barrie för med dem till massor av äventyr från hans djupaste fantasi. Familjen och äventyren blir inspirationskällan till Barries nya pjäs ; Peter Pan.

"Finding Neverland" är en väldigt djupbottnad film. Ingenting är målat i svart eller vit, utan det finns flera sidor utav allting. Hur konstigt det än låter är den lättsmält men ändå tankeväckande. Den är komisk men samtidigt tragisk. Filmen betonar vikten av vänskap och hyllar fantasin, samtidigt behandlar den seriösa ämnen som liv och död. Filmen skapar så många olika känslor att det nästan svämmar över.

Även skådespeleriet är oklanderligt. Johnny Depp gör en av sina svåraste roller och enligt mig hans bästa hittills (har dock sett långt ifrån alla hans filmer). Det är svårt att sätta fingret på vad som gör hans rolltolkning så bra, men det första jag tänker på är hur genuint äkta det känns. Kate Winslet är inte sämre. Av dagens unga skådespelerskor toppar hon, tillsammans med Cate Blanchett, min lista. Allting hon gör känns rätt och hon ÄR verkligen rollfiguren. Även barnskådespelarna, som har relativt betydelsefulla roller, gör riktigt bra ifrån sig.

Filmen imponerar också på det visuella planet. Det som tilltalar mig allra mest är Forsters färgsprakande fantasivärldar ; det fiktiva "Neverland" är en fröjd för ögat och skulle gjort självaste Tim Burton avundsjuk.

"Finding Neverland" är i stort sett en komplett film. Fantastiskt skådespeleri, visuellt fulländad och framför allt er det en film som väcker känslor. Man skrattar, man gråter och man tvingas tänka efter. Ta din tid och se filmen, för det lär du inte ångra!

Betyg: 9/10

An Education

I min jakt på att se alla tio filmer som är nominerade för "bästa film" i årets Oscarsgala såg jag det romantiska dramat "An Educaton" igår. Förutom "bästa film" är den också nominerad för "bästa manus efter förlaga" och "bästa kvinnliga huvudroll" i Carey Mulligan. Efter att ha sett den kan jag lätt konstatera att den är värd sina nomineringar och borde kanske haft några till. Det är en mycket varm men samtidigt skrämmande berättelse som både är engagerad och tänkvärd. Det fantastiska skådespeleriet är pricken över i:et.

Tidigt 1960-tal i London. 16 åriga Jenny (Mulligan) lever ett stereotypt liv med sina stränga föräldrar. Hon studerar så mycket och så hårt hon kan, allt för att bli antagen på Oxford. När hon en regnig dag får lift av en betydligt äldre man, David (Peter Sarsgaard), hem från instrumentträningen förändras hennes liv drastiskt. Hon dras in i Davids fartfyllda liv och plötsligt äter hon på fina resturanger, lyssnar på livemusik på klubbar och får möjligheter att resa runt i Europa - hon lever livet. Men David visar sig också ha mindre ljusa sidor och Jenny blir ständigt pressad av både sina föräldrar och skolan. Men i slutändan är det hon själv som måste välja hur hon vill leva sitt liv.

"An Education" är en oerhört trivsam film. Den har mycket värme och "feelgoodkänsla" samtidigigt som den är tankvärd och skrämmande, då den behandlar ett seriöst ämne. Ingenting framställs som vitt eller svart, även merparten av karaktärerna har både dåliga och bra sidor. Nyanserat och oberäkneligt med andra ord.

Men filmens absoluta storhet ligger i det mästerliga skådespeleriet. Från minsta biroll till Carey Mulligan i huvudrollen, alla gör otroliga tolkningar. Bäst är den unge och söte Mulligan, som spelar grymt engagerat och träffsäkert. Jag hoppas personligen att hon tar hem guldgubben den 7 mars. Även Sarsgaard imponerar stort i rollen som David. Han övertygar både med sin charm och sin "mörkare" sida. Faktum är att de flesta karaktärerna genomgår någon slags förändring och det ställer höga krav på skådespelarna. De klarar det som sagt utan några som helst problem. Även Alfred Molina, Emma Thompson, Olivia Williams och Rosamund Pike förtjänar att nämnas, då även dessa gör mycket starka prestationer. Det högklassiga skådespeleriet bidrar med en högst påtaglig trovärdighet.

