Mr.Nobody

Jag såg nyligen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och den imponerade stort på mig. När jag läste att "Mr.Nobody" är en film åt det hållet kunde jag inte låta bli att ta en titt. I efterhand kan jag säga att det är en av de märkligaste, vackraste och mest tankvärda filmerna jag har sett på väldigt länge.

Året är 2092 och människan har uppfunnit ett sätt att bli odödlig genom automatisk cellförnyelse. Nemo Nobody är den sista dödliga mannen på vår planet och blir utfrågad om hans liv och hur det har varit av en nervig journalist. Vi får ta del av ett dussintal olika livsversioner beroende på olika val som Nemo har tvingats göra. "Det stora valet", som historien i grund och botten bygger på, är Nemos val som nioåring mellan att stanna hos sin pappa i England eller åka med sin mamma till Amerika, efter att föräldrarna separerat. Därifrån börjar en parallellhistoria där vi får se hur livet hade sett ut om han valde att stanna respektive åka. Därefter förgrenar sig historierna yttligare efter andra val, stora eller små, som Nemo tvingas uthärda, som får olika konsekvenser.

När jag hade sett ett litet tag av filmen frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Föreläsningar om universums olika dimensioner, existensiella frågor och drömlika sekvenser av ofödda barn i himlen är bara ett fåtal exempel från denna annorlunda film. Men ju mer jag såg av filmen ju mer tyckte jag om den. Det är en väldigt intressant film fylld till bredden av symbolik, budskap och tolkningsmöjligheter. Det är en film om val, hur svårt det kan vara att välja, vilka konsekvenserna blir, hur till synes små obetydliga faktorer påverkar ens livsöde. Spelar det egentligen roll hur du väljer? Är det enkla valet alltid det bästa? Finns det några rätta val? Frågorna är många och det är upp till dig själv att hitta svaren - om det finns några.

Trots att det mesta i filmen överskuggas av det komplexa manuset finns det utrymme för en underbar kärlekshistoria. Kemin mellan Anna och Nemo som tonåringar är minst sagt påtaglig. Alla skådespelare gör bra jobb men Jared Leto (Nemo) och Juno Temple(Anna som tonåring) förtjänar extra uppmärksamhet. Det är också här som budskap som "kärleken är starkast - lyssna till ditt hjärta" smyger sig in. Dormael betonar även vikten av att faktiskt välja och inte lämna sitt liv åt slumpen. Men spelar det egentligen någon roll om eller vad man väljer när det ändå kan förändras på grund av en slumpartad händelse på andra sidan jordklotet? Med andra ord så anar man en viss tvetydighet.

Filmen har kallats för pretentiös på grund av sin filosofaska anda. Och visst ligger ordet pretentiös nära tungan när utläggningar om "The Big Crunch" och frågor huruvida vi existerar eller inte tas upp, men enligt mig är det berättigat. Det känns varken löjligt eller påklistrat, snarare konstnärligt och charmigt. Lägg därtill ett bildspråk som talar för sig och ger en extra kryddning åt den redan exklusiva soppan.

Slutet lämnar inte heller några svar, med all rätt. Till ytan är det en film om en mans olika potentiella livsöden, men i grund och botten representerar han bara en vanlig människa som ställs inför vardagliga situationer där man tvingas välja. Man kan alltså kalla filmen för en studie i människans olika val och dess konsekvenser. "Vilken väg är den rätte?" "Alla vägar är rätt" Det spelar ingen roll vilken väg som karaktären i filmen faktiskt valde, åtminstone inte för mig. Det intressanta är att se skillnaden mellan de olika valen.

"Mr.Nobody" är helt klart en film som blir bättre ju mer man tänker på den. Det är också en film som tåls att se många gånger. Den spelar på så många nivåer och det viktigaste är att regissören inte ger några svar. Tolkningar är helt upp till tittaren, vilket är väldigt befriande. Den må kanske inte ha en fullt lika gripande kärlekshistoria eller toppklassiga skådespeleri som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", men filmens potential att väcka tankar hos tittaren är svårslagen. En frisk fläkt och ett välkommet avbräck från dagens många ytliga och övertydliga hollywoodproduktioner!

Betyg: 8/10

Robin Hood

Alla känner till Robin Hood. Den laglöse pilbågsspecialisten som tar från de rika och ger till de fattiga. Historien har filmatiserats många olika gånger. Det har varit Errol Flynn, det har varit Kevin Costner och det har till och med varit tecknat. Den senaste versionen är regisserad av Ridley Scott (Gladiator, Alien, Blade Runner) med Russell Crowe i huvudrollen.

