Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10

The Expendables

Sylvvester Stallone, Arnold Schwarznegger, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Danny Trejo, Bruce Willis, Jason Statham, Jet Li. Den rollistan säger allt. Ända sedan jag fick nys om "The Expendables" har jag sett fram emot den. Trots vissa klockrena scener är filmen en liten besvikelse.

En grupp legosoldater får i uppdrag att mörda en sydamerikansk diktator. Där har vi filmens handling. Manuset är faktiskt aningen bättre än vad jag hade förväntat mig, vilket egentligen inte säger någonting om kvalitén på manuset. Visst är manuset mest ett snabbt hopkok för att kunna lägga mer tid åt action, men det finns faktiskt ett par vändningar som Stallone ska ha cred för. Bara nästan ett helt onyanserat manus, ett stort framsteg.

Skämt åsido. Filmen har vad man förväntar sig - många och stora explosioner, osannolika knivkastningar och ett jävla skjutande. Dessutom finns det två mycket roliga scener. Den första är precis i början när vår nationalhjälte Dolphan bokstavligen skjuter huvudet av en man. Det är helt omöjligt att inte skratta. Den andra scenen utspelar sig i kyrkan och Arnold gör en cameoroll. Hans dialog med Stallone återspeglar deras personliga karriärer och en stor dos av humor kan urskiljas.

Skådespelarna är som väntat en fröjd att se och höra. Det är inte mycket till agerande (förutom en scen med Mickey Rourke där han verkligen övertygar) men nog f-n är det underhållande. MEN jag klarar verkligen inte av Jason Statham. Han försöker efterlikna Willis men allting känns bara tillgjort och löjligt. Dock vet jag att jag är ganska ensam om den saken.

Egentligen vet jag inte varför jag är besviken. Man får det man borde förvänta sig av en film av denna karaktär, varken mer eller mindre. Förutom de ikoniska skådespelarna finns det inte särskilt mycket att hurra över, och det var egentligen också ganska väntat. Jag finner det hela charmigt men blir inte lika exalterad över det som vissa andra. Det är kanske inte mitt område helt enkelt.

Betyg: 5/10

Predators

Nej, jag har inte sett orginalet med Arnold. Nej, jag tyckte inte om "Alien vs Predator". Dessutom läste jag att min favoritscen från trailern inte finns med i filmen. Med andra ord var mina förväntningar inte särskilt högt ställda. Jag väntade mig underhållande action med mycket monster, blod, muskler och one-liners. Det var också mycket riktigt vad jag fick se.

Ett gäng hårdingar är fast mitt i djungeln utan vetskap om hur de kom dit, varför de kom dit eller vilka de andra är. Snart anar de att någonting fasansfullt härjar i djungeln. Ska de fly, gömma sig eller ta fighten?

Början är riktigt lovande. Man lär känna karaktärerna i början, om än något ytligt. Den modige men själviske, den rättfärdige, den nervöse nörden etc. Under den första akten byggs spänningen upp och det är under denna del som filmen är absolut bäst. Det yttre hotet har inte visat sig än och regissören passar på att reta publiken med hoppa-till-scener och nervig spänning. När rovdjuren uppenbarar sig går filmen rakt utför.

Man kan dela upp filmen i tre akter. Den första, utan rovdjur, är riktigt bra och lovande. I den andra akten dyker rovdjuren upp och spänningen försvinner. Den avslutande akten är ren smörja och väl där har man tappat intresset för längesen. Faktum är att slutet är så dåligt att jag knappt finner ord. Jag satt och funderade under filmens gång hur det hela skulle sluta och jag kom fram till några kloka tankegångar. Jag ville ha svar och någon smart twist. Jag fick inga svar alls och "twisten" var pinsamt lam.

Nu tänker jag inte sitta här och slösa bort min tid på att förklara allt dåligt med filmen. Faktum är att Adrien Brody passade betydligt bättre som självisk macholedare än vad jag hade förväntat mig. Det tillsammans med den starka inledningen gör att "Predators" lyckas få ett godkänt av mig, med nöd och näppe.