Handlingen må vara klassisk och förutsägbar men det är som sagt sättet det utförs på som präglar filmen. Även foto och musik är av högsta klass. Något som också är tilltalande är hur genuint äkta historien framställs på. Det är varken moraliserat eller påtvingat på något sätt. Hornby berättar filmen utan några genvägar och utan att hamna i några av Hollywoods många fällor. När du går ut från biosalongen känner du dig varm och glad, det är ett som är säkert!

Betyg: 9/10

Monsters Inc

Jag älskar Pixar och allt de har gjort. Alla deras filmer är oerhört fantasifulla med många sköna karaktärer och bra och engagerande historier. Dessutom passar de flesta av deras filmer såväl barn som vuxna och animeringen är underbar. Av någon anledning har jag aldrig sett "Toy Story"-filmerna eller "Monsters Inc". Men nu har jag tagit mig tid och sett den sistnämnda. Jag är mycket glad att jag gjorde det, för det är en av de bästa och kanske den mest fantasifulla av deras filmer.

På företaget Monsters Inc. i monsterstaden Monstropolis jobbar en massa monster som genom att skrämma människorbarn på nätterna producerar ström åt staden. Den bäste av "skrämmarna" är den fluffiga och varmhjärtade James P. Sullivan som arbetar tillsammans med den klotrunde, gröne och enögde Mike Wazowski, hans bästa vän. En dag händer det fruktansvärda. Ett människobarn lyckas smita med Sulley till monstervärlden. Sulley och Mike blir livrädda för flickan, eftersom människor anses vara giftiga och livsfarliga. Nu måste de göra allt för att föra tillbaka flickan utan att någon upptäcker dem - särskilt inte den onde och listige kameleonten Randall. Äventyret har börjat!

"Monsters Inc" är en film som "sveper med en" in i dess egendomliga värld. Under filmens gång är man som trollbunden och när filmen är slut känner man en tomhet. Vad beror detta på? Först och främst är det en makalöst fantasifull film. Bara det att en paralell monstervärld strömsätts med hjälp av människobarns skrik säger det mesta.

Vidare så är filmen full av sköna karaktärer. Givetvis är Sulley och Mike de två man får lära känna bäst, men det finns ett dussintala andra minnesvärda karaktärer som alla är noggrannt skapade med röstskådespelare som alla är klockrena.

Filmen passar både vuxna och barn. De yngre uppskattar den för dess fantasi, färglada monster i alla dess olika former och inte minst det fantastiska äventyret. De kanske till och med kan ta in budskapet om att monsterna under deras säng inte alls är så farliga egentligen. De vuxna njuter givetvis också av karaktärerna och storyn men kanske mest av allt framkallar filmen nostalgi och minnen från barndomen.

"Monsters Inc" är en film du inte får missa om du gillar animerat. Eller förresten, det kvittar om du gillar animerat eller ej, tycker du inte om filmen är du förmodligen en hjärtlös och humorlös person med en inskränkt fantasi. Skämt åsido, du mår bra när du ser den och du känner dig som ett litet barn igen. Enligt mig är "Monsters Inc" en av Pixars bästa (har ej sett Toy Story), och det säger mycket!

