Månadens lista - Februari/Mars

Även den här gången lägger jag ihop två måndader på gund av för lite biotittande. Under februari och mars har jag sett sex filmer på bio och sammantaget har det varit väldigt bra filmer, till och med riktigt bra filmer. Tre av filmerna har jag betygssatt med en nia och två med en åtta. Den enda placeringen jag är riktigt säker på är "Alice i Underlandet", som inte riktigt höll måttet. Kampen om förstaplatsen är väldigt jämn mellan "The Hurt Locker" och Scorseses "Shutter Island". För tillfället väger oscarsvinnaren lite tyngre, men det kan vara tvärtom imorgon. Även kampen mellan den dysta och gråa "Vägen" och Greengrass antiamerikanska actionrökare "Green Zone" är mycket jämn.

1. "The Hurt Locker"

2. "Shutter Island"

3. "An Education"

4. "Vägen"

5. "Green Zone"

6. "Alice i Underlandet"

Månadens skådespelarinsats: Även kampen om mitt prestigefyllda skådespelarpris är ohyggligt jämn och därför får tre personer dela på vinsten eftersom det skulle vara orättvist att lämna någon av dem utanför. Carey Mulligan i "An Education", Leonardo DiCaprio i "Shutter Island" och Viggo Mortensen i "Vägen". Två ruskigt starka "skådespelarmånader"! Notera att den oscarsnominerade Jeremy Renner i "The Hurt Locker" inte var bra nog.








Filmer jag vill se i april: "I love you Phillip Morris", "En Enda Man", "Nine", "Percy och kampen om åskviggen", "Crazy Heart", "En Profet", "Draktränaren", "Den Fantastiska Räven", "Flickan från ovan", "Clash of the Titans", "Kick-Ass", "Invictus", "Iron Man 2"

The Hurt Locker

Samma helg såg jag två filmer om kriget i Irak. Först "Green Zone" och nu den oscarsbelönade "The Hurt Locker", regisserad av Kathryn Bigelow. Två filmer om samma konflikt men med helt olika infallsvinklar. Trots att jag gillade "Green Zone" skarpt så anser jag att "The Hurt Locker" är snäppet vassare, främst tack vare den otroligt påtagliga realismen.

Filmen har ingen egentlig handling, ingen huvudintrig eller konventionell storyline. Man får helt enkelt följa ett bombdesarmeringsteam och deras uppdrag i Irak under en 40-dagarsperiod mitt under stridens hetta.

Det låter kanske som att Bigelow tar en genväg när hon väljer att skildra tre personers vardag i kriget, istället för att vinkla historien, men i själva verket är manuset väldigt starkt. Man kommer väldigt nära inpå både kriget och karaktärerna, det känns som man är där. Realismen och spänningen är total under hela filmens gång. Även detaljrikedomen är imponerande och gör filmen ännu mer realistisk. När teamet befinner sig mitt ute i öknen och siktar på sniperskyttar en hel eftermiddag och man ser deras spruckna läppar och den torkade sanden i deras ansikten blir man tagen. Man känner hettan, tröttheten och rädslan som om man själv vore karaktärerna.

Något jag även gillade angående manuset är dess avståndstagande från hollywoodklyschor. Filmen känns väldigt fräsch och intressant. I synnerhet bombscenerna är nyskapande. Glöm alla digitala tickande bomber som desarmeras med endast ett fåtal sekunder kvar. Här är det betydligt skickligare gjort. Inte nog med att bomberna är skickligt gjorda, även sättet som just bombscenerna skildras på är attraktivt. Istället för att fokusera på bomber, explosioner och panik väljer Bigelow att inrikta sig på karaktärerna. På så vis blir det mer spännande och "nervigt".

Även skådespeleriet är lysande. Jeremy Renner i huvudrollen är allra bäst som den fullkomligt orädde och smått irriterande befälhavaren. Han utstrålar stor självsäkerhet och mycket riktigt fick han en oscarsnominering. Anthony Mackie är inte mycket sämre som Sergeant Sanborn, den mer sansade och noggranne realisten. Även Brian Geraghty gör bra ifrån sig och ger lite perspektiv på krigets vardag genom sin tolkning av teamets nervösa och ständigt livrädde yngling. Det är som sagt runt dessa tre karaktärer historien kretsar och deras samspel fungerar utmärkt.

Om du är ute efter en krigsfilm i sin ordagranna bemärkelse skulle jag inte rekommendera filmen. Det är nämligen inte en film som lever på sitt "pangpang" eller sina explosioner. Om du däremot suktar efter en karaktärsdriven "krigsfilm" som både är underhållande, spännande och fantastiskt trovärdig är "The Hurt Locker" det perfekta alternativet.