I denna moderna version får vi se Robin Longstrides väg till laglöshet och den person som vi förknippar honom med. Vägen dit är fylld av krig, kungar, kärlek och allt annat som hör till.

Precis som "Quantom of Solace" inte kändes som en bondfilm så känns inte Ridley Scotts film som Robin Hood. Först och främst är Crowe ett alldeles för fegt val av Scott. Håret, ansiktsdragen, kroppsbyggnaden, ja i stort sett hela han känns väldigt "ohoodsk". Robin Hood ska vara listig - inte biffig! Det känns som han agerar mest på rutin, likaså Cate Blanchett. Den som är bäst är faktiskt vår alldeles egne Max von Sydow. Han spelar med en påtaglig charm och en god portion humor. Förutom vår svenske ikon finns det ingen riktigt minesvärd karaktär i filmen, vilket skulle behövas. Vem minns inte Alan Rickmans sheriff från "Prince of the thieves"?

Det är svårt att inte jämföra med filmen med "Gladiator" med tanke på filmernas många likheter. Det är tydligt att "Robin Hood" inte har samma starka story som sin storebror - man sveps aldrig in i historien på samma sätt. Man blir inte heller lika känslomässigt berörd. Trots att "Gladiator" är ganska förutsägbar sitter man ändå som på nålar mycket tack vare det makalösa skådespeleriet från främst Russell Crowe och antagonisten Joaquin Phoenix. Som jag redan har nämnt gör Crowe vad man förväntar sig i Robin Hood, varken mer eller mindre, men man har sett det förut. Mark Strong gör en likadan roll som han har gjort tidigare i år i filmerna "Kick-Ass" och "Sherlock Holmes" och det är onekligen tröttsamt.

Nu låter det som att jag sågar filmen, men i själva verket förklarar jag bara vad som fattas för att det ska bli en ny "Gladiator". Filmen har förutsättningarna och potentialen men tyvärr gör den tråkiga storyn och det överlag "tråkiga" skådespeleriet att filmen inte är av samma klass, eller ens i närheten.

Iden om en prequel är intressant men tyvärr sveps man aldrigt riktigt med i historien. Man vet ungefär hur det kommer sluta och tyvärr är inte vägen dit tillräckligt underhållande. Filmen är inte dålig men stora namn föder höga förväntningar och såhär i efterhand kan jag konstatera att de inte infriades den här gången.

Betyg: 6/10

Iron Man 2

Den nya filmen om Iron Man tar vid där den första slutade. Tony Stark (Robert Downey Jr) avslöjar sin identitet för allmänheten och staten vill ta del av hans vapenteknik. Samtidigt smider en hämndlysten ryss, Ivan Vanko (Mickey Rourke), planer för att krossa Iron Man.

Det börjar bra. Riktigt bra. Mickey Rourkes skurk är omgiven av en härlig mystik, varje gång han är i bild blir musiken mörk och dov. Denna mörka ton är definitivt på sin plats och Rourke gestaltar Vanko på ett klockrent sätt - hans ryska brytning, hans elaka flin och inte minst hans påtagliga närvaro. Även Robert Downey Jr. övertygar trots att han har gjort den sortens roller hur många gånger som helst nu. Hans nonchalanta och ironiska agerande känns helt rätt. En som däremot inte övertygade är Samuel L. Jackson.

Filmen är som sagt väldigt bra till en början men tappar ju längre filmen lider. När mystiken försvinner gör även mitt intresse det. Scenerna där man får se Rourke på labbet känns väldigt ointressanta och helt onödiga. Man kunde gjort något så mycket bättre av den skurken. Man faller även i "Transformersfällan", d.v.s ju mer robotar desto bättre. Istället borde man fokuserat mer på storyn som inte håller den nivå som man hade önskat.

Filmen är inte dålig, men samtidigt känns det som den kunde ha blivit betydligt bättre. Det finns lite saker som jag stör mig på men filmen är tillräckligt underhållande för att få godkänt av mig.

Betyg: 5/10

The Ghost Writer

Roman Polanskis senaste film, "The Ghost Writer", är en tät thriller som är lika kuslig som titeln. Trots sitt trassliga privatliv lyckades Polanski med att skapa en utav den bästa thrillern på länge.

Ewan McGregor spelar spökskrivaren som får i uppdrag att skriva den förre premiärministern Adam Langs biografi, efterom den förste spökskrivaren plötsligt dog. Efter hand börjar han dock misstänka att allting inte är som det ska, och snart börjar han göra egna efterforskningar.

