Wall Street: Money Never Sleeps

"Wall Street" är enligt mig en av de bättre filmerna från 80-talet, mycket tack vare det klockrena sättet som finansvärlden skildras på. Därför hoppades jag mycket på "Wall Street: Money Never Sleeps", speciellt med tanke på den rådande finansiella krisen.

Drygt tjugo år sedan sist. Gordon Gekko är ute ur fängelset, sedan sina ekonomiska brott på 80-talet. Hans dotter Winnie (Carey Mulligan), som hatar honom och den girighet som uppstår på grund av pengar, får ihop det med en ung finanskarl på uppgång (Shia LaBeouf). Jacob, som han heter, dras i sin tur ner till finansvärldens mörka sidor där man inte kan lita på någon.

Det är just manuset som är filmens stora svaghet. Far/dotter-relationen är förvisso trovärdig och intressant till en början, men det blir för mycket. Det utvecklas till ett familjedrama och slutet är inget annat än klyschig, sentimental hollywoodsmörja. Wall Street för mig är kapitalistisk ondska, d.v.s. girighet, svek och en underbart cynisk Gordon Gekko. Tyvärr så blir det inte så mycket av dessa varorna i tvåan. Den "finansiella intrigen" känns inte heller särskilt intressant; skurken är en förvånansvärt tråkig karaktär och man drivs aldrig riktigt med i historien. Detta känns lite extra synd med tanke på den enorma potential till en intressant story som faktiskt finns i dessa tider av finanskris. Stone borde slipat lite extra på sitt manus eller gjort en intrig riktigt bra istället för två som båda lämnar mer att önska.

Men filmen är riktigt snygg. Kameraarbetet är innovativt med överblickar av storstaden och svepande åkningar som det mest utmärkande. Däremot känns musikvalet alla gånger inte helt gjutet. Det faktum att jag under filmen ställer mig frågan varför denna musiken spelas här, får ses som negativt. Filmmusik ska förstärka en känsla som vill förmedlas utan att kännas onaturlig. Punkt slut.

Skådespeleriet är det inget fel på. Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko men har efter åtta år i fängelse förändrats; han inser nu att allt i livet inte bara handlar om pengar. Douglas är fantastisk i rollen men det är omöjligt att inte sakna hans påtagliga cynism från den första filmen. Det är enligt mig en av de största orsakerna till att klassikern från 1987 är så bra som den är. De andra skådespelarna gör också bra ifrån sig, dock utan att lämna några större avtryck. Shia LaBeouf gör inga misstag och visar att han är en kapabel skådespelare. Även Josh Brolin och Frank Langella är bra, i synnerhet det sistnämnda som tyvärr får ganska liten speltid. Carey Mulligan, som var helt fantastisk i "An Education" och oscarsnominerades i den, spelar en svår och krävande roll. Hon gör en klart godkänd insats men i vissa scener får man en konstig känsla, en negativ sådan. Som ryktet säger gör Charlie Sheen en cameoroll som Budd Fox från ettan. Den scenen är nästan smärtsam att se på men samtidigt talande för hur hans karriär har utvecklats (läs degraderats). Scenen skulle nämligen kunna vara tagen från valfritt avsnitt av "Two and half men", vilket å andra sidan förmodligen är Stones avsikt - att visa hur Budds och Gekkos liv utvecklats.

"Wall Street: Money Never Sleeps" är en stilren, välspelad och ganska underhållande film men saknar den intensitet och det intelligenta manus som sin föregångare har. Tyvärr sumpar filmen sin potential när det tröttsamma relationstemat fullkomligt tar över och gör filmen till inget mer än en klyschig och konventionell hollywoodrulle. Och visst saknar man Michael Douglas underbara cynism.

Betyg: 5/10

Salt

Mina förväntningar på "Salt" var inte höga. Angelina Jolie är inte direkt känd för att medverka i oförutsägbara och intelligenta filmer och denna kändes inte annorlunda på något sätt. I efterhand kan jag konstatera att jag hade rätt.

Evelyn Salt (Angelina Jolie) är en CIA-agent som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt land. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn och för att en gång för alla visa att hon är en sann patriot.

Filmens stora akilleshäll är avsaknaden av trovärdighet. Det finns inte ett spår av trovärdighet varken i enstaka scener eller sett på det stora hela. Jolie hoppar runt i hisschakt som en utomjordisk apa, kastar sig från olika lastbilstak i full fart på motorvägen och lyckas klara de mest omöjliga situationer - helt själv - utan att bli skadad. Men den kompletta bilden känns inte heller trovärdig som sagt. Känslan att "något sånt här skulle absolut inte kunna hända" är ständigt närvarande och punkterar upplevelsen. De logiska luckorna är stora och många men jag tänker inte avslöja de med risk att spoila filmen.

