lördag 30 januari 2010

Månadens lista - December/Januari

Även denna gån slår jag ihop två månader - december och januari. Sammanlagt har det blivit sex filmer. Alla är bra filmer och platserna 2-5 är väldigt jämna. Att "Up in the air" kommer först på femte plats skvallrar om hur bra de två senaste biomånaderna har varit. Så här blev det.

1. "Avatar"

2. "Sherlock Holmes"

3. "Snabba Cash"

4. "Till vildingarnas land"

5. "Up in the air"

6. "The Imaginarium of Doctor Parnassus"

Månadens skådespelarinsats: George Clooney i "Up in the air

Filmer jag vill se i februari: "Vägen", "Precious", "Fish Tank", "Prinsessan och grodan", "The Wolfman", "Farsan", "Shutter Island"

Till vildingarnas land


Den älskade barnboken av Maurice Sendak har till slut blivit film och Spike Jonze (I huvudet på John Malkovich och Adaptation) står för regin. Filmen har fått blandad respons. Många har kallat den för mästerverk och magisk, andra för långtråkig och besvikelse. Jag ställer mig någonstans i mitten.

Nioåriga Max (underbart spelad av Max Records) lever ett vanligt liv med sin mamma och storasyster. Han gör allt som ett barn "ska" göra - jagar hunden, "leker" monster, startar snöbollskrig o.s.v. Det sistnämnda leder till att hans nybyggda snökoja förstörs av hans storasysters killkompisar och han hämnas på sin syster genom att sabotera halva hennes rum.

En kväll får Max ett utbrott på hans mamma och springer ut i skogen. Här tar hans fantasi över. Han blir kung över ett gäng pälsklädda monster och gör allt för att leva upp till sin titel samtidigt som han utvecklar ett nära förhållande med "de vilda".

"Till vildingarnas land" är i grund och botten inte en barnfilm. Det är en film för vuxna människor som har glömt hur det är att vara barn. Vilka svårigheter det innebär (filmens inledande kvart när man får se Max vardag och hur han brottas med sitt inre är oerhört träffsäkert) och vilka äventyr man får uppleva. Något som Jonze trycker på väldigt mycket är hur makalöst viktigt det är att drömma och fantisera. Fantasin har en renande effekt och barn är i princip beroende av den. Hos vildingarna får Max vara den person som han alltid velat vara. Han är kung och alla gör som han säger.

Filmen är befriad från klyschor och sentimentalitet. Den skildrar ett barns fantasi på ett realistiskt och ärligt sätt. Men filmen saknar något. Något fulländat mästerverk är det inte frågan om. Den magin och det känslomässiga äventyret som jag hoppades på uteblir tyvärr. Monsterna väcker inte den sympati som man skulle vilja. Att de representerar Max olika personligheter är tänkvärt på sitt sätt men det hämmar bara historien. Visserligen lyckas Jonze förmedla väldigt starka känslor men det är endast ett par gånger och i de flesta fall är monsterna stela och torra, när de kunde ha varit så mycket mer tilltalande. Med andra ord saknas lite glöd, värme och engagemang.

Trots detta är "Till vildingarnas land" en film du inte bör missa. En film som alla kan få ut någonting av. Barnet uppslukas av de gulliga monsterna, äventyret och det faktum att de själv är barn och känner igen sig. Den vuxna publiken får uppleva känslan att vara barn igen och kanske även tänka till och inse vilket ansvar de måste ta för sina barn.

Betyg: 7/10

måndag 25 januari 2010

Guldbaggegalan

Jag slötittade lite på årets guldbaggegala igår, Sveriges motsvarighet till oscarsgalan. Av de nominerade har jag bara sett ett fåtal och kan därförinte uttala mig om vinsterna var rättvist utteldade eller ej.

Galan i sig blev inte särskilt lyckad, enligt mig. Alldeles för utdraget och många av skämten var ganska misslyckade. Visst, Glans är alltid rolig men en del saker var nästan pinsamt. Exempelvis den inledande sången eller "genustransformeringsskämtet". Menmen, här kommer alla vinnare!