"The Ghost Writer" är på många sätt lik Scorseses "Shutter Island". Handlingen är förlagd till en tämligen färglös ö, musiken luktar Hitchcock lång väg och båda filmerna har en ständigt krypande spänning som får en att vilja se mer samtidigt som man bara vill bort ifrån platsen. Polanski använder inga billiga knep för att bygga upp spänningen; istället låter han fotot, musiken och historien tala.

Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pierce Brosnan, som jag i vanliga fall är skeptisk mot, gör en trovärdig tolkning av den förre premiärministern. Tom Wilkinson gör även han en väldigt bra insats. Allra bäst är dock Ewan McGregor i huvudrollen. Han har blivit något av en personlig favorit av dagens skådespelare. Hans lugna och behagliga röst, hans oskyldiga blick, ja i stort sett hela hans agerande får mig att beundra honom.

Precis som i "Shutter Island" avslutas filmen med en twist. Men tyvärr känns vändningen varken genomtänkt eller genial, snarare lite lam. Något som däremot är positivt med filmens slut är att tittaren tillåts att tolka själv. Alla frågor besvaras inte, vilket är bra eftersom övertydlighet är något av det värsta som finns. Se filmen och låt dig drivas med i historien, och jag lovar dig att du kommer att sitta som på nålar!

Betyg: 8/10

Kick-Ass

Årets kanske mest hypade film hittills, "Kick-Ass", såg jag förra helgen. Efter att ha sett trailern var jag väldigt skeptisk; det verkade inte vara min sorts film. Men i efterhand kan jag lugnt säga att jag hade fel.

"Varför har ingen försökt att bli en superhjälte?". Den frågan ställer sig Dave (Aaron Johnson) sina två vänner på highschool. Innan man vet ordet av står Dave framför spegeln iförd en grön pyjamasaktig superhjältedräkt, redo att bekämpa stadens kriminalitet.

Det första som ska sägas är att "Kick-Ass" är den mest underhållande film som jag har sett på väldigt länge. Jag har nog aldrig skrattat högt så många gånger i en biograf förut. Filmen innehåller inte en enda död sekund; i varje bildruta finns något att underhållas av.

I likhet med "Watchmen" innehåller "Kick-Ass" mycket våld. Det är avhuggna kroppsdelar och blod i mängder. Det är inte riktigt lika "orealistiskt" våld som i "Kill Bill 1", men inte långt ifrån. Detta "oseriösa" våld, eller vad jag ska kalla det, förstärker den underbart ironiska känslan som hela filmen är full av. Filmen lämnar en nästan satirisk eller parodisk eftersmak, vilket är det som får mig att uppskatta filmen så pass mycket.

En av filmens största styrkor, eller kanske rent av den största, är karaktärerna. Kick-Ass, Hit-Girl, Big Daddy och Red Mist, alla är oförglömliga, och skådespelarna ska ha en stor eloge. Nicolas Cage som Big Daddy leverar något helt annat än sina tidigare tråkiga framträdanden. I "Kick-Ass" får han flumma till det ordentligt och han står för flertalet av de komiska inslagen. Chloe Moretz spelar den elvaåriga flickan Hit-Girl som slänger ur sig ord som "cunt" och "cocksucker" och bokstavligen sparkar skiten ur sina fiender. Man kan inget annat än att älska henne. En som jag däremot har lite svårt för är Mark Strong, som spelar skurken. Det känns lite som att han går på tomgång. Han spelar exakt likadant som i "Sherlock Holmes" tidigare i år. Hans onda blick, hans hotfulla röst och hela hans agerande känns aningen tröttsamt.

Men till slut faller även "Kick-Ass" i fällan. Konceptet är en värld lik vår egen utan några som helst övernaturliga krafter. När Kick-Ass i slutet flyger med hjälp av en slags raket som fungerar som en kulspruta tappar filmen sin trovärdighet och originalitet. Likartade manicker har vi sett många gånger förut i filmer som "Iron Man" och andra superhjältefilmer. Detta hindrar "Kick-Ass" från att nå de riktigt riktigt höga betygen men som helhet är det en underbar film. Man kan hänföras av de skickligt gjorde actionscenerna, det utsökta fotot och den ljuvliga musiken eller så kan man strunta i de tekniska bitarna och istället bara njuta av den underhållande färd som filmen faktiskt är.