Jag kan erkänna att jag gillade filmen i början, men allt eftersom spårade filmen sakta ur och till slut orkade jag inte mer. Det är inte den första actionfilmen som saknar trovärdighet och säkerligen inte den sista. Men skillnaden mellan exempelvis "A-Team" och "Salt" är att den förstnämnde är medvetet klyschig och otrovärdig medan "Salt" är ett fullskaligt försök till en seriös actionfilm. Då blir resultatet varken charm eller värme, snarare irritation och suckar.

För den "vanliga" biotittaren eller den fanatiske "Jolieanhängaren" kan "Salt" säkerligen uppskattas som god underhållning. För den mer krävande cineasten finns det dock alltför många invändningar för att uppskatta filmen. "Salt" är någorlunda underhållande och Angelina Jolie är förbannat sexig. Det räcker åtminstone till en fyra för mig.

Betyg: 4/10

The American

När jag fick höra om filmen "The American" första gången suckade jag bara. Titeln pekar på alla hollywoodproduktioner idag ska vara amerikanskt så in i botten och lämpa sig för den breda massan. Man ska knappt få chansen att andas mellan all action och absolut inte få tänka själv. Lyckligtvis betyder titeln just bara "amerikanen" och saknar symboliskt värde, eftersom filmen är befriad från alla konventioner.

Clooney spelar lönnmördaren Jack, ett odiskutabelt proffs på det han gör. Efter ett uppdrag i Sverige som går åt skogen (både bokstavligt och metaforiskt) skickas han till en mysig liten by i Italien för att ligga lågt. Så småningom får han i uppdrag av en belgisk kvinna att bygga ett avancerat skjutvapen, samtidigt som han förälskar sig i en gladlynt prostituerad kvinna.

Det första som slår mig är hur makalöst vacker filmen är. Fotot är utsökt med extrema närbilder varvade med fantastiska vyer ála Sergio Leone. Men någon västernfilm är det inte frågan om. Inga spektakulära "pistoldueller", i själva verket är det inte mycket skjutande alls. Filmen är långsam och väldigt lågmäld - historien tar den tid den behöver utan att förhasta sig, musiken är mer en bristvara än ett utmärkande drag, vilket också beskriver dialogen i filmen på ett bra sätt.

Detta är både till filmens fördel och nackdel. Positivt på så sätt att det känns befriande att kunna ta till sig det som visas utan att matas med snabba klipp, bombastiskt soundtrack eller för den del övertydlighet. Negativt på så sätt att filmen aldrig riktigt tänder till, det stora engagemanget uteblir. Även manuset är ganska tunnt, i den bemärkelse att det inte händer så mycket. Intrigen är mer kopplad till Clooneys inre och det är just hans karaktär som är det intressanta. Han gör en nedtonad roll och gör det dessutom väldigt bra. Någon charm och värme är det inte frågan om, utan han spelar ett tomt skal utan livsglädje som brottas med sitt inre. Det är endast i ett fåtal scener som inte lyckas övertyga riktigt. Eller som Michael Tapper skrev i Sydsvenskan; "Clooney besitter inte förmågan att förmedla existensiell ångest".

"The American" kan som bäst beskrivas med två ord; lågmäld och vacker. Filmen kör på en "less is more"-mentalitet med ett resultat av både gott och ont. Man blir inte bjuden på en förhastad, actionspäckad och övertydlig film vilket känns befriande, men samtidigt saknar filmen den gnista som skulle behövas för ett toppbetyg.

Betyg: 7/10

Toy Story 3

Under min barndom gav Disney mig väldigt mycket. Min absoluta favorit var ”Lejonkungen” men även ”Skönheten och Odjuret”, ”Aristocats” och de andra disneyklassikerna stod högt i rang. När Pixar äntrade marknaden såg jag det mesta; ”Hitta Nemo”, ”Bilar”, ”Råttatouille” och så vidare, men av någon anledning har jag aldrig sett någon Toy Story-film, förrän nu. Med tanke på att ”Toy Story 3” är den första filmen i trilogin som jag såg var mina förväntningar varken låga eller höga, men när filmens eftertexter rullade satt jag med ett stort leende på läpparna. I efterhand har jag sett de två föregångarna och kan därför referera till dem i recensionen.

Andy är inget litet barn längre. Om några dagar ska han åka till universitetet och av ett rent misstag doneras Woody, Buzz och gänget till ett dagis. Till en början är det rena rama paradiset men snart visar det sig att allting inte är som det verkar.