Vinnare av guldbaggar 2010 är:

Bästa film

•"Män som hatar kvinnor"

Bästa regi

•"I taket lyser stjärnorna" - Lisa Siwe

Bästa kvinnliga huvudroll

•Noomi Rapace för ”Män som hatar kvinnor”

Bästa manliga huvudroll

•Claes Ljungmark för ”Det enda rationella”

Kvinnlig biroll

•Anki Lidén för ”I taket lyser stjärnorna”

Manlig biroll

•Kjell Bergqvist för ”Bröllopsfotografen”

Manus

•Ulf Malmros för ”Bröllopsfotografen”

Foto

•Flickan

Bästa utländska film

•Det vita bandet

Kortfilm

•Skrapsår

Dokumentärfilm

•”Ebbe - the movie” av Jane Magnusson och Karin af Klintberg

Årets guldspira

•Maggie Widstrand

Hedersguldbaggen

•Waldemar Bergendahl

Särskilda insatser

•Malte Forsell - Line producer, Mammut
•Johan Söderberg - Videocracy
•Isak Gjertsen, chefsanimatör ("Metropia")

Biopublikens pris

•Män som hatar kvinnor

torsdag 21 januari 2010

Veckans filmtips

Jag har tänkt införa "Veckans filmtips" på bloggen. Jag skriver kort om ett par filmer, vad jag tycker och om jag rekommenderar dem. Det behöver nödvändigtvis inte vara filmer som jag tycker är bra utan det kan också vara sämre filmer som ni helst bör undvika. Det kanske inte blir varje vecka men så ofta jag känner för det. Här kommer tre filmtips!


Harrisons Flowers (Rekommenderas starkt)

Snyggt foto, bra skådespeleri och framför allt en mycket stark historia som verkligen griper tag i en. Kriget i Jugoslavien skildras på ett oglamoröst och äkta sätt som skapar en klump i magen. I grund och botten en kärlekshistoria där kriget endast är ett slags bevis på hur stark hennes kärlek är gentemot honom. Annorlunda och äkta, rekommenderas starkt.

Instängd (Rekommenderas)

Skräck som inte använder sig av en massa billiga knep för att skrämmas. Visst, här finns ganska gott om "hoppatillscener", men filmens absoluta styrka ligger i den klaustrofobiska stämningen. Dialogen håller sig till händelserna som sker och inte en massa sentimentala konversationer, tack och lov. Det dröjer även ett tag in i filmen innan monsterna visar sig vilket skapar en tung spänning. Tyvärr förlorar filmen ganska mycket när man vet vad som ligger bakom allt. Det övergår till en splatterfilm och rädslan och spänningen finns inte riktigt där. Men på det sora hela är det en mycket bra skräckfilm som rekomenderas!

V for Vendetta (Rekommenderas)

En visuellt snygg film som berättar en historia om ett fascistiskt London i en nära framtid. Jag har hört väldigt mycket gott om filmen och därför blev jag faktiskt lite besviken. Den är bra, men inte fantastisk. Bra skådespeleri, bra story om än ganska orealistisk och framför allt en oberäknelig antihjälte som man aldrig vet var man har. Så för all del, se filmen, men ha inte allt för höga förväntningar.

onsdag 20 januari 2010

The Mist


Frank Darabont har gjort de två bästa fängelsefilmerna som finns, varav en är den bästa filmen jag någonsin har sett. Givetvis talar jag om "Den Gröna Milen" och "Nyckeln till frihet". Därför var det med höga förväntningar och stort nöje som jag satte mig framför tv:n för att se "The Mist". Genren är skräck och filmen bygger på Stephen Kings roman med samma namn. Tyvärr lämnar filmen mycket att önska och är inte i närheten av Darabonts tidigare verk.

En tjock dimma sveper in över en småstad i USA. David Dreyton (Thomas Jane) och hans son befinner sig i en matbutik när dimman sveper fram. Snart visar det sig att det gömmer sig monsterliknande varleser i dimman och Dreyton, hans son och resten av kunderna och personalen stänger in sig i affären för att rädda sig själva.

Givetvis uppstår interna konflikter när människans förnuft sviker och överlevnadsinstinkten tar över. Men motsättningarna känns långt ifrån realistiska. Att hälften av folkmassan besmittas med "onda" religiösa värderingar av en fanatisk instabil troende kvinna känns aningen naivt och allt annat än trovärdigt. Och om man ska vara ärlig så är det den direkta motsatsen som är syftet och receptet för bra skräck. Rädsla skapas när man kan känna igen sig i situationerna och verkligen övertygas om att det är möjligt och skulle kunna hända just dig. Den psykologiska atmosfären och stämningen som filmen skulle kunna ha blir istället en ofrillig parodi.