Betyg: 9/10

Avatar (3D)

Då har man sett den. Äntligen! James Camerons största projekt hittills. Mannen har tidigare regisserat klassiker som "Alien", "Terminator" och "Titanic". I över tio år har denna historien utformats i hans hjärna, bit för bit och nu är den alltså här. Han var till och med tvungen att vänta ifatt teknologin för att göra sin dröm rättvisa. Efter att han såg Gollum i "Sagan om ringen" och tekniken bakom den lille krabaten insåg han att tiden var mogen. "Avatarhypen" har varit ENORM och jag kan lugnt säga att mina förväntningar var galet höga. Aldrig tidigare har jag velat se en film så mycket som denna. När jag steg ut ur biosalongen var jag inte paralyserad, filmen hade sina brister som tyvärr gör att filmen inte är det storslagna mästerverk som man hade hoppats på. Men lyckligtvis är bristerna små och lätta att förlåta och till och med glömma när man får åka med på en magisk och oförglömlig resa. Ett storslaget visuellt mästerverk är det utan tvekan. Mitt livs bioupplevelse!

Året är 2154 och jordens tillgångar börjar sina. På den blåa planeten Pandora finns det massor av värdefulla mineraler som människan vill utnyttja. Men ingenting är enkelt. Förutom livsfarliga djur är planeten bebodd av tremeter långa blåa varelser - Na´vi (urbefolkningen). Självklart gör de allt för att försvara deras land. Rullstolsbundna Jake Sully (Worthington) får chansen att fullfölja sin döde brors jobb, eftersom deras genkod matchar varandra. Hans DNA blandas med en riktigt Na´vis DNA och genom ett högteknologiskt program får han möjligheten att kontrollera en alldeles egen Na’vi-klon. Hans uppdrag är att leva sig in i urbefolkningens miljö, lära sig deras seder och på sätt sätt vinna deras förtroende så att människorna kan haffa åt sig deras mineraler snabbare, enklare och på ett mycket mindre smärtfyllt sätt. Men med tiden trollbinds Jake av naturen, folket och framför allt en Na´vi brutta och han börjar tveka. Vem gör rätt och vem gör fel?

Låt oss börja med det negativa, för visst finns det brister, lyckligtvis små och lätt att överse. Det är lite för mycket "Hollywoodstil" för filmens bästa. Klichéerna är av överflöd och det mesta är ganska förutsägbart. Mest av allt kärlekshistorien som följer handbokens alla steg. Men "Avatar" är ingen kärlekshistoria, utan en magisk och trollbindande drömvärld. Fokusera på den snygga och detaljrika miljön istället och glöm den småjobbiga dialogen. Men som sagt, några oväntade vändningar och något mindre klyschiga karaktärer skulle gjort filmen gott och gjort det till det stora mästerverk man hade hoppats på.

Men visst är filmen ett mästerverk. Åtminstone visuellt sett. När man ser skogen genom plastglasögonen för första gången tror man knappt sina ögon. Så detaljrikt, så snyggt, så levande! Vilddjuren är snuskigt välgjorda och även Na´vi folket är en fröjd för ögat. Den tredimensionella skogen är utan tvekan ett steg framåt för film i allmänhet. Men något jag upptäckte är att det är svårt att fokusera på mer än ett ställe när man tittar i 3D. Koncentrera dig därför inte alltför mycket på undertexten, då missar du den fantastiska miljön. Mitt råd är att istället lyssna och njut av Pandoras universum, då blir upplevelsen ännu mer fascinerande.

Vidare så är samhällsreferenserna tydliga. De giriga och inskränkta människorna försöker utrota urbefolkningen med hjälp av bättre utvecklad teknologi. Imperialismen och kolonialismen är inte långt borta.

Skådespelarna gör bra jobb. Sam Wortington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana, Michelle Rodriguez, Stephen Lang, alla gör bra och trovärdiga insatser. Ju längre filmen går ju mer känner man för karaktärerna, sympati för vissa, förakt för andra och i den sista actionfyllda akten är spänningen otroligt hög tack vare att man verkligen bryr sig om karaktärerna.