Många som har sett den har sagt ungefär samma sak. ”Om du är uppväxt med ”Toy Story” kommer du älska den!” eller ”Vilken nostalgitripp!”. Men eftersom jag inte såg de två tidigare filmerna förrän efteråt kan jag lugnt konstatera att ”Toy Story 3” är mer än bara nostalgi, långt mycket mer. Till min stora glädje är den härliga känslan från föregångarna bevarad, mycket tack vare de klockrena svenska rösterna.

Filmen börjar bra och blir sedan allt bättre ju längre filmen lider. Det hela utvecklas till en fängelsefilm med en korrupt ledning och en oväntat cynisk boss. Det är så spännande att man glömmer att det är leksaker; man kan lätt associera sig till deras situationer, vilket gör att man blir än mer engagerad. Det är just det som är det geniala med "leksakskonceptet"; filmen behandlar lojalitet, vänskap, svek, kärlek och andra känslor och fenomen som inte är unikt bara för leksaker utan för allt liv på jorden, däribland oss människor. Med andra ord skulle filmen kunna handlat om en armé av tuggummi, förutsatt att filmen skulle lyckats förmedla dessa känslor.

Karaktärerna är desamma från föregångarna och är lika klockrena. Man känner igen Woody som rationell och sympatisk, Buzz som spydig och spontan, dinosuarien (vad han nu heter) som fullkomligt korkad och alla andra underbara skapelser. Förutom de gamla leksakerna tillkommer nya som den manlige barbien Ken, en oväntat läskig spindelbebeisleksak och många fler som bidrar med sitt.

Men det som gör mig allra gladast när jag ser filmen är att skaparna gjorde den med mer än bara pengar i åtanke. De kände att de hade mer fantasi, mer att tillföra, vilket märks tydligt. Manuset är väl uppbyggt och intrigen trappas upp hela tiden, till en sällsynt dramatisk nivå. Detaljrikedomen är imponerande och flyktplanerna är oerhört fascinerande; det märks att det har tagit tid att skapa filmen. Det är spännande, gripande, sorgligt och riktigt jävla kul. Scenerna då Mr. Potatoehead använder ett tunnbröd som kropp och när Buzz förvandlas till en spansktalande fåntratt är en enda stor skrattfest. En annan kul detalj är Miyazakis underbara skapelse Totoro som dyker upp på sina ställen i filmen. Om man läser mellan raderna, förbiser det fantastiska äventyret, urskiljer man snabbt en berättigad kritik mot dagens konsumtionsamhälle. Kan verkligen materiella ting ersätta gamla minnen och känslor?

"Toy Story 3" är fantastisk resa. Spänning, humor och allvar är tre stora komponenter som binder ihop filmen till en riktig pärla. Även 3D-formatet är lyckat och bidrar till att man drivs in i filmen på ett sätt man inte ofta gör. Det är med en lättnadens suck som jag ser trilogin får en riktigt lyckad avslutande del, en slutsats jag drar av den sista scenen. Jag måste se hela trilogin igen för att bestämma mig på riktigt, men som det känns nu är "Toy Story 3" den bästa av de tre.

Betyg: 9/10

The Expendables

Sylvvester Stallone, Arnold Schwarznegger, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Danny Trejo, Bruce Willis, Jason Statham, Jet Li. Den rollistan säger allt. Ända sedan jag fick nys om "The Expendables" har jag sett fram emot den. Trots vissa klockrena scener är filmen en liten besvikelse.

En grupp legosoldater får i uppdrag att mörda en sydamerikansk diktator. Där har vi filmens handling. Manuset är faktiskt aningen bättre än vad jag hade förväntat mig, vilket egentligen inte säger någonting om kvalitén på manuset. Visst är manuset mest ett snabbt hopkok för att kunna lägga mer tid åt action, men det finns faktiskt ett par vändningar som Stallone ska ha cred för. Bara nästan ett helt onyanserat manus, ett stort framsteg.

Skämt åsido. Filmen har vad man förväntar sig - många och stora explosioner, osannolika knivkastningar och ett jävla skjutande. Dessutom finns det två mycket roliga scener. Den första är precis i början när vår nationalhjälte Dolphan bokstavligen skjuter huvudet av en man. Det är helt omöjligt att inte skratta. Den andra scenen utspelar sig i kyrkan och Arnold gör en cameoroll. Hans dialog med Stallone återspeglar deras personliga karriärer och en stor dos av humor kan urskiljas.

Skådespelarna är som väntat en fröjd att se och höra. Det är inte mycket till agerande (förutom en scen med Mickey Rourke där han verkligen övertygar) men nog f-n är det underhållande. MEN jag klarar verkligen inte av Jason Statham. Han försöker efterlikna Willis men allting känns bara tillgjort och löjligt. Dock vet jag att jag är ganska ensam om den saken.