Faktum är att "The Mist" inte är särskilt läskig, inte heller spännande och definitivt inte rolig. Filmen försöker vara alla tre, men bara halvhjärtat. Istället borde Darabont lagt mer fokus på en eller möjligen två av dessa faktorer för att få en mer engagerande film.


Dessutom är många av karaktärernas beslut och agerande väldigt ologiskt och omotiverat. Regissören borde därför ha strukit allt irriterande predikande och sentimentalt tjafs för att ge mer plats åt fördjupning av karaktärerna. På det viset skulle man inte bara förstå deras motiv och handlingar bättre utan också sympatiserat med dem och brytt sig mer om deras öde och därmed skapat en mer påtaglig spänning och engagemang.

Även skådespelarna gör högst mediokra insatser. Thomas Jane i huvudrollen är ofta oengagerad för att spela över kraftigt i nästa scen. Detta kan mycket väl förklaras av otydlig personregi av Darabont, som gör det svårt för skådespelarna att veta hur det ska agera. Resultatet blir då oftast överspel eller den direkta motsatsen. Regissören måste sätta tydliga gränser för att skådespelarna ska känna sig trygga och säkra i sina roller.

Men filmen är inte rutten rakt igenom. Vissa scener är väldigt bra och det avslutande dubbla antiklimaxet för upp filmen ett par snäpp. Tyvärr blir ändå helhetskänslan negativ. Det mest irriterande med filmen är att dess enorma potential går till spillo. Konceptet är fantastiskt men resultatet blir en oengagerad, otrovärdig och högst medioker film som endast är en dimma av vad den skulle kuna vara.

Betyg: 4/10

Snabba Cash


Precis som milleniumtrilogin har en av de mest framgångsrika svenska böckerna filmatiserats. Det medför ofta problem i form av höga krav och förväntningar. Daniél Espinoza är regissören som har gett sig på filmatiseringen av "Snabba Cash". Reslutatet är en av den högst kvalitativa och bästa svenska film på länge.

Historien kretsar kring tre personer. Den centrala karaktären, JW (Joel Kinnaman) som studerar och kör svarttaxi för att ha råd till sitt nöjesliv tillsammans med sina flotta bratsvänner. Jorge (Matias Padin) en kriminell förortskille som nyss flytt från fängelset och nu har en stor knarkaffär på gång. Sist men inte minst Mrado (Dragomir Mrsic) en veteran inom gansterbranschen som planerar sin sista affär innan han tänker lägga ner för gott för att ta hand om sin unga dotter. Alla tre dras in i en smutsig gangsterhistoria där ingen går säker och ingen kan lita på någon.

Först och främst måste jag säga att jag tillhör minoriteten som inte har läst boken. Men av vad jag har hört skiljer sig boken från filmen ganska kraftigt. Espinoza har valt att lägga fokus på det han anser vara viktigast och tona ner andra bitar för att få ner speltiden på två timmar. Jag, som inte har en bok att relatera till, kan lugnt säga att han lyckas mer än väl. Espinoza skildrar Stockholms mörka sida på ett förvånansvärt äkta sätt.

Faktum är att det mesta i filmen känns ruskigt högklassigt. Skådespelarna imponerar stort. Det annars högst mediokra skådespeleri vi är vana vid i svenska filmer känns långt borta. Här snackar vi hög internationell klass. Det mest intressanta är att ingenting framställs som svart eller vitt. I synnerhet de tre centrala karaktärerna, som alla har en human och sympatisk sida men också en annan mörkare. Jorge exempelvis gör allt för sin syster men har en väldigt kort stubin. Mrado genomgår en "förvandling" till en laglydare men hans gamla rutiner finns kvar. JW själv är den intressantaste av de alla. Han utvecklas från en harmlös överklasskille till en vilsen ung man som av slumpen och strävan efter snabba cash dragits in i en smutsig knarkaffär och tvingas stå inför många svåra val.


