Inception

Christopher Nolan skapade sig ett namn genom debuten "Memento" 2000. Filmen spelades baklänges och tvingade tittaren av hela tiden vara uppmärksam och tänka till. I de nya Batmanfilmerna visade han prov på fantastisk action, innehållande specialeffekter och epsik musik. Mellan filmerna om "Läderlappen" gjorde han mästerverket "Prestige", en enda stor illusion som ständigt tog nya vändingar. I Hans senaste storfilm, "Inception", använder sig av allt han tidigare har lärt sig med ett fantastiskt resultat.

Cobb (Leonardo DiCaprio) är den främsta i världen på att stjäla idéer ur drömmar, en invecklad process som kräver pengar, tid och kunskap. Men Cobb nöjer sig inte med det. Efter en överenskommelse med en Saito, en kinesisk företagschef (Ken Watanabe), rekryterar han ett team, vars uppgift är att plantera en idé hos en son (Cillian Murphy) till en döende företagsboss, vars företag håller på att konkurera ut alla andra företag på marknaden, däribland Saitos. Idén som ska planteras går ut på att sonen ska splitta upp företaget. Att plantera en idé - inception - är det svåraste man kan försöka sig på och frågan är om Cobbs team har vad som krävs för att klara det.

Det kanske låter invecklat och lite luddigt, men så är inte fallet. Nolan prioriterar nämligen drömvärldarna och hur allting därtill fungerar väldigt högt. Och visst är det en fascinerande konstruktion, förvisso invecklad i den bemärkelsen att allting är oerhört detaljerat. För att förstå filmen behöver du inte vara någon större tänkare, absolut inte. Men det krävs att du är ständigt uppmärksam för att få ut maximalt av filmen. Ju fler gånger du ser filmen desto mer kommer du garanterat att hitta. Det finns massor av möjliga tolkningar av filmens "sanna identitet" och det är upp till tittaren att avgöra vilken som är den rätta.

Samtidigt som din hjärna tvingas arbeta får du underhållning av världsklass serverad på ett fat. Det är skidjakter, explosioner, gravitationslösa hisschakt och mycket mer som med hjälp av fantastiska specialeffekter och ett maffigt soundtrack signerat Hans Zimmer garanterat inte lämnar någon oberörd. Det är just denna blandning av ett välarbetat och intelligent manus och ett extremt högt underhållningsvärde som är filmens största styrka.

Istället för att riktigt drivas med i historien så blir tittaren något passiv, man ser filmen från ovan istället för att vara en del av den. Nolan är så mån om att få sin alternativa värld så perfekt uppmålad som möjligt att han glömmer bort karaktärerna. Om man skulle få samma insikt om karaktärerna och lära känna dem lika bra som drömvärldarna så skulle filmen varit ett obestritt mästerverk. Nu uteblir det stora engagemanget och under en flyktig sekund funderar jag faktiskt om filmen skulle lämpat sig bättre som dokumentär.

Skådespelarna sköter sig överlag mycket bra, speciellt med tanke på det lilla de har att jobba med. De Caprios och Cotillards karaktärer är de enda man kommer någorlunda under ytan på och föga förvånande presterar de bäst. DiCaprio spelar en karaktär med påtagliga likheter med hans karaktär i Scorseses "Shutter Island" och gör det med klass. Marion Cotillard är som klippt och skuren för sin roll i värsta femme-fatale-stil. Hon är iskall, oförutsägbar och riktigt skrämmande. En annan skådespelare som jag gillar starkt och som även här är riktigt bra är Ken Watanabe. Och visst är det alltid roligt att se Michael Caine på duken, trots att han knappt får någon speltid alls i filmen.

"Inception" må inte vara den intellektuella utmaning och tankeprovocerande film som man hade förväntat sig, men när du får se en genomtänkt, smart och samtidigt sanslöst underhållande film går det, trots avsaknaden av karaktärsdjup, inte att klaga.

