Årsbästalistor - 2000

Jag tänkte påbörja ett projekt som går ut på att jag listar mina tio favoritfilmer från varje år med start från år 2000. Listorna är givetvis högst subjektiva. Placeringen av filmerna får tas med en nypa salt då jag bara har sett vissa filmer en gång, medan andra har utsatts för ett antal omtittningar och således kanske omvärderats. Bubblare, besvikelser och bottennapp finns också på planeringen.

Först ut är alltså jubileumsåret 2000, vilket faktiskt var ett relativt svagt filmår när jag tittar närmare. Stark topp men sämre bredd. Jag fick nästan kämpa för att få ihop tio filmer, därav uteblir bubblarna.

10. MEET THE PARENTS

Den första filmen om Greg Focker och de andra är faktiskt riktigt rolig. Ben Stiller och De Niro har en skön kemi.

9. MEN OF HONOR

De Niro igen! Filmen som sådan är lite av en "guilty pleasure". Den må vara klyschig, förutsägbar, sliskigt amerikansk or whatever. Men jag har en tendens att falla för den här sortens underdoghistorier.

8. AMERICAN PSYCHO

En fullständigt sjuk film som är baserad på en, vad jag har hört, ännu sjukare bok. Christian Bale är genial i huvudrollen som schizofren massmördare.

7.SNATCH

Man märker tydligt om en film är regisserad av Guy Richie. Stilen, tonen, klippningen, ja det mesta är säreget. "Snatch" är i min mening hans bästa film, som dessutom definierar hela hans filmkonst. Bara en sån sak som Brad Pitts dialekt gör filmen värd en plats på listan.

6. HARRISONS FLOWERS

En sorgligt underskattad rulle, okänd för de flesta. En amerikansk prisbelönad reporter och fotograf rapporteras försvunnen i norra Kroatien mitt under det rådande Balkankriget. Hustrun Sarah beger sig av till det krigsdrabbade området för att söka efter sin man. Autentisk och gripande film om ett sällan skildrat, men icke desto mindre fruktansvärt, krig. Rekommenderas starkt.

5. CAST AWAY

Tom Hanks har nästan aldrig varit bättre än här. Han gestaltar en systemtekniker som blir strandsatt på en öde ö där han tvingas kämpa för sin överlevnad. Filmen lyckas leverera på många olika plan. Det är vackert och rörande men stundtals roligt och skrämmande på samma gång. Ytterst välregisserad.

4. REQUIEM FOR A DREAM

Jag är i ärlighetens namn inget större fan av "drogfilmer". Varken "Trainspotting" eller "Fear and Loathing in Las Vegas" är några personliga favoriter. Aronofsky lyckas dock med det mesta i denna hemska historia. Det är skitigt, närgånget och riktigt jävla obehagligt. Som antidrogpropaganda är den oslagbar. Clint Mansells soundtrack och Ellen Burstyns rollprestation är båda sensationellt bra.

3. MEMENTO

Innan Christopher Nolan blev ett namn på många läppar genom fladdermöss och drömmar i drömmar, skapade han denna smått förvirrande men genialiska film. Känd för sitt annorlunda narrativ där två parallella historier berättas. En i färg som berättas i bakvänd ordning, och en i svartvitt i kronologisk ordning. De båda historierna möts i slutet. Det gäller som sagt att koppla på hjärnan rejält när man ser filmen, men gör man det blir man rikligt belönad. Är man som jag dessutom en sucker för "mindfuck" är det omöjligt att bli besviken. Högt omtittningsvärde.

2. O BROTHER WHERE ART THOU

Den första riktigt, riktigt starka filmen på listan. Enligt mig bröderna Coens bästa film och en personlig favorit. Skådespeleriet, fotot, musiken, scenografin - allt bidrar till en alldeles fantastisk stämning. Parallellerna till Homeros "Odysséen" skänker extra tyngd åt berättelsen.

1. GLADIATOR

Listan prestigefyllda förstaplats intas utan vidare problem av Ridley Scotts mäktiga mastodontrulle. Det är inte bara 2000 års bästa film utan även en av mina absoluta favoriter någonsin. Filmen lyckas med konststycket att vara episk och storslagen utan att för delen vara "over the top" eller "cheesy". Russell Crowe och Joaquin Phoenix är båda helt outstanding i sina roller. Har du inte sett filmen - se den! Har du redan sett filmen - se den igen!