Filmen har som sagt brister i form av dialog och avsaknaden av twistar och det är det enda som är i vägen för ett fulländat och komplett mästerverk. Men om man tänker efter är det inte manus och dialog som man väntade sig, utan en
visuell "mindblowing", och det är precis vad det är. Därför säger jag att "Avatar" lever upp till den smått osannolika hypen. Det "Avatar" gör allra bäst är trots allt att underhålla, och som den gör det. 2 timmar och 40 minuter har aldrig gått snabbare, detta tack vare Camerons lekfulla hjärna. Pandora är ett universum, långt mycket mer intressat än "vårt eget". Man vill stanna kvar där för evigt och utforska alla dess platser. Därför hoppas jag innerligt på en uppföljare med förutsättningen att det är Cameron och ingen annan. För visst kan han det där med uppföljare.

Upp till det allra högsta betyget når inte riktigt filmen, på grund av bristerna som jag har nämnt. "Avatar" är dock en otrolig film som du MÅSTE se om du gillar film. Se den på bio och helst i 3D. Låt mig somna och vakna upp på Pandora...

Betyg: 9/10

Slumdog Millionaire

I fredags hyrde jag "Slumdog Millionaire". Givetvis var mina förväntningar höga med tanke på filmens oerhörda framgång i Oscarssammanhang (8 stycken bl.a. bästa film).

Vi slängs in mitt i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Jamal Malik, 17 årig slumpojke, överrumplar alla genom att svara rätt på fråga efter fråga. När han är uppe på 10 miljoner rupies och programmet tar reklampaus, blir han arresterad, anklagad för fusk.

Hur kan en 17 årig pojke från slummen veta svaren på alla dessa frågor? Polisen hotar och torterar honom för att få reda på hans fuskmetoder. Men det visar sig att svaren ligger i Jamals egna erfarenheter i hans stökiga uppväxt. Bakom varje svar döljer sig en häpnadsväckande historia. Jamal berättar bland annat om hur han blev föräldrarlös och tvingades fly och växa upp med sin bror Salim. Vi får se hur deras relation förändras och Jamals febrila sökande efter sin bardomskärlek Latika..

Jag kan verkligen förstå varför filmen erövrade så många priser som den gjorde. Det jag kom att tänka på direkt var fotot. Det är grymt skickligt filmat, med en närvaro som inte går att ta miste på. I grund och botten är det en vanlig livssklidring av en grabb som har haft en väldigt svår uppväxt och som gör allt för att återförenas med sin stora kärlek. Låter som en hel klichécirkus. Nej, det som tilltalar mig är själva "vem vill bli miljonär konceptet". Danny Boyle lyckas med att göra en vanligtvis klyschig historia till en smart, fräsch och inte minst gripande story.

Även musik och skådespeleri är av hög klass, inte minst Dev Patel själv, som spelar Jamal. Det finns dock vissa små detaljer som hindrar "Slumdog Millionaire" från en gjuten tia. Hur Jamal vet alla svaren på frågorna i progammet får vi veta men inte HUR han kom att tävla. Frågan ställs i filmen men får inget riktigt svar. Jag stör mig även lite på skådespelerskan som spelar Latika den äldre. Hon känns mest som en tom yta utan någon större tillgivenhet gentemot Jamal. Grunden i filmen är ju trots allt deras kärlek till varandra, men jag tycker inte riktigt att kärleken "når fram". En bättre skådespelerska kunde bidragit till ett starkare band mellan Latika och Jamal och därav väckt ett större engagemang i publiken.

Men nåja, det är bara petitesser. På det stora hela är "Slumdog Millionaire" en underbar film. En storslagen historia och en värdig Oscarsvinnare. På grund av redan nämnda småmissar når filmen inte upp till det högsta betyget, men är trots det en av årets 2-3 bästa filmer hittills!

Betyg: 9/10

Den Gröna Milen

Igårkväll såg jag en av mina nyinköpta filmer, "Den Gröna Milen". Filmen är baserad på Stephen Kings roman och regisserad av Frank Darabont år 1999.

Paul Edgecomb (Tom Hanks) var på 30-talet vaktchef vid en avdelning för dödsdömda på delstatsfängelset i Cold Mountain. En dag anländer en ny fånge till avdelningen. En jättelik svart man vid namn John Coffey, anklagad och dömd för att brutalt ha mördat två småflickor.