Betyg: 9/10

Alice i Underlandet (3D)

Tim Burton behöver väl ingen presentation. Sagoberättargeniet med sin karaktäristiska, visuella briljans. Därför steg givetvis förväntningarna till skyarna när jag fick höra att han skulle regissera "Alice i Underlandet". Det magiska och färgsprakande underlandet med sina bisarra karaktärer passar ju som handen i handsken tänkte man. Men med facit i hand så var det ett ganska dumt val av Burton. Istället borde han skrivit en egen saga med ett eget och bättre manus, istället för att tvingas följa en klassisk och nästintill tråkig disneysaga som vi har sett så många gånger förr.

Storyn känner väl alla till? Det är 1800-tal i England och Alice ska giftas bort till en minst sagt annorlunda ung man. Hon rymmer i sista stund och i sin jakt efter en märkvärdig kanin trillar hon ner i ett hål och hamnar i "Underlandet". Väl där stöter hon på massor av konstiga figurer och innan hon vet ordet av är hon den viktigaste spelbrickan i ett hektiskt maktspel.

Filmens största problem är just storyn. För att vara Burton är det inte alls så kreativt som vi är vana vid. Det utvecklas snabbt till en kamp mellan de "goda" och de "onda" där de sistnämnda verkar oövervinnliga. Men sjävlklart har de goda ett ess i rockärmen; en räddare som enligt en profetia ska säkerställa freden i hela landet. Ett magiskt svärd måste hittas för att man ska kunna dräpa den livsfarliga draken, men svärdet vaktas av en farlig best som försöker döda allt i sin närvaro. Med andra ord är filmen fullproppad av klyschor och helt befriad från överraskningsmoment. Hela filmen blir som en enda lång gäspning. Dessutom är historien vansinnigt lik "Narnia", värt att notera. Tim Burton, rata alla disneysamarbeten och liknande från och med nu och skriv dina egna sagor istället; det är ju det du är bäst på.

Men filmen är trots allt inte rena smörjan. Det visuella är precis vad man väntade sig; fullkomligt fantastiskt. Miljöerna är bokstavligen magiska och 3D-teknologin gör sig själv rättvisa. Under vissa stunder får jag en härlig "Avatarkänsla" och det är sannerligen positivt!

Även karaktärerna är lyckade. De allra flesta är mer eller mindre knasiga och röstskådespelarna är perfekta. Johnny Depp spelar kanske den galnaste av de alla; hattmakaren. Visserligen gör han inte dåligt ifrån sig men man börjar tröttna på hans roller som alltid är likadana. Han borde göra mer åt "Finding Neverland" -hållet. Helena Bonham Carter gör en rolig roll som den onda drottningen men de bästa karaktärerna, enligt mig, är den osynliga katten Chess och larven Absolem (underbart spelad av Alan Rickman). Dessa båda karaktärerna är omgivna av en härlig mystik och magisk stämning i klassiskt Burtonmanér. Det finns däremot andra karaktärer som är mindre lyckade. Exempelvis den vita drottnignen, spelad av Anne Hathaway. Precis som resten av filmen ges det inga som helst förklaringar till vem hon är, hur hon är, varför hon är där eller någonting annat för den delen. Hon bara dyker upp och Burton litar på att publiken ska acceptera det.

Vart ska betyget hamna då? Well, filmen är inte direkt dålig. Scenografin och karaktärerna är med vissa undantag klockrena och sammantaget är det roande, om än bara för stunden. Men klyschorgien till manus gör att upplevelsen punkteras och "Burtonmagin" är nästan hela tiden obefintlig. Bra regissörer föder höga förväntningar och tyvärr befriades de inte riktigt den här gången. Därför stannar betyget på "Godkänd". Bättre lycka nästa gång Tim Burton säger jag.

Betyg: 5/10

Green Zone

"Bourne i Irak" har den kallats. Och visst är likheterna slående; Paul Greengrass regisserar, Matt Damon spelar huvudrollen, man använder sig av en skakig handkamerna och framför allt är det riktigt spännande.

2003 är året då Chief Rory Miller (Damon) är ledare för en grupp soldater som letar efter massförstörelsevapen i Irak. Men när de inte hittar några vapen börjar han tvivla på deras informationskälla och snart vet han inte vem som är hans egentliga fiender.

Det finns som sagt många likheter med Bourne-trilogin. Förutom radarparet Greengrass/Damon är tempot svindlande högt, klippnigen är intensiv, musiken är pulshöjande och den skakiga handkameran bidrar med närvarokänsla. Med andra ord har den allt vad en actionfilm innebär och det är oerhört spännande från början till slut.

Något jag gilar väldigt mycket med filmen är dess budskap, åtminstone sjävla budskapet i sig. Efter terroristattacken den 11 september har USA börjat göra lite som de själva vill. De gick in i Irak utan FN:s godkännande för att de påstod att Irak erhöll massförstörelsevapen, men egentligen var de kanske ute efter något annat(?). Man kan säga att filmen ger kritik till Bush och hans regering. Det som är positivt med detta är att det känns väldigt nära sanningen, vilket gör filmen än mer intressant, realistisk och spännande. Däremot tycker jag att budskapet är något övertydligt. Karaktärerna är skildrade i svart eller vitt, antingen är de alltigenom goda eller raka motsatsen. Detta sänker trovärdighetskänslan och förhindrar tittaren att tolka själv.