Mest överskattade/största besvikelsen: Det finns ett par stycken, såsom "Remember the Titans" och "Patrioten". Förstapriset tar dock "Crouching Tiger Hidden Dragon". En film jag verkligen vill tycka om men den funkar inte alls på mig, tyvärr.

Inte sett men troliga kandidater: "Almost Famous", "Traffic", "In the Mood for Love", "Amores Perros", "High Fidelity", "Erin Brockovich", "Billy Elliot".

Filmkväll

Igårkväll sände TV4Film två filmer efter varandra som jag har velat se ganska länge. En 70-talsklassiker och en 80-talsklassiker. "Midnight Express" och "Stand By Me", två filmer "man ska ha sett". Jag passade på att kika på dem och tänkte skriva lite kort om mina tankar.

"Midnight Express" börjar riktigt bra, den första timmen är fantastisk. En gripande och spännande story byggs upp. Tyvärr förlorar filmen sedan sitt driv och man tappar engagemanget. Ju längre tid han är fängslad ju mindre fängsad blir tittaren. Välspelad med skickligt otäcka miljöer men som inte håller riktigt hela vägen. 7/10

"Stand By Me" ledde mina tankar till Deliverance. Det är ett väldigt bra betyg. Det är mysigt, charmigt och vackert ute i naturen. Med ett finstämt soundtrack och barnskådisar som levererar är det svårt att inte sköljas med i den gemytliga historien. Filmen kunde dock ha utvecklats något. Tjugo minuter längre speltid hade inte varit av ondo om de hade spenderats rätt - för att förstärka temat om vänskap och att växa upp. Hur som helst är det en film som är svårt att inte tycka om. 8/10

The Social Network

Ända sedan jag hörde talas om denna filmen har jag varit kluven. En film om Facebook lät sådär tänkte jag, till och med ganska ointressant. Men att David Fincher, mannen bakom filmer som "Fightclub", "Seven", "Zodiac" och "Benjamin Buttons otroliga liv", skulle regissera gjorde att mitt intresse höjdes avsevärt. Men trots att en personlig favorit skulle styra ratten så var jag inte helt övertygad. Även ett geni kan välja fel, även ett geni kan misslyckas tänkte jag. Men sedan började recensionerna trilla in och kritikerna var eniga; Fincher hade lyckats än en gång. Så när jag satte mig i biosalongen förväntade jag mig en ytterst välgjord och underhållande Fincher-film. Det var precis vad jag fick.

En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgenit Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta billionären genom tiderna… men för den här entreprenören så leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Något man alltid kan vänta sig av Finchers filmer är att de är välgjorda in i minsta detalj, det är kvalitet rakt igenom. Så även i "The Social Network". Foto, scenografi och musik - alla dessa komponenter sätter stämningen i filmen, prickar tidsandan och väcker känslor. Just musiken är en av filmens största styrkor.

Men den kanske största styrkan är manuset, signerat Aaron Sorkin. Hans känsla för dialog lyser verkligen igenom i filmen. Det är smart, rappt och genialiskt skrivet. Dialogen, som tar upp en stor del av filmen, blandar allvar med komik, träffsäkra citat samtidigt som den för handlingen framåt. Allt annat än en Oscar för bästa originalmanus vore en skandal.

Även karaktärerna är välskrivna. Man har undvikit övertydlighet och moraliska pekpinnar genom att låta karaktärerna ha mer än bara en mörk alternativt ljus sida. Skådespelarna gör det hela trovärdigt genom ett alltigenom proffsigt agerande. Allra bäst är Jesse Eisenberg i huvudrollen. Hans ivriga pladdrande och hans "geekiga" agernade är både fascinernade och trovärdigt. Även han är en stark oscarskanditat, dock tycker jag inte hans insats riktigt är av den klassen. Det var även roligt att se Justin Timberlake framför kameran. Jag hade förberett mig på det värsta men det visade sig att jag inte hade något att oroa mig för. Ingen De Niro men inte heller någon Hilton.