Betyg: 5/10

Shrek 4 (3D)

Shrekfilmerna har gått samma väg som många andra uppföljare. Första bäst för att sedan bara bli sämre och sämre. I just detta fall var ettan närmast ett mästerverk, tvåan betydligt sämre och trean löjligt usel. Av den anledningen var jag mycket skeptisk inför den fjärde och avslutande delen.

Shrek saknar tiden som "riktigt" träsktroll så mycket att han luras att ingå ett avtal med en skojare med välsmort munläder – Bullerskaft. Plötsligt befinner sig Shrek i en skruvad alternativvärld, ett Långt långt borta där träsktroll är lovligt byte, där Bullerskaft är kung och där Shrek och Fiona aldrig ens träffats. Nu måste Shrek göra allt han gjort ogjort för att rädda sina vänner, återställa den vanliga världen och återfå sin enda sanna kärlek.

Problemet med de senaste Shrek-filmerna är att charmen har försvunnit. Mest på grund av att det tillkommer massviss av nya och ointressanta karaktärer i varje film som gör att charmen går förlorad. Ice age-filmerna är ett föredöme i detta avseende. De behåller sina huvudkaraktärer och i varje ny film tillkommer en eller ett par nya intressanta, roliga eller häftiga karaktärer (ex, pungråttorna och Buck). På detta vis behåller man charmen och "känslan" samtidigt som uppföljarna känns fräscha.

Shrek, Fiona, Åsnan och Mästerkatten är alla karaktärer man verkligen bryr sig om och till min lättnad är det mesta av fokuset riktat på dem. Men tyvärr känns serien urvattnad, det finns ingenting intressant kvar. Man orkar helt enkelt inte bry sig om Shrek hinner återfå Fiona eller inte, i synnerhet när man redan vet svaret. Det hela blir inte bättre av att manusförfattarna tar en stor genväg genom att förlägga handlingen till en alternativ fantasivärld. Alltså behöver de inte fundera över trovärdighet och liknande.

Filmen är dock inte rena dyngan. Den är sämre än ettan och tvåan men betydligt bättre än trean. Hyfsat underhållande för stunden helt enkelt. Men så fort jag stiger ut ur biosalongen är mina tankar redan någon annanstans.

Betyg: 5/10

Inception

Christopher Nolan skapade sig ett namn genom debuten "Memento" 2000. Filmen spelades baklänges och tvingade tittaren av hela tiden vara uppmärksam och tänka till. I de nya Batmanfilmerna visade han prov på fantastisk action, innehållande specialeffekter och epsik musik. Mellan filmerna om "Läderlappen" gjorde han mästerverket "Prestige", en enda stor illusion som ständigt tog nya vändingar. I Hans senaste storfilm, "Inception", använder sig av allt han tidigare har lärt sig med ett fantastiskt resultat.

Cobb (Leonardo DiCaprio) är den främsta i världen på att stjäla idéer ur drömmar, en invecklad process som kräver pengar, tid och kunskap. Men Cobb nöjer sig inte med det. Efter en överenskommelse med en Saito, en kinesisk företagschef (Ken Watanabe), rekryterar han ett team, vars uppgift är att plantera en idé hos en son (Cillian Murphy) till en döende företagsboss, vars företag håller på att konkurera ut alla andra företag på marknaden, däribland Saitos. Idén som ska planteras går ut på att sonen ska splitta upp företaget. Att plantera en idé - inception - är det svåraste man kan försöka sig på och frågan är om Cobbs team har vad som krävs för att klara det.

Det kanske låter invecklat och lite luddigt, men så är inte fallet. Nolan prioriterar nämligen drömvärldarna och hur allting därtill fungerar väldigt högt. Och visst är det en fascinerande konstruktion, förvisso invecklad i den bemärkelsen att allting är oerhört detaljerat. För att förstå filmen behöver du inte vara någon större tänkare, absolut inte. Men det krävs att du är ständigt uppmärksam för att få ut maximalt av filmen. Ju fler gånger du ser filmen desto mer kommer du garanterat att hitta. Det finns massor av möjliga tolkningar av filmens "sanna identitet" och det är upp till tittaren att avgöra vilken som är den rätta.