Betyg: 8/10

A-Team

A-team är ursprungligen en serie från 80-talet som har fått något av en kultstämpel över sig. De flesta som har sett serien gillade inte denna filmen särskilt mycket men jag, som är uppväxt utan serien, fann filmen oerhört underhållande.

Filmens titel syftar på ett gäng actionsnubbar bestående av Hannibal Smith (Liam Neeson), B.A Baracus (Quinton Jackson), Peck (Bradley Cooper)och Howlin Murdock (Sharlto Copley). Detta så kallade A-Team rycker in vid situationer som ingen annan kan hantera, de är helt enkelt bäst. När teamet blir förråda och felaktigt dömda för krigsbrott åker de i fängelse. Därifrån börjar deras hämndresa!

Filmen börjar starkt och direkt känner man värmen mellan de fyra karaktärera. Neeson spelar den hårdkokte men intelligenta ledaren, Jackson är den flygrädde biffen, Cooper är, tro det eller ej, tjejtjusaren som gillar att visa upp sina muskler och sist men inte minst Sharlto Copley som imponerade stort i förra årets "District 9". Här spelar han en mentalt rubbad galning som inte kan mycket annat än att flyga. Copley är något av filmens comic relief och han gör det med bravur. Även Neeson passar bra som ledaren i gänget, vilket han visade i "Taken". Cooper och Jackson är inte av samma kaliber men bidrar med en charm som höjer filmen ytterligare. Men det är som sagt inte deras individuella agerande utan kemin mellan dem som är av största vikt.

Actionscenerna är många, orealistiska och grymt häftiga. Ett exempel är scenen där Jacksons karaktär räddas ur fängelsebilen. Det är riktigt coolt och inte ett dugg realistiskt. Men det är just det som är charmen med det hela. Filmen tar sig inte på för stort allvar, tvärtom. Även karaktärerna är medvetet klyschiga vilket också bidrar med en härlig charm.

Mellan all action finns en essentiell humor som tillåter en att andas ut och skratta. Det finns med andra ord inte en tråkig sekund i hela filmen. Tillsammans med "Kick-Ass" är "A-Team" den film som jag har skrattat mest till i en biosalong på väldigt länge. Intrigen har man sett förr och känns något tråkig men vad gör det i en film som överskuggas av den stora underhållningen.

Betyg: 8/10

Mr.Nobody

Jag såg nyligen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och den imponerade stort på mig. När jag läste att "Mr.Nobody" är en film åt det hållet kunde jag inte låta bli att ta en titt. I efterhand kan jag säga att det är en av de märkligaste, vackraste och mest tankvärda filmerna jag har sett på väldigt länge.

Året är 2092 och människan har uppfunnit ett sätt att bli odödlig genom automatisk cellförnyelse. Nemo Nobody är den sista dödliga mannen på vår planet och blir utfrågad om hans liv och hur det har varit av en nervig journalist. Vi får ta del av ett dussintal olika livsversioner beroende på olika val som Nemo har tvingats göra. "Det stora valet", som historien i grund och botten bygger på, är Nemos val som nioåring mellan att stanna hos sin pappa i England eller åka med sin mamma till Amerika, efter att föräldrarna separerat. Därifrån börjar en parallellhistoria där vi får se hur livet hade sett ut om han valde att stanna respektive åka. Därefter förgrenar sig historierna yttligare efter andra val, stora eller små, som Nemo tvingas uthärda, som får olika konsekvenser.

När jag hade sett ett litet tag av filmen frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Föreläsningar om universums olika dimensioner, existensiella frågor och drömlika sekvenser av ofödda barn i himlen är bara ett fåtal exempel från denna annorlunda film. Men ju mer jag såg av filmen ju mer tyckte jag om den. Det är en väldigt intressant film fylld till bredden av symbolik, budskap och tolkningsmöjligheter. Det är en film om val, hur svårt det kan vara att välja, vilka konsekvenserna blir, hur till synes små obetydliga faktorer påverkar ens livsöde. Spelar det egentligen roll hur du väljer? Är det enkla valet alltid det bästa? Finns det några rätta val? Frågorna är många och det är upp till dig själv att hitta svaren - om det finns några.