Betyg: 8/10

Månadens lista - Februari/Mars

Även den här gången lägger jag ihop två måndader på gund av för lite biotittande. Under februari och mars har jag sett sex filmer på bio och sammantaget har det varit väldigt bra filmer, till och med riktigt bra filmer. Tre av filmerna har jag betygssatt med en nia och två med en åtta. Den enda placeringen jag är riktigt säker på är "Alice i Underlandet", som inte riktigt höll måttet. Kampen om förstaplatsen är väldigt jämn mellan "The Hurt Locker" och Scorseses "Shutter Island". För tillfället väger oscarsvinnaren lite tyngre, men det kan vara tvärtom imorgon. Även kampen mellan den dysta och gråa "Vägen" och Greengrass antiamerikanska actionrökare "Green Zone" är mycket jämn.

1. "The Hurt Locker"

2. "Shutter Island"

3. "An Education"

4. "Vägen"

5. "Green Zone"

6. "Alice i Underlandet"

Månadens skådespelarinsats: Även kampen om mitt prestigefyllda skådespelarpris är ohyggligt jämn och därför får tre personer dela på vinsten eftersom det skulle vara orättvist att lämna någon av dem utanför. Carey Mulligan i "An Education", Leonardo DiCaprio i "Shutter Island" och Viggo Mortensen i "Vägen". Två ruskigt starka "skådespelarmånader"! Notera att den oscarsnominerade Jeremy Renner i "The Hurt Locker" inte var bra nog.








Filmer jag vill se i april: "I love you Phillip Morris", "En Enda Man", "Nine", "Percy och kampen om åskviggen", "Crazy Heart", "En Profet", "Draktränaren", "Den Fantastiska Räven", "Flickan från ovan", "Clash of the Titans", "Kick-Ass", "Invictus", "Iron Man 2"

The Hurt Locker

Samma helg såg jag två filmer om kriget i Irak. Först "Green Zone" och nu den oscarsbelönade "The Hurt Locker", regisserad av Kathryn Bigelow. Två filmer om samma konflikt men med helt olika infallsvinklar. Trots att jag gillade "Green Zone" skarpt så anser jag att "The Hurt Locker" är snäppet vassare, främst tack vare den otroligt påtagliga realismen.

Filmen har ingen egentlig handling, ingen huvudintrig eller konventionell storyline. Man får helt enkelt följa ett bombdesarmeringsteam och deras uppdrag i Irak under en 40-dagarsperiod mitt under stridens hetta.

Det låter kanske som att Bigelow tar en genväg när hon väljer att skildra tre personers vardag i kriget, istället för att vinkla historien, men i själva verket är manuset väldigt starkt. Man kommer väldigt nära inpå både kriget och karaktärerna, det känns som man är där. Realismen och spänningen är total under hela filmens gång. Även detaljrikedomen är imponerande och gör filmen ännu mer realistisk. När teamet befinner sig mitt ute i öknen och siktar på sniperskyttar en hel eftermiddag och man ser deras spruckna läppar och den torkade sanden i deras ansikten blir man tagen. Man känner hettan, tröttheten och rädslan som om man själv vore karaktärerna.

Något jag även gillade angående manuset är dess avståndstagande från hollywoodklyschor. Filmen känns väldigt fräsch och intressant. I synnerhet bombscenerna är nyskapande. Glöm alla digitala tickande bomber som desarmeras med endast ett fåtal sekunder kvar. Här är det betydligt skickligare gjort. Inte nog med att bomberna är skickligt gjorda, även sättet som just bombscenerna skildras på är attraktivt. Istället för att fokusera på bomber, explosioner och panik väljer Bigelow att inrikta sig på karaktärerna. På så vis blir det mer spännande och "nervigt".

Även skådespeleriet är lysande. Jeremy Renner i huvudrollen är allra bäst som den fullkomligt orädde och smått irriterande befälhavaren. Han utstrålar stor självsäkerhet och mycket riktigt fick han en oscarsnominering. Anthony Mackie är inte mycket sämre som Sergeant Sanborn, den mer sansade och noggranne realisten. Även Brian Geraghty gör bra ifrån sig och ger lite perspektiv på krigets vardag genom sin tolkning av teamets nervösa och ständigt livrädde yngling. Det är som sagt runt dessa tre karaktärer historien kretsar och deras samspel fungerar utmärkt.

Om du är ute efter en krigsfilm i sin ordagranna bemärkelse skulle jag inte rekommendera filmen. Det är nämligen inte en film som lever på sitt "pangpang" eller sina explosioner. Om du däremot suktar efter en karaktärsdriven "krigsfilm" som både är underhållande, spännande och fantastiskt trovärdig är "The Hurt Locker" det perfekta alternativet.

Betyg: 9/10