John visar dock inga som helst tendenser till ett våldsamt beteende och en dag händer det något underligt. Något som liknar ett mirakel...

Det är omöjligt att inte jämföra denna filmen med "Nyckeln till frihet". Samma regissör, samma författare till böckerna och båda två utspelar sig i ett fängelse. Något jag saknar mycket i "Den Gröna Milen" är faktiskt musik. Den förekommer inte särskilt ofta och när den gör det är det inte lika storslaget som i "Nyckeln till frihet" till exempel.

Men filmen innehåller många bra saker. Framför allt alla olika personligheter, både vakterna och fångarna. Vi tittare lär oss känna de olika människorna. Den sympatiske Paul Edgecomb, den "onde" och sadistiske fångvaktaren Percy, den psykopatiske William "Billy the Kid" Wharton, den besatte Eduard Delacroix och hans lilla underliga muskompis "Mr Jingles" är bara några av de härliga och unika personligheterna vi stöter på. Den underligaste av de alla är den nya fången, John Coffey. Karaktärerna är djupa och vi sympatiserar med vissa och nästan hatar andra. Det är det som gör denna filmen så sevärd och minnesvärd.

Som väntat är skådespelarna enastående. Hank i spetsen gör ett mycket stabilt och trovärdigt jobb och alla andra är minst lika bra. Filmen innehåller det mesta.Det jag saknar lite är någon oväntat vändning. Den är inte på något sätt förutsägbar men jag skulle ändå uppskattat en liten twist på slutet eller så.

"Den Gröna Milen" är definitivt en film för alla som älskar film. Den når inte riktigt upp till Darabonts tidigare mästerverk men är ändå en riktig höjdare. Darabont är en mästare på att göra filmer äkta och levande. Dessutom skapar han en obeskrivlig stämning och man tror nästan att man befinner sig i fängelset. Den är spännande, sorglig, komisk, gripande, äkta och riktigt riktigt bra.

Betyg: 9/10

Scarface

Den första filmen jag såg var "Scarface" av Brian De Palma. Filmen gjordes 1983 och räknas som en av våra största klassiker. Inte riktigt i klass med Gudfadern-filmerna men inte långt ifrån. På sin tid kritiserades filmen ganska mycket på grund av sin brutalitet och inte minst synen på knark, men nu är filmen hyllad av både kritiker och publiken.

Huvudpersonen är Tony Montana (Al Pacino), en kriminell kuban som kastats ut av Fidel Castro och söker lyckan i Miami. Mycket snart blir knark och våld hans vardag och allt och alla som står i vägen för honom "ryker". Han tar inte skit från någon och hans maktposittion blir allt högre och högre. Men han skaffar sig fiender och hans dröm blir istället hans undergång.

Scarface är en väldigt sevärd film. Inte minst tack vare Al Pacino. Hans tolkning som Tony Montana, som alltid talar sanning även när han ljuger, är alldeles underbar. Hans ansiktsuttryck, hans dialekt, han repliker, ja i stort sett allting med honom är perfekt. Man förstår verkligen att Tony Montana är en man man inte vill stöta på i en mörk gränd.. Även alla biroller gör ett fantastiskt jobb tillsammans med skådespelare som Michelle Pfeiffer,F. Murray. Abraham, Robert Loggia m.m.

Som de flesta klassiker är "Scarface" väldigt lång (ca 2.45) men den blir aldrig seg. Det händer saker hela tiden och actionscenerna är underbara. Är du av den känsligare typen och har svårt för blod är detta nog inte din typ av film men om du älskar maffiafilmer med underbara skådespelare och inte minst ett grymt bra slut är "Scarface" ett måste. Tony Montana är utan tveksam en av filmhistoriens coolaste skurkar, för mig på en god andraplats bakom briljanten Jokern i "The Dark Knight" (Heath Ledger). "Say hello to my little friend".

Betyg: 9/10