Egentligen vet jag inte varför jag är besviken. Man får det man borde förvänta sig av en film av denna karaktär, varken mer eller mindre. Förutom de ikoniska skådespelarna finns det inte särskilt mycket att hurra över, och det var egentligen också ganska väntat. Jag finner det hela charmigt men blir inte lika exalterad över det som vissa andra. Det är kanske inte mitt område helt enkelt.

Betyg: 5/10

Predators

Nej, jag har inte sett orginalet med Arnold. Nej, jag tyckte inte om "Alien vs Predator". Dessutom läste jag att min favoritscen från trailern inte finns med i filmen. Med andra ord var mina förväntningar inte särskilt högt ställda. Jag väntade mig underhållande action med mycket monster, blod, muskler och one-liners. Det var också mycket riktigt vad jag fick se.

Ett gäng hårdingar är fast mitt i djungeln utan vetskap om hur de kom dit, varför de kom dit eller vilka de andra är. Snart anar de att någonting fasansfullt härjar i djungeln. Ska de fly, gömma sig eller ta fighten?

Början är riktigt lovande. Man lär känna karaktärerna i början, om än något ytligt. Den modige men själviske, den rättfärdige, den nervöse nörden etc. Under den första akten byggs spänningen upp och det är under denna del som filmen är absolut bäst. Det yttre hotet har inte visat sig än och regissören passar på att reta publiken med hoppa-till-scener och nervig spänning. När rovdjuren uppenbarar sig går filmen rakt utför.

Man kan dela upp filmen i tre akter. Den första, utan rovdjur, är riktigt bra och lovande. I den andra akten dyker rovdjuren upp och spänningen försvinner. Den avslutande akten är ren smörja och väl där har man tappat intresset för längesen. Faktum är att slutet är så dåligt att jag knappt finner ord. Jag satt och funderade under filmens gång hur det hela skulle sluta och jag kom fram till några kloka tankegångar. Jag ville ha svar och någon smart twist. Jag fick inga svar alls och "twisten" var pinsamt lam.

Nu tänker jag inte sitta här och slösa bort min tid på att förklara allt dåligt med filmen. Faktum är att Adrien Brody passade betydligt bättre som självisk macholedare än vad jag hade förväntat mig. Det tillsammans med den starka inledningen gör att "Predators" lyckas få ett godkänt av mig, med nöd och näppe.

Betyg: 5/10

Shrek 4 (3D)

Shrekfilmerna har gått samma väg som många andra uppföljare. Första bäst för att sedan bara bli sämre och sämre. I just detta fall var ettan närmast ett mästerverk, tvåan betydligt sämre och trean löjligt usel. Av den anledningen var jag mycket skeptisk inför den fjärde och avslutande delen.

Shrek saknar tiden som "riktigt" träsktroll så mycket att han luras att ingå ett avtal med en skojare med välsmort munläder – Bullerskaft. Plötsligt befinner sig Shrek i en skruvad alternativvärld, ett Långt långt borta där träsktroll är lovligt byte, där Bullerskaft är kung och där Shrek och Fiona aldrig ens träffats. Nu måste Shrek göra allt han gjort ogjort för att rädda sina vänner, återställa den vanliga världen och återfå sin enda sanna kärlek.

Problemet med de senaste Shrek-filmerna är att charmen har försvunnit. Mest på grund av att det tillkommer massviss av nya och ointressanta karaktärer i varje film som gör att charmen går förlorad. Ice age-filmerna är ett föredöme i detta avseende. De behåller sina huvudkaraktärer och i varje ny film tillkommer en eller ett par nya intressanta, roliga eller häftiga karaktärer (ex, pungråttorna och Buck). På detta vis behåller man charmen och "känslan" samtidigt som uppföljarna känns fräscha.

Shrek, Fiona, Åsnan och Mästerkatten är alla karaktärer man verkligen bryr sig om och till min lättnad är det mesta av fokuset riktat på dem. Men tyvärr känns serien urvattnad, det finns ingenting intressant kvar. Man orkar helt enkelt inte bry sig om Shrek hinner återfå Fiona eller inte, i synnerhet när man redan vet svaret. Det hela blir inte bättre av att manusförfattarna tar en stor genväg genom att förlägga handlingen till en alternativ fantasivärld. Alltså behöver de inte fundera över trovärdighet och liknande.

Filmen är dock inte rena dyngan. Den är sämre än ettan och tvåan men betydligt bättre än trean. Hyfsat underhållande för stunden helt enkelt. Men så fort jag stiger ut ur biosalongen är mina tankar redan någon annanstans.

Betyg: 5/10