Trots att det mesta i filmen överskuggas av det komplexa manuset finns det utrymme för en underbar kärlekshistoria. Kemin mellan Anna och Nemo som tonåringar är minst sagt påtaglig. Alla skådespelare gör bra jobb men Jared Leto (Nemo) och Juno Temple(Anna som tonåring) förtjänar extra uppmärksamhet. Det är också här som budskap som "kärleken är starkast - lyssna till ditt hjärta" smyger sig in. Dormael betonar även vikten av att faktiskt välja och inte lämna sitt liv åt slumpen. Men spelar det egentligen någon roll om eller vad man väljer när det ändå kan förändras på grund av en slumpartad händelse på andra sidan jordklotet? Med andra ord så anar man en viss tvetydighet.

Filmen har kallats för pretentiös på grund av sin filosofaska anda. Och visst ligger ordet pretentiös nära tungan när utläggningar om "The Big Crunch" och frågor huruvida vi existerar eller inte tas upp, men enligt mig är det berättigat. Det känns varken löjligt eller påklistrat, snarare konstnärligt och charmigt. Lägg därtill ett bildspråk som talar för sig och ger en extra kryddning åt den redan exklusiva soppan.

Slutet lämnar inte heller några svar, med all rätt. Till ytan är det en film om en mans olika potentiella livsöden, men i grund och botten representerar han bara en vanlig människa som ställs inför vardagliga situationer där man tvingas välja. Man kan alltså kalla filmen för en studie i människans olika val och dess konsekvenser. "Vilken väg är den rätte?" "Alla vägar är rätt" Det spelar ingen roll vilken väg som karaktären i filmen faktiskt valde, åtminstone inte för mig. Det intressanta är att se skillnaden mellan de olika valen.

"Mr.Nobody" är helt klart en film som blir bättre ju mer man tänker på den. Det är också en film som tåls att se många gånger. Den spelar på så många nivåer och det viktigaste är att regissören inte ger några svar. Tolkningar är helt upp till tittaren, vilket är väldigt befriande. Den må kanske inte ha en fullt lika gripande kärlekshistoria eller toppklassiga skådespeleri som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", men filmens potential att väcka tankar hos tittaren är svårslagen. En frisk fläkt och ett välkommet avbräck från dagens många ytliga och övertydliga hollywoodproduktioner!

Betyg: 8/10

Robin Hood

Alla känner till Robin Hood. Den laglöse pilbågsspecialisten som tar från de rika och ger till de fattiga. Historien har filmatiserats många olika gånger. Det har varit Errol Flynn, det har varit Kevin Costner och det har till och med varit tecknat. Den senaste versionen är regisserad av Ridley Scott (Gladiator, Alien, Blade Runner) med Russell Crowe i huvudrollen.

I denna moderna version får vi se Robin Longstrides väg till laglöshet och den person som vi förknippar honom med. Vägen dit är fylld av krig, kungar, kärlek och allt annat som hör till.

Precis som "Quantom of Solace" inte kändes som en bondfilm så känns inte Ridley Scotts film som Robin Hood. Först och främst är Crowe ett alldeles för fegt val av Scott. Håret, ansiktsdragen, kroppsbyggnaden, ja i stort sett hela han känns väldigt "ohoodsk". Robin Hood ska vara listig - inte biffig! Det känns som han agerar mest på rutin, likaså Cate Blanchett. Den som är bäst är faktiskt vår alldeles egne Max von Sydow. Han spelar med en påtaglig charm och en god portion humor. Förutom vår svenske ikon finns det ingen riktigt minesvärd karaktär i filmen, vilket skulle behövas. Vem minns inte Alan Rickmans sheriff från "Prince of the thieves"?