Trots att jag inte har några specifika invändningar på filmen så blev jag inte överväldigad av den. Det är långt ifrån tråkigt men inte heller har den samma höga underhållningsvärde som många andra filmer. Det där lilla extra som gör att man förälskar sig i en film finns inte där helt enkelt. Men Fincher ska definitivt vara stolt över sitt senaste verk. I en annan regissörs händer skulle en film om Facebook lätt kunna ha blivit stel och tråkig. Det är inte "The Social Network". Det är en högkvalitativ film med ett fantastiskt manus och som dessutom är filmtekniskt fulländad och mycket välspelad.

Betyg: 8/10

Wall Street: Money Never Sleeps

"Wall Street" är enligt mig en av de bättre filmerna från 80-talet, mycket tack vare det klockrena sättet som finansvärlden skildras på. Därför hoppades jag mycket på "Wall Street: Money Never Sleeps", speciellt med tanke på den rådande finansiella krisen.

Drygt tjugo år sedan sist. Gordon Gekko är ute ur fängelset, sedan sina ekonomiska brott på 80-talet. Hans dotter Winnie (Carey Mulligan), som hatar honom och den girighet som uppstår på grund av pengar, får ihop det med en ung finanskarl på uppgång (Shia LaBeouf). Jacob, som han heter, dras i sin tur ner till finansvärldens mörka sidor där man inte kan lita på någon.

Det är just manuset som är filmens stora svaghet. Far/dotter-relationen är förvisso trovärdig och intressant till en början, men det blir för mycket. Det utvecklas till ett familjedrama och slutet är inget annat än klyschig, sentimental hollywoodsmörja. Wall Street för mig är kapitalistisk ondska, d.v.s. girighet, svek och en underbart cynisk Gordon Gekko. Tyvärr så blir det inte så mycket av dessa varorna i tvåan. Den "finansiella intrigen" känns inte heller särskilt intressant; skurken är en förvånansvärt tråkig karaktär och man drivs aldrig riktigt med i historien. Detta känns lite extra synd med tanke på den enorma potential till en intressant story som faktiskt finns i dessa tider av finanskris. Stone borde slipat lite extra på sitt manus eller gjort en intrig riktigt bra istället för två som båda lämnar mer att önska.

Men filmen är riktigt snygg. Kameraarbetet är innovativt med överblickar av storstaden och svepande åkningar som det mest utmärkande. Däremot känns musikvalet alla gånger inte helt gjutet. Det faktum att jag under filmen ställer mig frågan varför denna musiken spelas här, får ses som negativt. Filmmusik ska förstärka en känsla som vill förmedlas utan att kännas onaturlig. Punkt slut.

Skådespeleriet är det inget fel på. Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko men har efter åtta år i fängelse förändrats; han inser nu att allt i livet inte bara handlar om pengar. Douglas är fantastisk i rollen men det är omöjligt att inte sakna hans påtagliga cynism från den första filmen. Det är enligt mig en av de största orsakerna till att klassikern från 1987 är så bra som den är. De andra skådespelarna gör också bra ifrån sig, dock utan att lämna några större avtryck. Shia LaBeouf gör inga misstag och visar att han är en kapabel skådespelare. Även Josh Brolin och Frank Langella är bra, i synnerhet det sistnämnda som tyvärr får ganska liten speltid. Carey Mulligan, som var helt fantastisk i "An Education" och oscarsnominerades i den, spelar en svår och krävande roll. Hon gör en klart godkänd insats men i vissa scener får man en konstig känsla, en negativ sådan. Som ryktet säger gör Charlie Sheen en cameoroll som Budd Fox från ettan. Den scenen är nästan smärtsam att se på men samtidigt talande för hur hans karriär har utvecklats (läs degraderats). Scenen skulle nämligen kunna vara tagen från valfritt avsnitt av "Two and half men", vilket å andra sidan förmodligen är Stones avsikt - att visa hur Budds och Gekkos liv utvecklats.

"Wall Street: Money Never Sleeps" är en stilren, välspelad och ganska underhållande film men saknar den intensitet och det intelligenta manus som sin föregångare har. Tyvärr sumpar filmen sin potential när det tröttsamma relationstemat fullkomligt tar över och gör filmen till inget mer än en klyschig och konventionell hollywoodrulle. Och visst saknar man Michael Douglas underbara cynism.

Betyg: 5/10

Salt

Mina förväntningar på "Salt" var inte höga. Angelina Jolie är inte direkt känd för att medverka i oförutsägbara och intelligenta filmer och denna kändes inte annorlunda på något sätt. I efterhand kan jag konstatera att jag hade rätt.