Samtidigt som din hjärna tvingas arbeta får du underhållning av världsklass serverad på ett fat. Det är skidjakter, explosioner, gravitationslösa hisschakt och mycket mer som med hjälp av fantastiska specialeffekter och ett maffigt soundtrack signerat Hans Zimmer garanterat inte lämnar någon oberörd. Det är just denna blandning av ett välarbetat och intelligent manus och ett extremt högt underhållningsvärde som är filmens största styrka.

Istället för att riktigt drivas med i historien så blir tittaren något passiv, man ser filmen från ovan istället för att vara en del av den. Nolan är så mån om att få sin alternativa värld så perfekt uppmålad som möjligt att han glömmer bort karaktärerna. Om man skulle få samma insikt om karaktärerna och lära känna dem lika bra som drömvärldarna så skulle filmen varit ett obestritt mästerverk. Nu uteblir det stora engagemanget och under en flyktig sekund funderar jag faktiskt om filmen skulle lämpat sig bättre som dokumentär.

Skådespelarna sköter sig överlag mycket bra, speciellt med tanke på det lilla de har att jobba med. De Caprios och Cotillards karaktärer är de enda man kommer någorlunda under ytan på och föga förvånande presterar de bäst. DiCaprio spelar en karaktär med påtagliga likheter med hans karaktär i Scorseses "Shutter Island" och gör det med klass. Marion Cotillard är som klippt och skuren för sin roll i värsta femme-fatale-stil. Hon är iskall, oförutsägbar och riktigt skrämmande. En annan skådespelare som jag gillar starkt och som även här är riktigt bra är Ken Watanabe. Och visst är det alltid roligt att se Michael Caine på duken, trots att han knappt får någon speltid alls i filmen.

"Inception" må inte vara den intellektuella utmaning och tankeprovocerande film som man hade förväntat sig, men när du får se en genomtänkt, smart och samtidigt sanslöst underhållande film går det, trots avsaknaden av karaktärsdjup, inte att klaga.

Betyg: 8/10

A-Team

A-team är ursprungligen en serie från 80-talet som har fått något av en kultstämpel över sig. De flesta som har sett serien gillade inte denna filmen särskilt mycket men jag, som är uppväxt utan serien, fann filmen oerhört underhållande.

Filmens titel syftar på ett gäng actionsnubbar bestående av Hannibal Smith (Liam Neeson), B.A Baracus (Quinton Jackson), Peck (Bradley Cooper)och Howlin Murdock (Sharlto Copley). Detta så kallade A-Team rycker in vid situationer som ingen annan kan hantera, de är helt enkelt bäst. När teamet blir förråda och felaktigt dömda för krigsbrott åker de i fängelse. Därifrån börjar deras hämndresa!

Filmen börjar starkt och direkt känner man värmen mellan de fyra karaktärera. Neeson spelar den hårdkokte men intelligenta ledaren, Jackson är den flygrädde biffen, Cooper är, tro det eller ej, tjejtjusaren som gillar att visa upp sina muskler och sist men inte minst Sharlto Copley som imponerade stort i förra årets "District 9". Här spelar han en mentalt rubbad galning som inte kan mycket annat än att flyga. Copley är något av filmens comic relief och han gör det med bravur. Även Neeson passar bra som ledaren i gänget, vilket han visade i "Taken". Cooper och Jackson är inte av samma kaliber men bidrar med en charm som höjer filmen ytterligare. Men det är som sagt inte deras individuella agerande utan kemin mellan dem som är av största vikt.

Actionscenerna är många, orealistiska och grymt häftiga. Ett exempel är scenen där Jacksons karaktär räddas ur fängelsebilen. Det är riktigt coolt och inte ett dugg realistiskt. Men det är just det som är charmen med det hela. Filmen tar sig inte på för stort allvar, tvärtom. Även karaktärerna är medvetet klyschiga vilket också bidrar med en härlig charm.

Mellan all action finns en essentiell humor som tillåter en att andas ut och skratta. Det finns med andra ord inte en tråkig sekund i hela filmen. Tillsammans med "Kick-Ass" är "A-Team" den film som jag har skrattat mest till i en biosalong på väldigt länge. Intrigen har man sett förr och känns något tråkig men vad gör det i en film som överskuggas av den stora underhållningen.