Kinnaman gör ett lysande porträtt. Självsäker till en början för att sedan bli allt mer förvirrad och slutligen desperat. Hans blickar säger mer än tusen ord och hans tankar når verkligen fram. Tack vare att karaktärerna inte är stereotypa utan har många olika sidor är de oberäkneliga. Man vet aldrig riktigt var man har dem och vad de är kapabla till.

Dialogen är bättre än förväntat men framför allt är det intensiviteten och den täta spänningen som gör filmen så tilltalande. Självklart är det ingen felfri film. Trots att jag inte har läst boken vet jag att vissa historier är djupare än vad de framställs som i filmen. Vissa personers agerande känns något omotiverat och istället för att tona ner allting lite borde Espinoza fokuserat på vissa historier och helt enkelt struntat i de minst relevanta. Men det är inget som stör mig när jag tittar på filmen.

Summa sumarium är "Snabba Cash" en frisk fläkt i sin genre som står mycket stadigt på egna ben. Det är skickligt rakt igenom med starka karaktärsporträtt med ännu starkare skådespeleri. Storyn är inte fulländad men det är svårt när 500 sidor ska bli två timmar film. Jag rekommenderar starkt filmen, speciellt för er som inte har läst boken!

Betyg: 8/10

Up in the air


"Thank you for smoking" och "Juno" är filmer som Jason Reitman har regisserat. Faktum är att jag inte har sett någon av dem. Men allt jag har hört om dem har varit positivt och hans senaste, "Up in the air", har blivit hyllad av kritiker och vann bland annat en Golden Globe för bästa manus. Med andra ord var mina förväntningar på topp.

Ryan Bingham (George Clooney) har ett udda jobb. Han reser ständigt runt för att hjälpa företag att sparka deras anställda. Det låter kanske inget vidare. Men för Ryan är det rena paradiset. Han lever större delen av sin tid på flygplatser, flygplan och hotell, och de fåtal veckorna han tvingas spendera hemma upplever han som en pina. Han har nämligen någon slags egen livsfilosofi om att människan är starkast ensam. Starka familjeband och relationer är inget han söker eller rekommenderar. Binghams stora mål med livet är att bli den sjunde amerikanen att flyga 10 miljoner mil med flygplan.

Binghams livsrutiner och vardag förändras dock när två kvinnor kommer in i bilden. En ung kollega, Natalie, (Anna Kendrick) vill förändra företagets sätt att arbeta genom att sparka folk genom videokopplade datorer istället. Mer praktiskt och mer ekonomiskt anser hon. Ryan tvingas ta med Natalie på sina resor för att visa henne vad jobbet kräver och innebär och varför det är nödvändigt. Han inleder också en annorlunda romans med Alex (Vera Farmiga), en rättfram kvinna som också är på resande fot.


Det första man slås av när man ser filmen är dess stämning. Det är "feel good" och lättsamt, samtidigt som filmen behandlar seriösa och aktuella ämnen. En lättsam yta med en desto tyngre bakgrund. Humorn är smart och intellektuell och roar inte bara för stunden. Faktum är att allting är väldigt skickligt gjort och tar avstånd från jobbiga klyschor, vilket känns uppfriskande.

Men filmens absoluta tyngd ligger i skådespeleriet och framför allt Clooney. Han hanterar alla situationer på ett perfekt sätt och lyckas verkligen övertyga. Charmen finns där, gåtfullheten likaså. Anna Kendrick fungerar också lysande som ung, överambitiös kvinna och Vera Farmiga spelar sin roll med en fantastisk säkerhet och glans.

Men när filmen tar slut känner man mest, jaha det var det. Historien tar aldrig riktigt fart och man blir inte fullt så engagerad som man skulle vilja. Dessutom förstör Reitham nästan allting i den avslutande akten genom att nästan falla över i en moralkaka som i så många andra hollywoodfilmer. Lyckligtvis är han för smart för det och går inte i fällan. Men slutet är ändå en liten besvikelse eftersom filmen är som mest intressant när han är på resande fot.

"Up in the air" är en bra film med många starka sidor, men som inte riktigt lyckas hela vägen. För ett ännu högre betyg skulle filmen behövt vara mer engagerande och inte bara skrapa på ytan, för något emotionellt klimax är det inte frågan om. Men en klart sevärd film som mycket väl kan tänkas sno med sig en guldgubbe eller två i årets Oscarsgala.

Betyg: 7/10