Evelyn Salt (Angelina Jolie) är en CIA-agent som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt land. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn och för att en gång för alla visa att hon är en sann patriot.

Filmens stora akilleshäll är avsaknaden av trovärdighet. Det finns inte ett spår av trovärdighet varken i enstaka scener eller sett på det stora hela. Jolie hoppar runt i hisschakt som en utomjordisk apa, kastar sig från olika lastbilstak i full fart på motorvägen och lyckas klara de mest omöjliga situationer - helt själv - utan att bli skadad. Men den kompletta bilden känns inte heller trovärdig som sagt. Känslan att "något sånt här skulle absolut inte kunna hända" är ständigt närvarande och punkterar upplevelsen. De logiska luckorna är stora och många men jag tänker inte avslöja de med risk att spoila filmen.

Jag kan erkänna att jag gillade filmen i början, men allt eftersom spårade filmen sakta ur och till slut orkade jag inte mer. Det är inte den första actionfilmen som saknar trovärdighet och säkerligen inte den sista. Men skillnaden mellan exempelvis "A-Team" och "Salt" är att den förstnämnde är medvetet klyschig och otrovärdig medan "Salt" är ett fullskaligt försök till en seriös actionfilm. Då blir resultatet varken charm eller värme, snarare irritation och suckar.

För den "vanliga" biotittaren eller den fanatiske "Jolieanhängaren" kan "Salt" säkerligen uppskattas som god underhållning. För den mer krävande cineasten finns det dock alltför många invändningar för att uppskatta filmen. "Salt" är någorlunda underhållande och Angelina Jolie är förbannat sexig. Det räcker åtminstone till en fyra för mig.

Betyg: 4/10

The American

När jag fick höra om filmen "The American" första gången suckade jag bara. Titeln pekar på alla hollywoodproduktioner idag ska vara amerikanskt så in i botten och lämpa sig för den breda massan. Man ska knappt få chansen att andas mellan all action och absolut inte få tänka själv. Lyckligtvis betyder titeln just bara "amerikanen" och saknar symboliskt värde, eftersom filmen är befriad från alla konventioner.

Clooney spelar lönnmördaren Jack, ett odiskutabelt proffs på det han gör. Efter ett uppdrag i Sverige som går åt skogen (både bokstavligt och metaforiskt) skickas han till en mysig liten by i Italien för att ligga lågt. Så småningom får han i uppdrag av en belgisk kvinna att bygga ett avancerat skjutvapen, samtidigt som han förälskar sig i en gladlynt prostituerad kvinna.

Det första som slår mig är hur makalöst vacker filmen är. Fotot är utsökt med extrema närbilder varvade med fantastiska vyer ála Sergio Leone. Men någon västernfilm är det inte frågan om. Inga spektakulära "pistoldueller", i själva verket är det inte mycket skjutande alls. Filmen är långsam och väldigt lågmäld - historien tar den tid den behöver utan att förhasta sig, musiken är mer en bristvara än ett utmärkande drag, vilket också beskriver dialogen i filmen på ett bra sätt.

Detta är både till filmens fördel och nackdel. Positivt på så sätt att det känns befriande att kunna ta till sig det som visas utan att matas med snabba klipp, bombastiskt soundtrack eller för den del övertydlighet. Negativt på så sätt att filmen aldrig riktigt tänder till, det stora engagemanget uteblir. Även manuset är ganska tunnt, i den bemärkelse att det inte händer så mycket. Intrigen är mer kopplad till Clooneys inre och det är just hans karaktär som är det intressanta. Han gör en nedtonad roll och gör det dessutom väldigt bra. Någon charm och värme är det inte frågan om, utan han spelar ett tomt skal utan livsglädje som brottas med sitt inre. Det är endast i ett fåtal scener som inte lyckas övertyga riktigt. Eller som Michael Tapper skrev i Sydsvenskan; "Clooney besitter inte förmågan att förmedla existensiell ångest".

"The American" kan som bäst beskrivas med två ord; lågmäld och vacker. Filmen kör på en "less is more"-mentalitet med ett resultat av både gott och ont. Man blir inte bjuden på en förhastad, actionspäckad och övertydlig film vilket känns befriande, men samtidigt saknar filmen den gnista som skulle behövas för ett toppbetyg.

Betyg: 7/10

Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10