Betyg: 8/10

Mr.Nobody

Jag såg nyligen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och den imponerade stort på mig. När jag läste att "Mr.Nobody" är en film åt det hållet kunde jag inte låta bli att ta en titt. I efterhand kan jag säga att det är en av de märkligaste, vackraste och mest tankvärda filmerna jag har sett på väldigt länge.

Året är 2092 och människan har uppfunnit ett sätt att bli odödlig genom automatisk cellförnyelse. Nemo Nobody är den sista dödliga mannen på vår planet och blir utfrågad om hans liv och hur det har varit av en nervig journalist. Vi får ta del av ett dussintal olika livsversioner beroende på olika val som Nemo har tvingats göra. "Det stora valet", som historien i grund och botten bygger på, är Nemos val som nioåring mellan att stanna hos sin pappa i England eller åka med sin mamma till Amerika, efter att föräldrarna separerat. Därifrån börjar en parallellhistoria där vi får se hur livet hade sett ut om han valde att stanna respektive åka. Därefter förgrenar sig historierna yttligare efter andra val, stora eller små, som Nemo tvingas uthärda, som får olika konsekvenser.

När jag hade sett ett litet tag av filmen frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Föreläsningar om universums olika dimensioner, existensiella frågor och drömlika sekvenser av ofödda barn i himlen är bara ett fåtal exempel från denna annorlunda film. Men ju mer jag såg av filmen ju mer tyckte jag om den. Det är en väldigt intressant film fylld till bredden av symbolik, budskap och tolkningsmöjligheter. Det är en film om val, hur svårt det kan vara att välja, vilka konsekvenserna blir, hur till synes små obetydliga faktorer påverkar ens livsöde. Spelar det egentligen roll hur du väljer? Är det enkla valet alltid det bästa? Finns det några rätta val? Frågorna är många och det är upp till dig själv att hitta svaren - om det finns några.

Trots att det mesta i filmen överskuggas av det komplexa manuset finns det utrymme för en underbar kärlekshistoria. Kemin mellan Anna och Nemo som tonåringar är minst sagt påtaglig. Alla skådespelare gör bra jobb men Jared Leto (Nemo) och Juno Temple(Anna som tonåring) förtjänar extra uppmärksamhet. Det är också här som budskap som "kärleken är starkast - lyssna till ditt hjärta" smyger sig in. Dormael betonar även vikten av att faktiskt välja och inte lämna sitt liv åt slumpen. Men spelar det egentligen någon roll om eller vad man väljer när det ändå kan förändras på grund av en slumpartad händelse på andra sidan jordklotet? Med andra ord så anar man en viss tvetydighet.

Filmen har kallats för pretentiös på grund av sin filosofaska anda. Och visst ligger ordet pretentiös nära tungan när utläggningar om "The Big Crunch" och frågor huruvida vi existerar eller inte tas upp, men enligt mig är det berättigat. Det känns varken löjligt eller påklistrat, snarare konstnärligt och charmigt. Lägg därtill ett bildspråk som talar för sig och ger en extra kryddning åt den redan exklusiva soppan.

Slutet lämnar inte heller några svar, med all rätt. Till ytan är det en film om en mans olika potentiella livsöden, men i grund och botten representerar han bara en vanlig människa som ställs inför vardagliga situationer där man tvingas välja. Man kan alltså kalla filmen för en studie i människans olika val och dess konsekvenser. "Vilken väg är den rätte?" "Alla vägar är rätt" Det spelar ingen roll vilken väg som karaktären i filmen faktiskt valde, åtminstone inte för mig. Det intressanta är att se skillnaden mellan de olika valen.

"Mr.Nobody" är helt klart en film som blir bättre ju mer man tänker på den. Det är också en film som tåls att se många gånger. Den spelar på så många nivåer och det viktigaste är att regissören inte ger några svar. Tolkningar är helt upp till tittaren, vilket är väldigt befriande. Den må kanske inte ha en fullt lika gripande kärlekshistoria eller toppklassiga skådespeleri som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", men filmens potential att väcka tankar hos tittaren är svårslagen. En frisk fläkt och ett välkommet avbräck från dagens många ytliga och övertydliga hollywoodproduktioner!

Betyg: 8/10