Men för att vara en actionfilm är den mycket trovärdig. Scenografin är underbar och det "smutsiga" fotot känns perfekt i sammanhanget. Även Matt Damon gör en riktigt bra roll och han imponerar mer och mer för varje ny film han medverkar i. Det ska bli intressant att se han i "Invictus" där han blev oscarsnominerad. "Green Zone" är kortattat en fartfylld actionrökare med ett tänkvärt budskap, om än lite övertydligt. Jag är osäker om jag ska sätta en stark sjua eller en svag åtta, men eftersom underhållningsvärdet är riktigt högt väger det över till en åtta.

Betyg: 8/10

Dagens Citat

"I'm fucking Lou, who the fuck are you?"

Ett av mina nya favoritcitat, hämtat ur "Fight Club".

Shutter Island

Martin Scorsese är en av historiens mest framgångsrika och respekterade regissörer, även en av mina favoriter. Mästaren av maffiarullar bytar bana helt denna gång. Här finns inga taxichaufförer, kasinon eller gangstrar överhuvudtaget, nej "Shutter Island" är nämligen en psykologiskt thriller med en genomgående kuslig stämning. Scorseses framgångsrika samarbete med giganten Robert De Niro tog slut efter mästerverket "Casino" 1995 men i "Gangs of New York" 2002 startade han ett nytt samarbete, denna gången med Leonardo DiCaprio. "Shutter Island" är deras fjärde film tillsammans och den är både extremt välgjord och oerhört fängslande.

Poliserna Teddy (Di Caprio) och Chuck (Mark Ruffalo) skickas till ett mentalsjukhus för våldsamma och extremt farliga patienter på ön "Shutter Island" för att utreda ett fall. En av patienterna, Rachel Solando, har rymt och Teddy och Chuck gör allt för att hitta henne. Det visar sig dock vara svårare än de tror...

Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen, då det bara hämmar bioupplevelsen. Jag gjorde själv misstaget att läsa för mycket om filmen innan och se trailern som avslöjar på tok för mycket. Därför spenderade jag mycket tid i biosalongen till att försöka lista ut den omtalade twisten, vilket är lite synd.

Men nog om det. Filmen är på många sätt fantastisk. Själva ön är en av filmens huvudkaraktärer och den är skildrad på ett makalöst sätt. Den hotfulla musiken i inledningen ger en hint om den nervkittlande spänning som väntar. Rent stilistiskt och filmtekniskt är filmen felfri. Fotografen Robert Richardson gör ett fantastiskt jobb och lyckas tillsammans med regnet med att få ön att se dyster och motbjudande ut. Även scenografin och klippningen gör sitt jobb - och mer därtill.

Men givetvis finns det mer än en snygg yta. Manuset är ruggigt välskrivet och genomtänkt (följer visserligen boken slaviskt som den är baserad på) och allting knyts ihop på ett imponerande sätt i slutet. Men tyvärr blir det ingen fantastisk och helt oväntad twist alá "Fightclub". Nej, upplösningen är ganska förutsägbar även om man inte listar ut hur exakt allting hänger ihop. Jag måste tillägga att jag gillar twisten och den är inte dålig på något sätt - Scorsese har gjort det bästa av materialet - men jag hade hoppats på något alldeles extraordinärt.

Utöver ett starkt manus innehar filmen också en mycket imponerande skådespelarensemble, som leverar. Allra bäst är faktiskt Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Det är en mycket krävande roll som ställer höga krav på honom och han gör det med bravur. När ska mannen få sin Oscar? Ben Kingsley är underbar som sjukhusdirektör(?) och vår alldeles egna Max von Sydow gestaltar en tysk överläkare på ett fantastisk sätt - med all patriotism åtsidolagd. Den som däremot sviktar något är Mark Ruffalo som spelar DiCaprios arbetspartner. Det känns nästan som att han är tagen av stunden allvar och vill lite för mycket. Han agerande känns inte alls lika naurligt och övertygande som ovan nämnda DiCaprio.

Scorsese lyckas skapa en riktigt kuslig stämning redan från start som aldrig mattas av. Det finns konstant en klaustrofobisk, mystisk känsla som får en att bita på naglarna. En speciell scen som är närmast magisk är när DiCaprio befinner sig i byggnad C och springer genom mörka rum med tändstickor som enda ljuskälla, för att sedan prata med en viss Doyle.

Det är just den obehagliga stämningen, det högklassiga skådespeleriet och den stilistiska perfektionismen som gör "Shutter Island" så bra som den är. Men det finns trots allt vissa detaljer som jag stör mig på. Detta gör att filmen inte riktigt är ett mästerverk, men inte särskilt långt därifrån.

Betyg: 9/10

Christopher Nolan

fgrgtewerhyr