Det är svårt att inte jämföra med filmen med "Gladiator" med tanke på filmernas många likheter. Det är tydligt att "Robin Hood" inte har samma starka story som sin storebror - man sveps aldrig in i historien på samma sätt. Man blir inte heller lika känslomässigt berörd. Trots att "Gladiator" är ganska förutsägbar sitter man ändå som på nålar mycket tack vare det makalösa skådespeleriet från främst Russell Crowe och antagonisten Joaquin Phoenix. Som jag redan har nämnt gör Crowe vad man förväntar sig i Robin Hood, varken mer eller mindre, men man har sett det förut. Mark Strong gör en likadan roll som han har gjort tidigare i år i filmerna "Kick-Ass" och "Sherlock Holmes" och det är onekligen tröttsamt.

Nu låter det som att jag sågar filmen, men i själva verket förklarar jag bara vad som fattas för att det ska bli en ny "Gladiator". Filmen har förutsättningarna och potentialen men tyvärr gör den tråkiga storyn och det överlag "tråkiga" skådespeleriet att filmen inte är av samma klass, eller ens i närheten.

Iden om en prequel är intressant men tyvärr sveps man aldrigt riktigt med i historien. Man vet ungefär hur det kommer sluta och tyvärr är inte vägen dit tillräckligt underhållande. Filmen är inte dålig men stora namn föder höga förväntningar och såhär i efterhand kan jag konstatera att de inte infriades den här gången.

Betyg: 6/10

Iron Man 2

Den nya filmen om Iron Man tar vid där den första slutade. Tony Stark (Robert Downey Jr) avslöjar sin identitet för allmänheten och staten vill ta del av hans vapenteknik. Samtidigt smider en hämndlysten ryss, Ivan Vanko (Mickey Rourke), planer för att krossa Iron Man.

Det börjar bra. Riktigt bra. Mickey Rourkes skurk är omgiven av en härlig mystik, varje gång han är i bild blir musiken mörk och dov. Denna mörka ton är definitivt på sin plats och Rourke gestaltar Vanko på ett klockrent sätt - hans ryska brytning, hans elaka flin och inte minst hans påtagliga närvaro. Även Robert Downey Jr. övertygar trots att han har gjort den sortens roller hur många gånger som helst nu. Hans nonchalanta och ironiska agerande känns helt rätt. En som däremot inte övertygade är Samuel L. Jackson.

Filmen är som sagt väldigt bra till en början men tappar ju längre filmen lider. När mystiken försvinner gör även mitt intresse det. Scenerna där man får se Rourke på labbet känns väldigt ointressanta och helt onödiga. Man kunde gjort något så mycket bättre av den skurken. Man faller även i "Transformersfällan", d.v.s ju mer robotar desto bättre. Istället borde man fokuserat mer på storyn som inte håller den nivå som man hade önskat.

Filmen är inte dålig, men samtidigt känns det som den kunde ha blivit betydligt bättre. Det finns lite saker som jag stör mig på men filmen är tillräckligt underhållande för att få godkänt av mig.

Betyg: 5/10

The Ghost Writer

Roman Polanskis senaste film, "The Ghost Writer", är en tät thriller som är lika kuslig som titeln. Trots sitt trassliga privatliv lyckades Polanski med att skapa en utav den bästa thrillern på länge.

Ewan McGregor spelar spökskrivaren som får i uppdrag att skriva den förre premiärministern Adam Langs biografi, efterom den förste spökskrivaren plötsligt dog. Efter hand börjar han dock misstänka att allting inte är som det ska, och snart börjar han göra egna efterforskningar.

"The Ghost Writer" är på många sätt lik Scorseses "Shutter Island". Handlingen är förlagd till en tämligen färglös ö, musiken luktar Hitchcock lång väg och båda filmerna har en ständigt krypande spänning som får en att vilja se mer samtidigt som man bara vill bort ifrån platsen. Polanski använder inga billiga knep för att bygga upp spänningen; istället låter han fotot, musiken och historien tala.

Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pierce Brosnan, som jag i vanliga fall är skeptisk mot, gör en trovärdig tolkning av den förre premiärministern. Tom Wilkinson gör även han en väldigt bra insats. Allra bäst är dock Ewan McGregor i huvudrollen. Han har blivit något av en personlig favorit av dagens skådespelare. Hans lugna och behagliga röst, hans oskyldiga blick, ja i stort sett hela hans agerande får mig att beundra honom.

Precis som i "Shutter Island" avslutas filmen med en twist. Men tyvärr känns vändningen varken genomtänkt eller genial, snarare lite lam. Något som däremot är positivt med filmens slut är att tittaren tillåts att tolka själv. Alla frågor besvaras inte, vilket är bra eftersom övertydlighet är något av det värsta som finns. Se filmen och låt dig drivas med i historien, och jag lovar dig att du kommer att sitta som på nålar!

Betyg: 8/10

Kick-Ass

Årets kanske mest hypade film hittills, "Kick-Ass", såg jag förra helgen. Efter att ha sett trailern var jag väldigt skeptisk; det verkade inte vara min sorts film. Men i efterhand kan jag lugnt säga att jag hade fel.

"Varför har ingen försökt att bli en superhjälte?". Den frågan ställer sig Dave (Aaron Johnson) sina två vänner på highschool. Innan man vet ordet av står Dave framför spegeln iförd en grön pyjamasaktig superhjältedräkt, redo att bekämpa stadens kriminalitet.

Det första som ska sägas är att "Kick-Ass" är den mest underhållande film som jag har sett på väldigt länge. Jag har nog aldrig skrattat högt så många gånger i en biograf förut. Filmen innehåller inte en enda död sekund; i varje bildruta finns något att underhållas av.

I likhet med "Watchmen" innehåller "Kick-Ass" mycket våld. Det är avhuggna kroppsdelar och blod i mängder. Det är inte riktigt lika "orealistiskt" våld som i "Kill Bill 1", men inte långt ifrån. Detta "oseriösa" våld, eller vad jag ska kalla det, förstärker den underbart ironiska känslan som hela filmen är full av. Filmen lämnar en nästan satirisk eller parodisk eftersmak, vilket är det som får mig att uppskatta filmen så pass mycket.

En av filmens största styrkor, eller kanske rent av den största, är karaktärerna. Kick-Ass, Hit-Girl, Big Daddy och Red Mist, alla är oförglömliga, och skådespelarna ska ha en stor eloge. Nicolas Cage som Big Daddy leverar något helt annat än sina tidigare tråkiga framträdanden. I "Kick-Ass" får han flumma till det ordentligt och han står för flertalet av de komiska inslagen. Chloe Moretz spelar den elvaåriga flickan Hit-Girl som slänger ur sig ord som "cunt" och "cocksucker" och bokstavligen sparkar skiten ur sina fiender. Man kan inget annat än att älska henne. En som jag däremot har lite svårt för är Mark Strong, som spelar skurken. Det känns lite som att han går på tomgång. Han spelar exakt likadant som i "Sherlock Holmes" tidigare i år. Hans onda blick, hans hotfulla röst och hela hans agerande känns aningen tröttsamt.

Men till slut faller även "Kick-Ass" i fällan. Konceptet är en värld lik vår egen utan några som helst övernaturliga krafter. När Kick-Ass i slutet flyger med hjälp av en slags raket som fungerar som en kulspruta tappar filmen sin trovärdighet och originalitet. Likartade manicker har vi sett många gånger förut i filmer som "Iron Man" och andra superhjältefilmer. Detta hindrar "Kick-Ass" från att nå de riktigt riktigt höga betygen men som helhet är det en underbar film. Man kan hänföras av de skickligt gjorde actionscenerna, det utsökta fotot och den ljuvliga musiken eller så kan man strunta i de tekniska bitarna och istället bara njuta av den underhållande färd som filmen faktiskt är.

Betyg: 8/10